De säger ju mer än tusen ord

Jag blev morbror tidigt i går morse. Det är självklart inte samma känsla som att själv bli pappa, men det känns ändå väldigt fint och det ska bli kul att åka och hälsa på honom nästa gång vi åker hem till Sverige. Plus att Tage nu fått en kusin. Inte för att han verkade bry sig nämnvärt när jag visade en bild, han såg snarast lite rädd ut. Kanske har han anledning att frukta kusinen också, nu är han inte längre ensam på täppan om farmor och farfars gunst. Presentkvoten delas plötsligt mitt itu. Illa.

I Berlin flyter livet på. Jag älskar ljudet av spårvagnarna som rullar förbi nere på gatan, tycker verkligen om vår lägenhet som känns mer som vår egen för var dag som går i takt med att vi ordnar till detaljerna som vi vill ha dem. De första dagarna har Peter, Pernilla och Ofelia varit på plats i kvarteret, vilket gjort att det knappt känts som att vi varit utomlands. Eller nu ljuger jag, i går gick vi till baren Wohnzimmer i Prenzlauer Berg på seneftermiddagen och beställde tre caipirinha, ett glas rött samt en kaffe, till en total kostnad av elva euro. Visst, det var happy hour, men även under de glada timmarna skulle den beställningen ha kostat runt 250 kronor i Stockholm.

Samtidigt är jag kluven till det här med priserna. Att gå på restaurang här kostar i runda slängar hälften av vad det gör hemma, vissa saker ännu mindre – hämtpizzorna på andra sidan gatan kostar exempelvis 2,50 euro, alltså runt 23 kronor, blott en tredjedel av vad en pizza kostar hemma. Visst, de är en smula mindre i storleken, men det är ju snarast en välgärning i sammanhanget.

En sak vore ju om vi befann oss i ett utvecklingsland i Sydostasien eller liknande, men nu har vi rest till EU:s hjärta, en flygresa kortare än den som tar oss till Johannas hemtrakter i Kiruna. Hur kan det vara så stor prisskillnad? Jobbar de för slavliknande löner inom restaurangnäringen, eller är det bara ett helt annat beskattningssystem? Någon som är insatt får gärna förklara för mig, så fortsätter jag att känna mig som pojken med guldbyxorna så länge.

Mer då? Jag vet inte. Äsch, jag bjuder på några bilder. Hovra för bildtexter.

4 reaktioner till “De säger ju mer än tusen ord”

  1. Nej men vad knäppt, jag var i Berlin en vecka förra hösten (vill tillbaka!) och då tog mig min Berlin-boende vän mig första dagen till precis Wohnzimmer 🙂 Värst vad vi besöker samma caféer då 😉 (Ni besökte ju också mitt favoritcafé i Åbo på sommaren). Men nu kan n alltså gratulera er själva till att ha hittat rätt även utan lokal hjälp!

  2. Var i England nu i veckan och diskuterade samma sak med mor – maten är så obscent billig. Vi avslutade besöket med trerätterslunch på fin restaurang som kostade typ ingenting, som en halvbra lunchrätt i Sverige typ.

  3. Spännande fråga! Restaurangmomsen är lite lägre: 19 procent mot 25 procent.
    Skatten på alkohol är lägre, speciellt på sprit. På en flaska vodka 70 cl så är ungefär 37 kronor av priset skatt i Tyskland. I Sverige är 140 kronor av priset skatt. Det är heller ingen alkoholskatt alls på vin i Tyskland.
    Inköpskostnader för råvaror är också lägre för restauranger, eftersom momsen är lägre och Tyskland inte behöver importera grönsaker och annat i lika hög grad som Sverige.
    Lönerna i avtal ligger dock ungefär lika, en tysk kellnerin ska tjäna runt 1750€ i månaden vilket är i nivå med lägstalönerna i svenska kollektivavtal.
    Kanske är det de sociala avgifterna för personal som gör att pizzan kostar 80 spänn i Sverige? Eller skyhöga lokalhyror? Eller den nya kassaregisterlagen som gör att man inte kan köra en krog helt svart från inköp till löneutbetalning?

Kommentarer är stängda.