Test: Storytel Reader är en bra läsplatta för de enkla behoven – men varför så hård inlåsning?

Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.

Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.

Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.

Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).

Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.

Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.

Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.

Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.

Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.

Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.

Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).

Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.

Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.

Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – ”Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.

En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.

Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.

Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.

Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.

Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.

Storytel Reader
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.

Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?

Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.

Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).

Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.

Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.

Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.

Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.

Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.

Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.

Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.

Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)

Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.

(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)

Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.

Nåväl. Mina egna bryderier så:

Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.

Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.

Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.

Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.

Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.

Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.

Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.

Bokhora-Marcus om Bokus Play: ”Som att ha Ingmar Bergman som pappa”

När ljudbokstjänsten Bokus Play lanserades tidigare i våras skrev jag ihop ett litet snabbtest, men har i ärlighetens namn därefter inte återvänt till tjänsten. Någon som däremot gett den en rejäl genomkörare är Marcus Stenberg på Bokhora, han publicerade för några dagar sedan ett utförligt test i sin sedvanligt roliga och stundtals bitska stil.

Han har en del gott att säga, men det onda väger tyvärr över, och mycket verkar handla om buggar. Följande stycke sammanfattar recensionen rätt väl:

Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.

VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Test: Adlibris Letto och biblioteksboken

När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:

Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.

Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.

För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.

Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.

Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare ”Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.

En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.

Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.

Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.

Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

——

UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.

Test: Adlibris Letto

Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.

OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.

När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.

Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.

Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.

E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.

Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.

Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.

Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.

Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.

Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.

Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.

Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.

Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.

Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.

——

Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.

UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.