Summan av lasten är konstant

En tanke slog mig i går, varifrån den kom vet jag inte men jag läste väl något som anknöt till ämnet, det sker ju nästan dagligen. Det jag tänkte var att om det nu är så att dagens yngre generation totalt ändrat uppfattning om det här med moral och upphovsrätt och istället laddar ner musik och film gratis från Pirate Bay dagarna i ända och därmed undanhåller en massa pengar från främst skivbranschen – innebär det att landets konsumenter har fått mycket bättre ekonomi? Om pengarna som tidigare pumpades in i skivbranschen inte längre gör det, vart tar de vägen? Vilken typ av annan konsumtion har ökat? För inte sitter väl kidsen runtom i landet och sparar i ladorna?

Jag minns att jag hade den här diskussionen för flera år sedan på jobbet, i samband med att nedladdningen blev officiellt olaglig har jag för mig, och att vi pratade om att någon borde kolla på det, se vart pengarna i sånt fall tar vägen. Sedan hände väl något, en artist släppte oväntat en skiva eller någon vann ett pris eller en författare gick och dog, och saken sköts åt sidan och föll sedermera i glömska. För någon artikel i ämnet skrev vi i alla fall aldrig har jag för mig. Kanske har någon annan gjort det någon annanstans, men jag minns inte att jag sett det.

Min egen hypotes har alltid varit att det egentligen inte är nedladdningen i sig som är grundproblemet för skivbranschen, utan istället faktumet att teknikutvecklingen inom andra närliggande branscher medfört att pengar som tidigare konsumerades på att köpa cd-skivor i dag delvis läggs på annat – exempelvis dvd-filmer och datorspel. Särskilt dvd-spelarens intåg under varje familjs tv-apparat tror jag har ändrat befolkningens köpmönster, ”alla” har i någon mån alltid köpt musik men före dvd:n var det främst nördar som samlade filmer. I dag har dock varannan medelsvensson några ”Vänner”-boxar, ”Sagan om ringen”-trilogin, ”Gladiator” och ”Nyckeln till frihet” i sitt privata filmbibliotek, dvd-filmer som köpts för pengar, pengar som tagits någonstans ifrån. Var? Tja, summan av lasterna sägs ju vara konstant och kontot för månatlig nöjeskonsumtion likaså antar jag, så något annat har fått stryka på foten.

Även datorspel och de hundratusentals spelkonsoler som står i svenska hem kostar pengar att underhålla. Ett nytt spel till X-box 360 och PS3 kostar oftast över 600 kronor. Varifrån tas pengarna? Troligen från skivbranschen.

För det laddas ju ner, det går inte att komma ifrån. Och visst tar säkert andra branscher stryk av beteendet också, men filmfiler är mycket större, de är lite bökigare att hantera och när det gäller piratade spel krävs därtill ofta att man måste få sin konsol ”moddad” för att det ska funka, plus att det blir krångligt när man ska spela online, vilket allt fler gör.

Summa summarum – det som är enklast att tillförskaffa sig på annat sätt är det som först får stryka på konsumtionsfoten. Och musik, med lätthanterliga små filer som ändå bara ska lyssnas på i en ipod är det logiska valet.

En helt vanlig måndag på något sätt

Mitt huvud känns fortfarande zombieaktigt efter helgens bravader och jag kan inte för mitt liv hitta vilket program som vann klassen bästa animerade serie under en timme på Emmygalan i natt vilket omöjliggör en korrekt sammanställning i den prestigefyllda årligen återkommande tipstävlingen mellan mig, min chef Micke och TV 4:s tv-bloggare Anna Thunman. Men eftersom vi alla valde ”Simpsons” i den gäckande klassen bör slutresultatet visserligen inte påverkas och har jag räknat rätt delar jag segern med Anna och därmed är det fortfarande viss ordning i universum eftersom jag har en ärorik vinnarhistorik som pristippare, vilket om inte annat bevisades i slutet av februari då jag med lätt hand vispade hem det stora Oscarstipset vars prispott under våren bekostade tre-fyra söndagsbruncher.

Men som sagt, mitt huvud är fortfarande segt som sirap och jag avvaktar med det definitiva djungelvrålet tills någon bekräftat min rättning och så länge läser jag kanske tidningarna, funderar på om min roman ska ta en oväntad förlåt men jag har ljugit för er-vändning och äter en god och näringsrik frukost.

Eller så ligger jag bara kvar i sängen, stirrar in i väggen och funderar över livets förgänglighet.

