Författare, skribent och bokbranschnörd
Tage växer och blir allt mer en riktig, självständig person. I tisdags fyllde han sju månader, hans nya favoritsysselsättning är att rida på mina axlar och i går skulle jag vilja hävda att han kröp på riktigt för första gången. Det går inte så fort ännu, men det går.
Johanna har skrivit en fin sammanfattning av vår sons sjunde månad.
Det har blivit dags att dra upp draperiet. I stället för att göra våra vanliga bloggar än mer schizofrena och skriva ömsom om Stockholm och ömsom om Berlin beroende på var i världen vi befinner oss, har vi bestämt oss för att starta en särskild blogg om vårt liv och trevande leverne i den tyska huvudstaden.
Daniel, Johanna och Tage ger er … Wir sind drei Berliner!
Lägg in i rss-läsaren, bokmärk och läs vareviga dag.
Nu ska jag och Tage åka iväg till Kotbusser Tor och möta upp en kompis för att kika in den turkiska marknaden. Inlägg lär följa. Dock inte här.
Som jag sa till min kollega Erika när hon ringde och ville prata Google inför bokmässan och det seminarium som skulle hållas där om Googles bokambitioner förra månaden – jag är inte alls övertygad om att bokförlagen åtminstone i ett kortare perspektiv har så mycket att frukta från Google Books, eftersom Google tvärtom vad många tror inte alls är superframgångsrika på alla områden de ger sig in på. Tvärtom är de ofta rätt taffliga. Och det har förekommit rätt många indikationer på att den här massiva inscanningen av i dagsläget 15 miljoner böcker de gjort inte håller måttet rent kvalitativt.
Och i dag såg jag via Adam Gardefjord ett alldeles lysande och samtidigt väldigt nedslående exempel på just det. Sir Arthur Conan Doyle torde snurra ett par varv i sin grav om någon ger honom länken till artikeln. Att säga att Googles inscanning av hans ”The parasite” är undermålig är närmast att linda in sanningen när man ser resultatet, och om jag förstått saken rätt är det här inte ett undantag, utan snarare en regel på hur kvaliteten ofta ser ut.
Troligen kommer det väl inte att se så här amatörmässigt ut när de ska börja sälja nya e-böcker i sin butik Google Editions, men det visar ändå hur oerhört långt ifrån konsumenter och i det här fallet läsare som Googles datatekniker befinner sig.
Det finns ett skåp med cd-skivor här. Tog mig tid att rota igenom det i går kväll, tänkte att jag kanske skulle lägga in en del på datorn, man vet aldrig vad man hittar, jag är ingen Spotifymänniska, har visserligen ett premiumkonto eftersom jag vill ha appen i iPhonen men jag tar mig aldrig över tröskeln, blir aldrig en riktig användare, stör mig på att det kan brytas ibland, att det buffrar och hänger sig emellanåt, att det stör lyssnandet och irriterar.
Hur som helst. Stickspår.
Det var mest gammal skåpmat jag hittade där bland travarna, inget som gav åh det här måste jag lägga in-känsla. Men jag sorterade ut några skivor i en kanske-hög åtminstone, betade av staplarna samtidigt som jag med jämna mellanrum drog Tage en meter bakåt på mattan så att han stånkande kunde jobba sig fram till mig igen – krypträning pågår – men jag kände som sagt inget direkt yeahyeahwowwow i kroppen.
Inte förrän jag var klar och insåg vad det var jag hade gjort.
Cd-skivorna jag lagt undan för datorimport var nämligen uteslutande mitt högst personliga 90-tal. Pulps ”Different class”. Portisheads ”Dummy”. Radioheads ”Ok computer”. Blurs ”Modern life is rubbish”. Album jag själv aldrig ägt rent specifikt, men musik jag hörde så ofta under mina poppiga år i Uppsala att den aldrig borde hålla att höras en endaste gång igen. Trots det satt jag där senare på kvällen, och matade in skiva efter skiva i datorn.
Den där tiden alltså. Den kommer nog att följa mig under alla mina dagar. Jag borde väl någonstans tycka att det är tragiskt men när jag rannsakar mig själv är nog den känsla jag känner ändå trygghet.
