Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Elina Anna Labba
och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

I dagarna tre har vi i Norrländska litteratursällskapet hållit vårt traditionsenliga sommarmöte, i år bevistade vi Kalix folkhögskola. I går kväll avslutades mötet med utdelningen av Norrlands litteraturpris. Så här löd pressmeddelandet som vi skickade ut i går kväll efter den i mina ögon väldigt fina ceremonin, som jag i år fick chansen att leda:

——

Elin Anna Labba och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

Årets mottagare av Norrlands litteraturpris har utsetts. Elin Anna Labba tilldelas priset i vuxenklassen för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit. Alma Thörn tilldelas priset i barn- och ungdomsklassen för serieromanen Alltid hejdå.

Utmärkelsen, som består av ett diplom samt en penningsumma om 10 000 kronor, delades ut vid en ceremoni på Kalix folkhögskola den 3 juli i samband med litteratursällskapets sommarmöte. Ceremonin och det efterföljande samtalet kan ses i sin helhet i ovanstående klipp.

Alma Thörn prisas för ”Alltid hejdå” och Elin Anna Labba för ”Herrarna satte oss hit”.
Foto: Maria Broberg

Elin Anna Labba tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin vuxenlitteratur för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit (Norstedts) med motiveringen:

”Genom en poetisk dokumentärprosa synliggör Elin Anna Labba i Herrarna satte oss hit tvångsförflyttningen av samer och dess konsekvenser för generationer framåt. Muntliga vittnesmål och arkiverade dokument sammanfogas med jojk, kartor och fotografier till en litterär väv som lyfter fram en osynliggjord del av nordisk historia; den om statliga övergrepp och kolonial myndighetsutövning gentemot samer. Texten ger röst åt förstahandsvittnen på väg att tystna och de marker de tvingades lämna. I denna sorgsamt vackra och därtill viktiga hybrid till bok visas vad som är möjligt att göra med litteraturen.”

Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin serieroman Alltid hejdå (Galago) med motiveringen:

”Via två parallella historier om skilsmässa skildrar Alma Thörn i serieromanen Alltid hejdå barnets maktlöshet inför vuxenvärlden. Längtan efter bästisen, skuldkänslorna gentemot pappan, sorgen över mammans avsked och ångesten över att behöva skriva upp ”bindor” på handlingslistan – här tas alla känslor på tolvåringens fulla allvar och boken är konsekvent solidarisk med barnet. Det handlar om upplevelser som går i arv, men är också en skildring om att lyckas lära nytt och nå fram till varandra i det såriga som är familjerelationer. En visuellt och känslomässigt stark berättelse som är omöjlig att inte sugas in i.”

Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs ordförande Elin Grelsson Almestad säger i en kommentar:
– Årets pristagare visar på bredden i den norrländska litteraturen. En hybridbok som rör sig mellan essäistik, skönlitteratur och sakprosa och en serieroman. Både Herrarna satte oss hit och Alltid hejdå påminner om allt som är möjligt att göra och berätta genom litteraturen. Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr är mycket glada över att kunna ge dessa priser till Elin Anna Labba och Alma Thörn.

Övriga nominerade till 2021 års pris:

Vuxenlitteratur:
Så höjer sig landet, Svante Bäckström, Bokförlaget Atlas
Där ingen längre bor, Nils Louis Fredriksson, Kall våg
På kyrkogården i södra Lappland, Börje Lindström, Heidruns
Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag

Barn- & ungdomslitteratur:
Den gråtande dockan, Bengt Pohjanen, Barents Publisher
Väktarinnan, Åsa Rosén, Rabén & Sjögren
Isresan, Thomas och Anna-Clara Tidholm, Alfabeta
Sticker, Sara Wikman, Ord&visor

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset instiftades 1973 under namnet Rörlingstipdendiet – ursprungligen med syftet att lyfta fram ett lovande norrländskt författarskap – men döptes år 2008 om till sitt nuvarande namn. 2014 delades priset upp i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissummorna är på 10 000 kronor. Juryn utgörs av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs styrelse.

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till ”dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: ”Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de ”dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.