Nej! Nej! NEJ! (2)

Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag är allergisk mot alla som vill stoppa förändringar som eventuellt hotar ens personliga närmiljö. Nu ska jag vara rabiat igen, för i trettonde timmen har Citybanemotståndarna vaknat i Vasastan igen, och nu jäklar ska bygget stoppas med hjälp av trappuppgångslappar fyllda av fetstil, utropstecken, VERSALER och varför inte alltihop på en gång kryddat med understrykningar. Först då kan man nå framgång.

stoppa.jpg

Själv lovar jag, eftersom jag är så särdeles motvalls i dag, att göra tummen upp varenda gång en av de 1 281 150 lastbilarna passerar två gator söderut under den kommande nioårsperioden.

Spridda lördagsskurar

Viagramejlen rasar in, why be an average guy any longer och beware of fake pills. Det är en vanlig spamlördag i inkorgen och snälla snälla kan ingen med sitt trollspö bara trolla bort skiten? Göra min mejl ren, obefläckad, penisförlängarfri?

DN:s boklördag glädjer mig faktiskt på riktigt. Det spritter lite i min halvbakfulla kropp när jag tar fram kulturdelen och läser fullödiga artiklar om Ian McEwan (troligen lyckligt omedveten om att han indirekt deltog i vårens svenska samtidsprosafejd), Hanne Ørstavik och den höviska svenska journalistkåren samsat med korta plocktexter, tips, listor och krönikor. Kunde bara DN:s webbredaktion göra något vettigt av materialet i tid också skulle jag kalla satsningen klockren, nu känns den i denna, trodde jag, moderna nätera något rumphuggen när bara ströartiklar verkar hamna på nätet, vid lite olika tidpunkter dessutom. Nej, jag hör ropen skalla ändå från Vasastans östra utmarker bort mot Marieberg så att DN-skrapan vibrerar – boklördag åt alla!

Men nu rusar jag istället ner mot stan och lämnar litteraturen åt sitt öde.

Eremiten och jag

En grej jag hade lyckats förtränga med tjänstledighet är det lock av asocialt beteende det innebär. När man jobbar som vanligt, som normala människor, umgås man med folk hela dagarna, socialiserar, pratar, har personer runt sig större delen av tiden. Åtminstone har jag det. Att då gå hem på kvällen, bara läsa, se på film eller tv eller allmänt skrota, känns inte som något särskilt enerverande, utan oftast bara rätt skönt. Jag behöver en asocial bubbla ibland, vara själv.

Men när man sitter på sin kammare hela dagen, sitter framför sin datorskärm i sitt egna vrå och på sin höjd går ner till affären och handlar under dagens lopp, ter sig kvällens läsande och skrotande inte lika lockande längre. Ändå är det inrutat i min panna, det är mitt normala beteende, det är vad jag gör i medel tre av fem vardagskvällar per vecka och det är ett mönster jag ännu inte riktigt har brutit trots elva veckors ledighet, med fem återstående efter denna.

Och det är ett beteende som helt klart sätter sig på humöret. Jag blir en eremit, en sån där ensam jäkel man studerar utifrån sitt fönster mitt över gatan, den man skrockar om säger gör han aldrig något förutom att sitta och stirra in i sin datorskärm den där stackarn.

Ja jag vet att det går att råda bot på. Det är inte som att det inte finns människor jag skulle kunna ringa, smsa, chatta för att säga hej ska vi göra något. Men det sitter där, inristat i pannan och det är svårt att få ränderna att gå ur och det är dumt för det gör mig särdeles stingslig.

Myspace är det nya svarta!

Hela Sverige pratar om Facebook vilket får DN att drämma till med ett helt uppslag om Myspace istället. Visserligen bör väl tidningen ha en eloge för att de inte slaviskt följer strömmen men jag tycker det känns konstigt, orsaken till artiklarna verkar enkom vara faktumet att Myspace ska ha lanseringsfest för sin svenskspråkiga sajt, som i ärlighetens namn redan varit igång ett bra tag, på Södra Teatern i kväll.

Situationen är möjligen annorlunda i andra delar av världen, men åtminstone på min horisont känns Myspace som något som redan hunnit döden dö. Av de sextiofem ”kompisar” jag har där, ingen ny har tillkommit på över en månad, består cirka en tredjedel av människor jag aldrig hört talas om i något sammanhang men sagt ja till förfrågningar från ändå eftersom de inte verkat vara spammare. På min Facebooksida har jag just nu hundrafemtiotre ”kompisar”, varav jag känner eller är åtminstone bekant med alla utom en som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är men som jag tror att jag bara glömt. Visserligen beror det nog delvis på nyhetens behag att det i dag klockan 09.20 var så att sjutton av mina Facebook-kontakter var online, medan noll av mina Myspace-vänner var det, men det är ändå ett slående exempel. Dessutom fungerar Facebook bra rent tekniskt medan åtminstone mitt Myspacekonto lider av grava tekniska problem – jag kan bara logga in ungefär hälften av gångerna jag försöker och får alltid upp log in-rutan två gånger innan jag kommer in, ibland hamnar jag på den svenska sidan och ibland på den amerikanska och ofta är sidan skev och vind trots att jag har den så grundinställd det bara går utan en massa plug in-bjäfs. Att något så världsomspännande, med tvåhundra miljoner registrerade användare, drygt tre år efter lanseringen fortfarande ser ut som ett halvdassigt hobbyprojekt från 1998 känns väldigt underligt.