Jaha, här sover Tage snällt på det trevliga fiket Karvana nära Boxhagener Platz och jag har fått in min kaffe och tänkte börja pilla lite med den där sabla e-boken och så minns jag inte hur fan det var jag gjorde i vintras när jag höll på och meckade med det it-teknikerjobbet. Det står helt still.
Det är ett dåligt samvete jag har gått och burit på alldeles för länge.
Men nu ska jag banne mig ta tag i e-boksvarianten av ”Dannyboy & kärleken”. Det håller inte att den just nu saknas i digitalt format helt och hållet, jag drog ju in den variant som fanns fram till slutet av förra året som var utgiven av Forum/Bonniers och hade kopieringsskydd, men tanken var så klart inte att det skulle ta ett år innan jag hade en ny variant ute. Ett par månader, möjligen tre. Inte elva-tolv.
Så. Det lilla projektet hamnar nu högst upp på att göra-listan. Efter att borsta tänderna och duscha vill säga, det blev en lite sen morgon till följd av en dunderförkyld Tage som hostat och gråtit sig genom stora delar av natten. Nu är han dock en glad lax igen, om än väldigt snorig.
Men. Den nya e-boksvarianten av ”Dannyboy & kärleken” – bör den innehålla något unikt? Ska den ha kvar det extramaterial i form av en bonusepilog som jag lade till i pocketen, eller ska den lilla snutten vara just unik för pocketupplagan? Och om jag ska ha något annat – vad i sånt fall?
Tips mottages tacksamt.
Man kan tycka vad man vill om ”kampen” mellan traditionella pappersböcker och e-böcker, men jag tror att vem som helst kan tycka att den här lilla reklamfilmen för Lane Smiths bok ”It’s a book” är särdeles charmant.
Jag hittade klippet via Sociala förlag.
Del tre i serien om mitt skrivande liv:
Jag inser att jag kanske inte varit helt sanningsenlig i mina tidigare inlägg i den här serien. Eller främst i mitt första. Om det där med engelskaläraren som i tvåan på gymnasiet fick mig att inse att mina tankar om att jag skulle bli civilingenjör bara var nys och att jag borde satsa på det jag hade talang för istället – språket.
För det var ju inte som att insikten om att jag hade en viss begåvning när det gällde att författa var ett faktum som var fullständigt okänt för mig innan min lärare skrev de där raderna i slutet av min uppsats.
Hösten innan hon plitade ned orden Don’t let the tech world invade you vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat Min första kärlek. Jag ställde upp med en tårdrypande, översentimental berättelse om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts var jag tvungen att skruva det hela ett varv till, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk, en obotlig hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.
Faktum är att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara 17 år och tävlade i ungdomsklassen som var upp till 20, men det var en sorglig och särdeles sturm und drangig historia som inte kan ha lämnat ett öga torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Eller så skulle de se det som det mest överlastade Harlequindravel de någonsin läst.
Nu vann jag som tur var och skulle således intervjuas. Jag fick ledigt från skolan en eftermiddag då reportern skulle komma hem till mig. Under intervjun berättade jag med stort allvar att jag mest läste Stephen King-romaner och att jag egentligen var missnöjd med tidningens tema, jag hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga.
Sturm und drangig som sagt. Och tydligen gillade jag statarlitteratur också.
Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i lördagsbilagan, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen. Jag hade ju dels skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt, och dels vågade jag inte möta föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under min som jag aldrig tordes prata med och när jag ändå gjorde det så trillade bara pinsamheter ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det var jobbigt att en töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp.
Hon nämnde aldrig något om mitt alster. Kanske prenumererade hennes familj på Gefle Dagblad så att hon aldrig såg eller hörde något om det hela. Kanske förstod hon inte.
Kanske brydde hon sig bara inte.
Hur som helst. Min engelskalärares ord kom inte som en blixt från klar himmel. Men jag vill ändå minnas det som att det var hon som puttade mig över kanten.
Och ja, det grämer mig att jag fortfarande inte minns hennes namn.
