Hipp hipp ljudbokshurra!

Jag upptäckte i fredags att min ljudbok hade lånats ut 99 gånger på landets bibliotek, enligt Elibs statistik. Det hundrade utlånet skulle därför firas med pompa och ståt, pukor och trumpeter och barnajoller – kanske mest det senaste av logistiska bekvämlighetsskäl.

Men så glömde jag helt bort det under helgen.

Fast skam den som ger sig. Ljudutlån nummer 100 av “Vi har redan sagt hej då” skedde i fredags kväll, klockan 19.27 på kvällen, på Biblioteken i Västernorrland, vilket betyder någonstans i trakterna av Sundsvall, Kramfors, Sollefteå, Härnösand, Örnsköldsvik & Co.

Jag har tyvärr inget pris att dela ut, men säger utan omsvep – stort grattis!

Jag älskade Rebecka

Del två i serien om mitt skrivande liv:

Mitt första försök till en roman skrev jag som mitt specialarbete i trean på gymnasiet, efter att ha insett att det där med civilingenjöreriet (förra inlägget i serien) var ett villospår. Min klassföreståndare var skeptisk, skriva romaner, var det något för en elev på ett tekniskt gymnasium? Även min svenskalärare, som skulle bli min handledare, var en smula sval, hade väl inte allt för höga förhoppningar kring vad en nyss 18 år fyllda elev på teknisk linje kunde åstadkomma i romanväg. Men jag stod på mig.

Resultatet blev “Jag älskade Rebecka”, en historia om en man på runt 24 som återvänder till sin lilla hemort, kusligt likt mitt eget Kungsgården, efter ett antal år på vift efter gymnasiet. Väl där blir han tillsammans med en tjej från sitt förflutna, som snart därefter hittas mördad i sin lägenhet på ett synnerligen bestialiskt sätt. Då polisen inte verkar särskilt intresserad av att ta fallet på allvar, bestämmer sig huvudpersonen och en gammal skolkamrat sig för att själva försöka lösa mysteriet.

“Jag älskade Rebecka” var när jag nu ser på den med 17 år i backspegeln en rätt så … överlastad historia. Även om den på beskrivningen ovan låter som en spänningsroman, så var ambitionen att skriva en vemodig betraktelse över en svunnen ungdom, berättelsen i nutid varvas med ett antal händelser under huvudpersonens sista år på gymnasiet som visar sig vara viktiga för Rebeckas död. Lägg sedan till kryddor som prostitution, frossande i blod och äckel samt en oerhört naiv syn på det här med vuxenhet, och vi har en roman som jag ofta rodnar över när jag tänker på den. För ärligt talat, hur lätt är det att skriva om en svunnen ungdom med bitterljuv blick, när man i verkligheten befinner sig mitt i tiden han försöker återblicka mot?

En detalj jag minns från skrivandet är bokens begravningsscen. Jag var villrådig, hade aldrig varit på en begravning själv och var inte säker på hur det gick till, och tog därför beslutet att cykla upp till Shell och låna “Änglagård” om precis kommit ut på video, och skrev av begravningsscenen i filmen replik för replik, och anpassade dem en smula efter mina behov. Slutresultatet blev det stycke som jag vill minnas var det som min svenskalärare berömde mest när vi gick igenom boken. Jag vet inte om det säger mer om berättelsen i stort eller om min kopieringskonst.

Helt oäven var dock romanen inte. Efter att jag gått ut gymnasiet skickade jag in den till Albert Bonniers Förlag, och den tog sig ändå så pass långt att den lästes av en lektör som visserligen sade nähädu, men brevet jag fick som svar var uppmuntrande och de ville gärna läsa om jag bestämde mig för att skriva något mer.

När jag tänker efter skickade jag aldrig något mer manus till Albert Bonniers Förlag. Kanske var det dumt.

——

Den första delen i serien kan hittas här.

Don’t let the tech world invade you

Del ett i serien om mitt skrivande liv:

Jag minns inte när jag först tänkte att jag ville bli författare.

