Post Format

Från ovan

Strejken är över, jag kunde flyga mot Kiruna enligt ordinarie plan. Vädret var nästan klart och efter att vi lyft i sydlig riktning och vänt nosen norrut gick det tydligt att se landskapet, E4:an som med svaga svängar tar sig mot Uppsala, vi flög rakt över staden och från min fönsterplats på planets vänstra sida såg jag de västra delarna, urskiljde Flogsta och Stenhagen innan vi svängde något åt nordost, 272:an som for iväg mot Gästriklands sydliga spets vid Gysinge, gamla E4:an som nu bara är en anonym länsväg, nya E4:an som bredbent fyrfiligt tar för sig över de mer glesbefolkade trakterna strax öster om det pärlband av samhällen som den gamla Europavägen gick längs med. Hur den nya och den gamla vägen stundtals är brett isär, stundtals så nära varandra att man bör kunna se mellan dem, allt tydligt åskådliggjort från skyn. Och 272:an som försvann i fjärran i takt med att vår rutt gick ut mot kusten och i höjd med vad jag tror var Älvkarleby tog oss ut över Bottenviken och gjorde Gävle och Sandviken där strax ovanför till avlägsna bebyggelser jag bara kunde skönja konturerna av.

Jag saknar de där vägarna. Det har inte direkt med flytten norrut att göra, jag åkte dem sällan även under de många åren i Stockholm, det var främst under Uppsalatiden vi frekventerade dem var och varannan vecka, men det är ändå så tydligt när jag flyger över dem och kan namnge ställe efter ställe och känner stråken med sådan självklarhet – det är mina platser.

Gästrikland i första hand och norra Uppland i andra hand kommer alltid att vara platserna jag förstår. Jag har svårt att förklara det bättre.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.