Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.