Del tre i serien om mitt skrivande liv:
Jag inser att jag kanske inte varit helt sanningsenlig i mina tidigare inlägg i den här serien. Eller främst i mitt första. Om det där med engelskaläraren som i tvåan på gymnasiet fick mig att inse att mina tankar om att jag skulle bli civilingenjör bara var nys och att jag borde satsa på det jag hade talang för istället – språket.
För det var ju inte som att insikten om att jag hade en viss begåvning när det gällde att författa var ett faktum som var fullständigt okänt för mig innan min lärare skrev de där raderna i slutet av min uppsats.
Hösten innan hon plitade ned orden Don’t let the tech world invade you vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat Min första kärlek. Jag ställde upp med en tårdrypande, översentimental berättelse om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts var jag tvungen att skruva det hela ett varv till, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk, en obotlig hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.
Faktum är att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara 17 år och tävlade i ungdomsklassen som var upp till 20, men det var en sorglig och särdeles sturm und drangig historia som inte kan ha lämnat ett öga torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Eller så skulle de se det som det mest överlastade Harlequindravel de någonsin läst.
Nu vann jag som tur var och skulle således intervjuas. Jag fick ledigt från skolan en eftermiddag då reportern skulle komma hem till mig. Under intervjun berättade jag med stort allvar att jag mest läste Stephen King-romaner och att jag egentligen var missnöjd med tidningens tema, jag hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga.
Sturm und drangig som sagt. Och tydligen gillade jag statarlitteratur också.
Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i lördagsbilagan, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen. Jag hade ju dels skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt, och dels vågade jag inte möta föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under min som jag aldrig tordes prata med och när jag ändå gjorde det så trillade bara pinsamheter ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det var jobbigt att en töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp.
Hon nämnde aldrig något om mitt alster. Kanske prenumererade hennes familj på Gefle Dagblad så att hon aldrig såg eller hörde något om det hela. Kanske förstod hon inte.
Kanske brydde hon sig bara inte.
Hur som helst. Min engelskalärares ord kom inte som en blixt från klar himmel. Men jag vill ändå minnas det som att det var hon som puttade mig över kanten.
Och ja, det grämer mig att jag fortfarande inte minns hennes namn.
——