Det är bara trettiofem mil kvar!

framsatet.jpg

Stefan frågar men ska vi inte däråt? och Morgan svarar nej det här är rätt, rakt fram ska vi och pekar med hela handen. Två sekunder sekunder senare, när avfarten är bakom oss, passerad, i det förflutna och gone baby gone tillägger han eller vänta nu och då är det redan för sent. Vi har kört tre minuter och är redan vilse i tillvaron.

Resan har börjat miserabelt. Av okänd anledning har jag, trots att jag är längst samt den ende som är hittills publicerad författare, hamnat i baksätet. Stefan har visserligen skägg vilket troligen förärar honom förarsätet, men i vilken egenskap får Morgan sitta shotgun när hans ansikte är lika renrakat som mitt eget, han redan visat sig hopplös som kartläsare samt är två äpplen hög? Och min cd-skiva med bara kvinnliga artister, som jag bränt för att om möjligt minska testosteronhalten i bilen, har redan blivit utskrattad, hånad, spottad på och verbalt slagen i småbitar varefter Morgan tryckt i en skiva med Johnny Cash. Senare väntar troligen albumet med Def Leppard som han spelade för mig senast när han hyrde bil.

Nåväl, jag är dock glad ändå eftersom Morgan lovat att det bara är trettiofem mil till Göteborg. Enligt kartboken är det femtio men han sitter som sagt shotgun och då är det väl så och jag räknar således med att vi rullar in på bokmässan redan före lunch. Därefter kan vad som helst hända.

Igelkott eller vedermöda?

Jag är förkyld och det stör mig. Jag vill inte, jag hinner inte, jag kan inte men det verkar inte kroppen bry sig om, den bråkar och stökar med mig trots mina protester, gör mig till en kraxmaskin och blä och fy. Usch säger jag och det ligger en doft av tigerbalsam över tillvaron. Fy på dig usla lekamen.

Läser tidningarna, skummar genom livet och inser till min förvåning att jag nickar medkännande till texterna i dagens SvD där Eva Eriksson, och i viss mån även Annina Rabe (ej på nätet ännu), uttrycker skepsis mot planerna på ett nytt bibliotek i anslutning till Stockholms stadsbibliotek, och istället förordar en annan placering. Jag, som så många gånger i detta forum uttryckt rent och skärt hat mot bakåtsträvare som inte vill tillåta att det byggs någonstans om det kan komma att påverka deras vardag, ser mig själv – nåja, känner mig själv åtminstone – ligga och nicka med i argumentationen och hoppas att ett under ska ske och att de ska bygga det nya biblioteket någon annanstans istället. Men lika säkert som det kändes från dag ett att kallbadhuset i Riddarfjärden var ett luftslott som aldrig skulle bli av, lika hugget i sten känns det nya biblioteket vara. För mycket prestige har satt sig i projektet kring Observatoriekullen för att staden ska kunna backa.

Jag borde raka skallen i dag, mitt utseende just nu påminner mest om en igelkott. Men batterierna i rakapparaten är slut och vägen till Vivo känns ack så lång med host och snor som enda kompanjon. Igelkott eller vedermöda? Ständigt dessa val.

——

Hm, i en artikel i DN i dag säger stadsbyggnadsdirektör Ingela Lindh att det vore att degradera Gunnar Asplunds berömda byggnad om man valde att lägga det nya biblioteket någon annanstans. Personligen tror jag inte att rotundan skulle bli ett dugg ledsen om den förvandlades till filial. Folk skulle nog komma ändå.

Och för alla som undrar valde jag vedermödan, och är numera härligt korthårig igen.

Nej, den lär inte överleva

Jaha, det blev som väntat Roy Anderssons “Du levande” som får den svenska chansen att åka till Oscarsgalan i slutet av februari. Och vad ska man tycka om det då? Tja, det är ju så klart fint att de ger landets mest konstnärligt firade regissör chansen, men jag tror inte att filmen har skuggan av en chans att verkligen få en nominering. Det må regna festivalinbjudningar över “Du levande” och filmkritiker får hjula runt den hur länge som helst, men att Oscarsjuryn skulle välja en film utan handling, filmad i tablåform, som en av fem icke-engelskspråkiga filmer att få delta på galan i Kodak Theatre – nej, det kommer inte att hända. Roy Andersson är för konstnärlig för det här sammanhanget och har lika liten chans som Jesper Ganslandt förra året att i slutändan få vara med och leka.

Inte för att jag tror att min svenska favorit i år, “Darling”, hade haft särskilt stor nomineringschans heller. Men jag hade blivit personligt gladare.

——

Och jo, jag putsade rubriken en smula för god språkvård är som alltid mitt mellannamn.

Du levande är inte min darling

Det var en sån där natt. Trots att ljuset släcktes runt tjugo i ett låg jag fortfarande som ett flämtande ljus framåt halv fyra utan tillstymmelse till sömn i kroppen. Vid ett par tillfällen övergick mina suckar i beska kommentarer för jodå, jag låg här i min ensamhet och pratade några uppgivna meningar rätt ut i mörkret. Det kändes så där.

Således är jag en smula vimsig i knoppen i dag. Till exempel skrev jag tillstömmelse där ovan utan att först kunna sätta fingret på vad som var fel med ordet. Antar att det är bäst att jag dricker kaffe innan jag sätter igång med skaldandet.

