DJtv #68 – Gamla böcker och unga författare

Nytt år – nytt DJtv! Eller ja, ett nytt och något bebiskaotiskt avsnitt i alla fall. I årets första upplaga kollar vi vad vi har att vänta oss av bokvåren 2011. Romaner, deckare, biografier, novellsamlingar, faktaböcker, sonettsamlingar, medelklassångest samt en trend som vi inbillar oss vara först att upptäcka. Enjoy!

Böcker vi nämner i veckans avsnitt:
Jenny Diski: ”Till den skrivande kvinnans försvar
Åsa Larsson: ”Till offer åt Molok
Kristian Lundberg: ”Och allt skall vara kärlek
Stina Otterberg: ”Klädd i sitt språk – kritikern Olof Lagercrantz
Olof Lagercrantz (i urval av Stina Otterberg och Richard Lagercrantz): ”Vid sidan av – möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal
Malte Persson: ”Underjorden
Staffan Bergsten: ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt
Marianne Cederwall: ”Spinnsidan
Erik Helmerson: ”Den onödige mannen
Doris Dahlin: ”Till mamma på mors dag
Paul Auster: ”New York-trilogin” (förord av Jonas Hassen Khemiri)
Steve Sem-Sandberg: ”Tre romaner : Theres, Allt förgängligt, Ravensbrück” (förord av Gabriella Håkansson)
Johann Wolfgang von Goethe: ”Den unge Werthers lidanden” (förord av Martina Lowden)
Chimamanda Ngozi Adichie: ”Det där som nästan kväver dig
Uwe Tellkamp: ”Tornet
John Ajvide Lindqvist: ”Låt de gamla drömmarna dö
Göran Greider: ”Ingen kommer undan Olof Palme
Sören Bondeson: ”Konsten att döda – så skriver du en kriminalroman

Uppdatering: Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” har blivit försenad, och kommer inte att ges ut under våren, utan först i höst. Både vi och katalogen från Albert Bonniers har alltså dabbat sig. Damn.

Dagen gryr (2)

Efter att återigen sedan 05.30 ha bankat kastruller och försökt lära Tage att röra om med en slev i en gryta (ringa framgång) har jag nu lämnat in honom i sovrummet där Johanna och han ska få tryna ihop en smula. Själv säger jag nu carpe diem och drar ut på café och skriver ett par timmar om det nu finns något som är öppet i denna okristna timme.

Det blir för jobbigt att sålla

Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners (hittills) tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:

Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.

Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.

Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.

Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.

Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.

Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners (hittills) tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:

Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.

Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.

Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.

Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.

Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.

Intervju i Macworld

I det purfärska numret av Macworld intervjuas jag i samband med en sex sidor lång e-boksspecial. En fin text om jag får säga det själv, och det får jag eftersom det här är min blogg, om utgivningen av ”Vi har redan sagt hej då” med fokus på de fria digitala utgivningarna. Texten kommer väl på Macworlds sajt om några veckor, jag vill minnas att de brukar publicera sina papperstexter med viss eftersläpning, men annars är det bara att springa till Pressbyrån och köpa. Ni får ju ett fullmatat januarinummer som bonus.

Ranelid/Englund

Angående det här med Ranelid/Englund.

Om Peter Englund hade skrivit att han tycker att Björn Ranelid är värdelös, hade jag inte ansett det vara ett dugg anmärkningsvärt, man måste självklart få uttrycka åsikter om litterära kvaliteter även om man är sekreterare i Akademien. Men det finns en skillnad i att uttrycka en åsikt om någons eventuella kvaliteter och att önska att en person ska sluta skriva litteratur. Särskilt om man är ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Dessutom är det väl, om jag förstått kommentarerna som kommit från Akademiledamöter som Kristina Lugn rätt, inte Ranelids litteratur som Akademien eventuellt stör sig på, utan mer att han framstår som tröttsam i sin kritik av deras institution? Då vore det väl bättre om han höll tyst och ägnade sig åt att skriva böcker i stället?