Vad vill jag säga med det här då? Tja, Facebookhysterin har säkerligen mojnat rejält hos de trendängsliga svenskarna inom ett par månader vilket inte känns särskilt negativt eftersom jag börjar bli rejält trött på att ständigt tacka nej till vampyr-, causes- och quiz-förfrågningar som folk just nu verka tycka är höjden av livskvalitet, men ändå – två sidor Myspace? September 2007 känns det mystiskt prioriterat.

Varje dag är unik!

Jaha – kulturdelarna och sporten lästa, rss-läsaren genomkollad, Facebook-statusen ändrad från nattinatti till …is sugen på ännu en dag, oh yes, mejlen genomgången (dock inte besvarad), vardagsrumsfönstret öppnat och sängen bäddad. Återstår rakning, dusch samt frukost innan resten av dagen kan ta sin grandiosa början.

Ett jävla ekorrhjul är vad det är.

Jag slokar med öronen

Morgan är här på besök. Jag har placerat honom i min soffa för att han ska gå igenom filmmanuset ordentligt samtidigt som jag sitter i köket och skaldar. Nyss kom han dock in till mig, med anklagande min runt sin mun, en bok i vardera hand och sa Vad fan menas med det här?

fantomerna.jpg

För jo, jag hade redan ett exemplar av ”Fantomerna”, en tidig pocketutgåva från 80-talet. Nu har jag aktivt bidragit till miljöförstöringen och därtill medverkat till att någon annan stackare blev utan sitt gratisexemplar från Adlibris. Jag skäms som en hund och kommer troligen att sloka med öronen resten av kvällen.

Tisdag den 11 september

Det är sex år sedan i dag och eftersom skottåret gör sitt är det i år precis som för sex år sedan tisdag den 11 september. Och jag har inte tänkt på den på länge men faktum är att jag några veckor efter terrorattackerna skrev en novell. En novell om vad som skedde i mitt liv den där tisdagseftermiddagen i mitten av september för sex år sedan när jag synnerligen oframgångsrikt försökte läsa statskunskap B på halvfart ute på Frescati samtidigt som jag jobbade heltid.

Jag minns inte i vilket syfte jag skrev den, jag antar dock att den hade ett specifikt syfte eftersom jag aldrig skriver noveller annars och när jag läser den nu ser jag att det är en del saker jag skulle gjort annorlunda i dag, men precis som jag skrivit i bloggen så många gånger förut och även i bokmanuset jag jobbar med nu så var såväl jag som tillvaron en annan då, så det är väl inget konstigt med det. Jag ser också att en del grepp, ordföljder och tankar senare skulle komma att dyka upp i ”Dannyboy”, eller så hade jag redan skrivit dem i romanen och snodde friskt till novellen, återvinning hör ju framtiden till.

Hur som helst, eftersom i dag är just i dag publicerar jag den här, för i något annat sammanhang har jag svårt att se att den skulle bli använd.

15.20 till 16.50
Mot Mörby centrum! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs. Någons mobil åker upp. Gammalt tåg, ett sammelsurium, ohörbart, fragmenten kommer fram. Ja! Har du hört? Ett plan – vad? Är det två? Fy faan. T-centralen passerad och tåget svischar genom tunneln. Östermalmstorg och vi skramlar vidare. Stadion, Tekniska och så hur långt som helst i mörkret när ljuset slocknar och jag hör hon med mobilen, tuggar tuggummi också, smackar, näfyfan vad läskigt är du säker?! Jaa, ja vi hörs hördu, puss och hej. Puuss!

Alla av. ALLA av vid universitetet. Raska steg för klockan är ju långt över halv fyra. Halvfart my ass, här är det minsann ingen halvfart, först upp ur rulltrappan yes! Hoppas jag kommer ihåg hur de ser ut. Har ingen susning om deras namn. Kvart i fyra fan också, lubbar över asfalt, gräs, grus och varför skulle vi ses där allra längst borta? In vid cafeterian, förbi biblioteket, någon skriker bakom, nej de är två, de springer förbi mig, i panik, de kubbar, de är utbytesstudenter, ett eget släkte säkert tyskar, nehej de ropar till varandra på bred amerikanska och är borta runt ett hörn.