——

I dag klockan två berättar SFI vilken svensk film som blir Oscarskandidat. Själv håller jag två tummar för fantastiska “Darling” men det lär väl bli “Du levande” så att det dönar om det, som man skulle sagt i Sandviken.

Finn ett fel

Pockethyllan på Akademibokhandeln i Skrapan på Söder, söndag eftermiddag klockan 16.33:

bokhandel.jpg

Kulturskymning råder.

——

Men vad fasiken, det finns inga fel som inte kan rättas: Mejla dem och berätta hur deras bokbestånd borde se ut på skrapan(at)akademibokhandeln(punkt)se. Och kolla vad snäll jag är, trots deras säljbojkott skriver jag ut adressen så där muppigt för att undvika att de får skräpmejl.

Seså, var nu inte blyga.

Internet, skrapor och heta lurar

Internet går framåt med stormsteg. Nätet är hett, vi köper böcker där som aldrig förr enligt DN och det är ju fint och bra. Själv är jag dock väldigt nyfiken på något så urmodigt som den nya Akademibokhandelsbutiken i Skrapan, jag hoppas på en butik som i storlek matchas endast av flaggskeppsbutiken på Mäster Samuelsgatan och som ångar av läsglädje. Och det är bäst för dem att min bok finns i lager, att inte ha en roman som till femtio procent utspelar sig på Söder i en butik i hjärtat av sagda ö som därtill främst riktar sig till en ung, urban, studerande publik – ja jag pratar både om om bok och butik nu – vore kardinalfel och skäl för uppsägning. Den borde finnas i travar, skyltad överallt, med fina personalen rekommenderar-lappar under. Hör ni det där nere? Jag ska minsann komma och kontrollera! Kanske redan i dag!

Men på andra håll känns det här med internet och framsteg som något man kan få om bakfoten. Som när Aftonbladet nu puffar för sin plustjänst genom att erbjuda gratis ringsignaler till mobilen, och illustrerar med en bild på ett gäng Nokia 5110-lurar, en nio år gammal telefonmodell som visserligen var världens populäraste kring millennieskiftet, men ändock en telefon som byggde sitt världsherravälde på att den hade utbytbara skal och att man kunde spela Snake på den. Ladda in en ny ringsignal? Tjena.

modern.jpg

Nåja. Lite sött är det ju i alla fall med noterna på skärmarna.

Glad och positiv precis hela tiden

Jag fikade med en kompis på eftermiddagen i går och gjorde några tappra försök att förklara vad den nya boken handlar om, eller nej för den delen, inte vad den handlar om för det nämnde jag inte ett ord om tror jag, utan istället vilken typ av bok det är, vad för typ av berättelse det är, vilka typer som bor däri och vilken känsla den ska förmedla.

Och det är där jag känner att det blir så svårt. För på ett sätt följer den i spåren på “Dannyboy”, det är fortfarande en känslomässigt velande kille som står i dess centrum och de följder hans velande får, men han är fem-sex år äldre och hans omgivning likaså vilket gör att det som i “Dannyboy” ändå andas ungdomlig livsglädje mitt i all bedrövelse är utbytt mot något annat, något unknare, något mer osympatiskt och samtidigt något mer realistiskt och möjligen möjligen en typ av svagt ljus i slutet av tunneln, jag har ännu inte bestämt mig för vilken riktning boken slutgiltigt ska ta.

Och samtidigt som jag känner att det är ju precis det här som jag vill skriva maler ändå tanken där bak i skallen att vem fan mer än jag själv har något som helst intresse av det här jävla ältandet?

Jag är så positiv att det strålar om mig just nu.

Det som speglas

Romanskrivandet gör mig deprimerad. Inte särskilt allvarligt, men lite. Det är ett djupdykande in i mig själv och även om det som kommer ut är fiktion går det inte att undvika att se att det på något sätt handlar om mig själv och att jag inte är helt nöjd med hur porträttet som målas upp ser ut. Med personen däri, hur han handlar, hur han tänker, hur han med logik resonerar sig fram till de val han gör. Det är inte en spegel men på något sätt är det väl det ändå och jo, det gör mig lite nedstämd ibland och den här morgonen hör till de stunderna.

För det är inte sådan jag vill vara. Det är inte sådan jag är. Väl?

Månne det möjligen vara så

Månne är det så att jag hade tänkt skriva från arla morgon i dag. Månne är det så att tanken inte var att jag skulle stanna så sent på den där Kristallenfesten som jag gjorde. Månne är det så att jag skulle skriva både det ena och det andra om det inte vore så att jag separerade det privata och det personliga så mycket. Månne är det så att jag är rätt bakis i dag. Ja, månne är det så och möjligen vet jag till och med vad ordet betyder men helt säker är jag inte just nu.

Månne är det till och med så att det här inte alls är så dramatiskt som det låter. Men ont i huvudet har jag i alla fall. Ojoj ja det har jag och möjligen måste jag tillbaka till sängen nu.

——

Vill bara meddela att jag nu är piggare, dock inte pigg. Dagen spenderas med att läsa Leif GW Perssons utmärkta “Faller fritt som i en dröm” och högst eventuellt lite romanförfattande om någon timme. Dessutom ska jag nog skriva ett tiggarbrev till Svenska Författarförbundet och be om en allmosa vad det lider, sista ansökningsdag i morgon om jag förstått saken rätt vilket det stundom händer att jag har.