Den antifascistiska skyddsvallen

Den kallades så, muren och gränsen mot Västberlin och Västtyskland, om man befann sig i Östtyskland. Gränsen, världens mest välbevakade och dödligt utrustade, var tvungen att skyddas från kränkningar till varje pris. Skjut för att döda.

Problemet var bara att det inte var fascisterna i västerled som försökte passera gränsen för att ta sig in i Östtyskland, utan landets egna medborgare som trots ogynnsamma odds satsade allt och sökte fly över till väst. ”Gränskränkarna” kom alltid inifrån, och straffet de mötte för att försöka ta sig därifrån var ofta ihjälskjutning på plats eller långvariga fängelsestraff om de tillfångatogs.

Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” är en fascinerande och oerhört välskriven bok i gränslandet mellan fakta och memoar om muren, gränsen och östblocket, i ungefär den ordningen. Svenske Handberg levde under delar av 80-talet i Berlin, och fängslades av muren och det komplicerade förhållande stadens invånare hade till den. Som boende i väst hade han möjligheten att kunna ta sig mellan stadens halvor, och när han nu med medelålderns mer avmätta öga ser tillbaka på sitt tjugonåntingliv i den delade staden, blir resultatet inte bara korrekta faktaskildringar om flyktförsök med nästan hundraprocentig ödesdiger utgång som han nosat fram ur arkiv, utan även en rent litterär och gripande skildring av hur det var att under 80-talet leva i murens skugga. Handberg var dubbelt privilegierad – till skillnad från östberlinarna kunde han enkelt ta S-bahntåget tillbaka till sitt bohem- och poetliv i väst när dagpassets giltighetstid närmade sig sitt slut, men han kunde också till skillnad från många av västberlinarna enkelt resa hem till Sverige när livet i den lilla västenklaven i hjärtat av östblocket blev för klaustrofobiskt.

Som deltidsboende i Berlin är det så klart extra spännande att läsa en bok som ”Släpp ingen levande förbi”, att haja till när Handberg skriver om platser jag besökt, gator jag vandrat och S-bahnstationer jag passerat som drygt 20 år senare inte röjer ett spår av sin säregna historia. Men Berlinmuren är i sig själv en så fascinerande och makaber skapelse att jag inbillar mig att även den som aldrig satt sin fot i staden eller knappt ens var född den där sällsamma novemberkvällen 1989 när betongväggen slutligen föll borde ha stor glädje av läsningen.

Inte direkt recensioner, men lite, på ett ungefär.

Eftersom mitt enda egentliga nyårslöfte var att läsa mer, se mer och umgås mer under 2011, tänkte jag att jag väl lika gärna kan ta och redovisa mitt läsande i all sin blygsamma glans här i bloggen. Så att ni ser om jag lyckas eller misslyckas med att upprätthålla något som helst tempo.

Troligen inte.

Därför: Så fort jag har läst ut eller lyssnat klart på en bok, bloggar jag ut någon sorts kortare reflektion.

Start i morgon.

Julen dansas ut

Sista dagen i Vittangi. Försöker frenetiskt uppfylla mitt enda nyårslöfte genom att hinna läsa ut ”Släpp ingen levande förbi” innan vi reser mot Stockholm i morgon så att jag får en bra lässtart på 2011, men eftersom det ständigt är huset fullt och något som händer här uppe – glöm allt ni hört om karga norrlänningar och glesbygd, jag ser sällan så mycket liv och rörelse som när jag är 133 mil norr om huvudstaden – verkar jag gå bet.

I övrigt knarkar jag tekniknyheter från allehanda flöden från CES-mässan som vi hade tänkt åka på men aldrig kom iväg till – men nästa år! – ser på när Tage åker pulka med sin morfar och tycker att den här bebismonitorn är mumma för själen. Synd att vår bebis är ett helt år när den släpps och knappt räknas som spädbarn längre.

Men det kommer väl fler barn.