De sitter vid ett bord. Seminariegruppsvännerna. Ursäkta jag var tvungen att sticka förbi jobbet, de slet och drog i mig. De nickar och bryr sig nog inte om mitt ljug, jag är ju ledig idag. Då kör vi, ska vi bestämma att vi ses på lördag också? Alla är väl lediga då? Klockan tio säger… var det Eva tro? Alla instämmer, tio, vilken kalastid för en seminarieträff! För vi måste ju vara redo till nästa veckas presentation. Första gruppen att redovisa, det är stort! Men är inte klockan tio lite … ja det är ju ändå lördag … men jag talar för döva öron, de har passerat tröskeln till … ja till platsen där morgonstund har guld i mund istället för sex timmar gammal fylla. Ja vi säger väl halv elva då! jämkar Eva (?).

Hennes anteckningsblock. Fullt av anteckningar, krumelurer och tankar. Jag tänkte att vi kanske skulle dela upp arbetet så här, och så kommer de igen, i Uppsala kallade vi dem intisar men jag vet inte om det går hem här, här i Sthlm, de kommer runt hörnet, de är fyra nu och fortfarande amerikaner och de två killarna ser ut som Tommy Hillfiger. Phone cards. De stammar, gråter och vill ha phone cards. Tommy Hillfiger ett sticker in ett bankomatkort i telefonautomaten. Vi tittar på dem i tystnad. Evas anteckningsblock, jag sneglar lite i det och nej – jag förstår inte vad hon skrivit så det här går nog inget vidare för mig.

FUCK this MACHINE! Han ger på den med vänstern och högern. Uppercut jabadabado! Tommy Hillfiger två är framme vid vårt bord. Anyone of you guys have a phone card? Vi stirrar på honom. Vad ska vi göra? Ingen har ju sett ett telefonkort på fem år. Minst. Ruskar på huvudet. Erbjuda telefon till låns? Nja, det luktar utlandssamtal lång väg, vi håller inne med våra Nokia.

Something terrible. Han säger att something terrible has happened and we really need a phone card. Men vi fattar inte varför ett phone card skulle förändra vad som än hänt och de är lite otäcka. Oviljan lyser igenom FUCK YOU swedes let´s go. Försvinner gör de, runt hörnet snubblar de, skriker, larmar och kanske hör det till.

Det var värst.

Hummanden. Nåja, om vi återgår till hur vi ska dela upp det så kanske

Avklippt. Eva är avklippt och jag tänker på inget. Tänker på Tommy Hillfiger och jag ser att hon mitt emot gör det också. Kikar runt hörnet försynt, men det är tyst nu, säkert tomt. Eva tittar upp, näsrynkar, kanske ska vi förbereda oss en och en och återsamlas om … klockan fem?

Uppbrott. En sitter kvar, två till biblioteket, jag till cafeterian.

Kaffet är hett som aj fan! och jag ser att hon skrattar. Men hej hur är det? Här själv? Jajavisst, sitt ner. D-uppsats? Nä, men jag skrev en c-uppsats för en miljard år sen, fyra och ett halvt i alla fall. Ljumma skratt. Malin eller Maria? Kommer aldrig ihåg. Skönt sitta ner, fortfarande varm sedan hetsen hit. Har du sett de där amerikanarna? Nähä. Nä de verkade stirriga på nåt sätt. Kanske har nån gjort sig av med stollen Bush. Ja det vore ju en förlust. Skrattar. Jag? Försöker läsa b-kursen i statskunskap. Nä, svårt när man jobbar även om det är halvfart. Mm, jag är kvar där. Jodå. Det är okej.

Vibrerar. Spritter till. Vänjer mig aldrig när mitt lår vibrerar. Ursäkta. Jag måste nog, jobbet tror jag. Hallå?

Hon har vackra ögon. Tittar in i dem och rösten maler i örat. Hör hälften när hon ler mot mig. Mumlar något. Ja. Jaja. Okej. Ja. Jag är där på stört.

Någon har säger jag och berättar allt för henne. Är det sant?! Nähä? Men hur? Rasat? Det är ju absurt, det är ju, är ju, ju nästan lite coolt. Att någon kan, ja

Reser mig. Ursäktar. Måste in. De behöver alla de kan få in. Glömmer nästan väskan. Rusar. Hej då.

Över gräsmattan mot tunnelbanan. Det står en amerikan på gräset och skriker efter ett phone card. Rösten är gäll. Jag sprintar, trapporna, smiter genom spärren, halkar, åker kanna på golvet det svider, upp och tränger mig i rulltrappan. Tro på fan tåget kommer jag kastar mig in i det. Mot Norsborg! Se upp för dörrarna! Och dörrarna stängs.