——
Jag blev morbror tidigt i går morse. Det är självklart inte samma känsla som att själv bli pappa, men det känns ändå väldigt fint och det ska bli kul att åka och hälsa på honom nästa gång vi åker hem till Sverige. Plus att Tage nu fått en kusin. Inte för att han verkade bry sig nämnvärt när jag visade en bild, han såg snarast lite rädd ut. Kanske har han anledning att frukta kusinen också, nu är han inte längre ensam på täppan om farmor och farfars gunst. Presentkvoten delas plötsligt mitt itu. Illa.
I Berlin flyter livet på. Jag älskar ljudet av spårvagnarna som rullar förbi nere på gatan, tycker verkligen om vår lägenhet som känns mer som vår egen för var dag som går i takt med att vi ordnar till detaljerna som vi vill ha dem. De första dagarna har Peter, Pernilla och Ofelia varit på plats i kvarteret, vilket gjort att det knappt känts som att vi varit utomlands. Eller nu ljuger jag, i går gick vi till baren Wohnzimmer i Prenzlauer Berg på seneftermiddagen och beställde tre caipirinha, ett glas rött samt en kaffe, till en total kostnad av elva euro. Visst, det var happy hour, men även under de glada timmarna skulle den beställningen ha kostat runt 250 kronor i Stockholm.
Samtidigt är jag kluven till det här med priserna. Att gå på restaurang här kostar i runda slängar hälften av vad det gör hemma, vissa saker ännu mindre – hämtpizzorna på andra sidan gatan kostar exempelvis 2,50 euro, alltså runt 23 kronor, blott en tredjedel av vad en pizza kostar hemma. Visst, de är en smula mindre i storleken, men det är ju snarast en välgärning i sammanhanget.
En sak vore ju om vi befann oss i ett utvecklingsland i Sydostasien eller liknande, men nu har vi rest till EU:s hjärta, en flygresa kortare än den som tar oss till Johannas hemtrakter i Kiruna. Hur kan det vara så stor prisskillnad? Jobbar de för slavliknande löner inom restaurangnäringen, eller är det bara ett helt annat beskattningssystem? Någon som är insatt får gärna förklara för mig, så fortsätter jag att känna mig som pojken med guldbyxorna så länge.
Mer då? Jag vet inte. Äsch, jag bjuder på några bilder. Hovra för bildtexter.
Nej, jag har inte läst något av Mario Vargas Llosa. Däremot är han ju ett särdeles känt namn, så allt klagande i den riktningen bör låta som skrammel med tomma tunnor det här året.
Intressant dock hur totalt ickenärvarande den 74-årige peruanen varit i årets förhandsdiskussioner. Precis som när Doris Lessing fick priset 2007. Sådant gillar jag.
Nobelpris i litteratur. Det pirrar lite i kroppen, även om jag för första gången på många år inte jobbar denna väldigt speciella eftermiddag. Jag tänker sitta på åskådarbänken i lägenheten i Berlin och eventuellt skriva några kloka rader här i bloggen. Några rader blir det hur som helst, om de blir kloka återstår att se.
Vem jag tror på? Väldigt svårt i år tycker jag. Då jag – tyvärr – är helt imbecill när det gäller poesi skulle jag bli rätt besviken om det blev en lyriker, främst för att jag inte skulle känna den instinktiva oh yes nu måste jag läsa!-känslan spritta i kroppen. Å andra sidan vore det väldigt roligt om Tomas Tranströmer till sist faktiskt får priset.
Om vi säger så här: Om Peter Englund träder ut genom dörren och säger Ko Un eller Adonis tar jag årets pris med en axelryckning. I vilket annat fall som helst blir jag uppspelt.
Roligast? Tja, kanske om Cormac McCarthy eller Alice Munro fick priset. Den senare vore dubbelt skoj, eftersom det väl aldrig hänt att en kvinna fått det två år i rad.
På plats igen. Den här gången är vi berlinare lite mer på riktigt, två veckor till nästa resa till Stockholm.
Vår lägenhet ligger i det bruna huset mitt i bild, vår lägenhet är på översta våningen i längan med de inskjutna balkongerna, ja, vi bor alltså där man tydligt kan se att det inte finns några blommor som utsmycknad. Dock finns det mycket blomster inomhus, som vi till och med lyckades undvika att ta livet av under vår bortavaro.
Det känns väldigt bra att vara här. Hurra!
