Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. “Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till “dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: “Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de “dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit “Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.