Post Format

På spaning efter den junkie som flytt

Jag vill ha junkien åter. Jag vill vandra i minnenas allé och grotta ner mig i något förgånget för jag längtar den känsla det ger. Den bitterljuva känsla av något som flytt men ändå fortfarande är, något som inte går att ta på men ändå kan förnimmas som en undflyende bisats som viskar långt där borta, där borta där man inte riktigt kan se men ändå ana att något finns.

Ja jag vet att jag pratar i nattmössan men det gör mig inte så mycket för jag vill åt den där känslan så mycket att jag håller på att bli tokig. Nej. Mitt förstånd är intakt, åtminstone till den grad det alltid har varit.

Men jag saknar känslan, jag vet inte vart den tagit vägen och tro mig jag har letat runt hela Odenplan och därtill en bit bort mot Sankt Eriksplan även om gatorna där inte är mig riktigt lika hemtama och jag för ett ögonblick i en dunkel gränd gick vilse och irrade bort mig från den rätta vägen i trakterna kring Röda Bergen.

Som om jag ens visste vilken den rätta vägen är. Nej, jag ville så klart bara göra mig märkvärdig och citera Dante. Min mamma brukar kalla mig för Dante ibland, så helt ute och velocipedar är jag ju inte, för att citera en nyligen stängd blogg.

Men minnesjunkien står varken att finna i den klassiska litteraturen eller Vasastan. Jag undrar och undrar och undrar var du finns och vad jag ska ta mig till för att hitta dig åter.

Jag läste igenom kapitel ett till tre i går av romanen, jag tyckte de var briljanta. Det behöver så klart inte betyda ett endaste dugg mer än att jag gillar min egen uppblåsta figur, det är ju jag själv som skrivit det gubevars och det vore väl större skandal om jag inte gillade det, men ändå, jag blev positivt överraskad.

Men samtidigt gjorde läsningen mig brydd. För språket är så mycket junkiens, den ton jag tyckte jag fann när jag skrev de där apalånga inläggen som aldrig ville ta slut i vintras, de där minnet var som en vindlande å som aldrig verkade nå sitt mål men till sist ändå alltid fann det. Berättelsen jag skriver i boken är visserligen så mycket nutid den kan bli, men om junkien ingenstans står att finna, hur ska jag då kunna nå tillbaka till språket och komma framåt med texten?

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.