När jag läser igenom manuskriptet är det med en övervägande känsla av glädje. De drygt femtio sidor jag fick ur mig i våras är visserligen kanske inte briljanta rakt igenom vilket jag gav sken av i fredags efter att ha läst de första två kapitlen, men de har potential och jag tycker om dem, jag tycker om den fadda smak av leda som finns i huvudpersonens väsen och hans strävan efter att bli något annat än det han tyvärr utvecklats till. Ja, han är en smula cynisk och ytligt ter han sig som något av en räddhågsen och relationsflyende schablon, men han har en strävan, en önskan, en möjligen fåfäng men ändå helt reell längtan efter en annorlunda tillvaro än den han grottat ner sig i.
Och så har vi ju hon som är med barn och det känns fortfarande som handlingens främsta motor och jag är väldigt glad över att jag vaknade med henne på min näthinna en natt i höstas.
Det ska nog ordna sig med den här boken också.