Jag var som ung en bokslukare av rang. När jag var runt 13-14 spillde intresset för att läsa över till svenskalektionerna, jag och min klasskamrat Jennie tävlade i att vara bäst i novellskrivande. Problemet var dock att vi båda helst skrev skräckberättelser av det blodigare slaget oavsett vilka uppgifter som egentligen ålagts oss. En kväll andra terminen i sjuan fick våra föräldrar telefonsamtal från vår klassföreståndare som nåtts av oroväckande uppgifter från vår lärare i svenska, vi skrev tydligen osmakliga berättelser på lektionerna om övergivna kråkslott där det rann blod ur kranarna. Hur hade vi det egentligen hemma?

Jo tack bra. Hade nog förläst oss på Stephen King och hans blekare kopior bara.

Hur som helst. Det spelade ingen roll. Jag skulle bli ingenjör, civilingenjör, började teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken, skaffade portfölj, miniräknare (Casio FX82) och vitskjorta med stiftpennor istoppade i bröstfickan (0,3, 0,5 och 0,7 millimeter). Vägen var utstakad – tre år på gymnasiet, ett år i lumpen som gruppchef (alla som gick natur eller teknisk blev grupp- eller till och med plutonchefer) och därefter fyra år i Uppsala. Sedan klart. Karriär. End of story.

Nu hände ju visserligen allt det där, på ett eller annat sätt. Jag gick ut från Bessemergymnasiet våren 1994, ryckte in i lumpen tre dagar senare, gjorde mina tio månader som skyttegruppchef i Sollefteå, flyttade därefter till Uppsala och blev kvar i fyra år.

Men någon ingenjör blev jag aldrig. Vad hände?

Först och främst hade jag tyvärr överskattat min fallenhet för matematik. Faktum är att den trea jag till sist fick i ämnet var den enda plumpen i mitt slutbetyg som i övrigt bestod av fyror och femmor.

Men viktigare var att någon såg mig och fick mig att tänka att en annan framtid var möjlig.

Det var på tvåan i gymnasiet vi fick en ny lärare i engelska. Var man engelskalärare var timmarna man hade med teknistklasserna främst ett straff, vi skulle ju bli ingenjörer gubevars, humanistämnena var till för att sittas av, de var inte viktiga. Men jag gillade språk, inte grammatiken – jag har alltid varit fullständigt jävla usel på grammatik – men de delar där man fick läsa och skriva. Och den här engelskaläraren, som jag skam att säga det inte minns vad hon hette, tyckte om att låta sina elever läsa och skriva, vi läste klassiker på engelska, skrev recensioner och fick stundtals dikta fritt, så länge det skedde på engelska.

Och jag skrev. I skenet av de andra dönickarna som använde timmarna till att programmera sina miniräknare torde jag ha framstått som ett under av talang. En dag under våren i tvåan fick vi tillbaka ett skrivarbete, jag minns inte om det var en recension av en roman eller något mer fritt, och jag kommer inte ihåg vad min lärares generella omdöme var. Jag minns bara den förhoppning som hon hade skrivit längst ner.

Don’t let the tech world invade you.

Känner jag mig själv rätt blev jag troligen generad och låtsades inte om hennes intresse efter att ha läst orden. Men något hände inom mig efteråt. Något började gro. En tanke om att jag kanske inte var ämnad för ingenjörskonsten trots allt. Att vitskjortor kanske helst bars till kostym och då inte med stiftpennor istoppade längs prydlig rad.

Jag minns inte när jag först tänkte tanken att jag ville bli författare. Men vissa saker under uppväxten är trots allt viktigare än annat, och ibland bestämmer vi oss för något som i stunden kanske framstår som en bagatell, men som får livsavgörande konsekvenser.

Vi tog vår examen. Gjorde vår tid i lumpen. Fyllde ett släp med möbler, kläder och tankar om framtiden och körde ner till Uppsala. Skrev in oss på nationer. Började vår första termin.

Men till skillnad från mina kompisar från gymnasiet som jag delade lägenhet med började jag inte läsa till civilingenjör ute på Pollacksbacken. Hösten 1995 inledde jag istället mina studier på Uppsala universitet genom att läsa Engelska A.

En slump? Skulle inte tro det.