Ett två tre tre tre

Jag vill mest bara meddela att jag är rätt trött i dag.

Det blev ju en finfin kväll i Belgrad i går när vi väl pustat ut klockan 22.56 och vi skrev och skrev och skrev och sände och sände och sände – vi har tre publiceringskanaler så upprepningen har inte bara ett uttröttningssyfte – men i dag är en annan dag och nya texter måste ut ut ut och jag är så trött trött trött men det är bara två dagar kvar så det ska nog gå vägen det här också.

——

Just ja – det där med Pet Shop Boys och Amy var ju så klart bara ljug. Aldrig får man vara riktigt glad.

Vinna eller försvinna

Regnet faller över Belgrad i dag, ljudet smattrar in i hotellrummet från mina öppna fönster och hade jag något annat än en betongvägg att stirra mot där utanför skulle det ha varit en vacker syn. En tryckande hetta har legat som ett välslutet lock över staden sedan den bibliska hagelskuren i söndags och det börjar kännas länge nu, länge sedan jag sysselsatte mig med något annat än schlager, länge sedan vardagen, länge sedan mitt vanliga liv och jag längtar kanske inte stenarna jag lekt som barn men åtminstone gatorna jag går som vuxen.

Semifinal i kväll. Vinna eller försvinna. Jag får nästan lite ont i magen vid tanken på att vi inte skulle gå vidare, vad som händer då, vilka krigsrubriksartiklar mediedramaturgin kräver att jag skriver om Sverige för första gången någonsin missar finalen i schlager-EM. Ja, jag vet att det låter löjligt för dem som står utanför spektaklet, men det går inte att tänka så i det läge jag befinner mig, i den miljö jag levt och verkat i elva dagar.

Nu lär det inte hända. Men det kan hända. Och det oroar mig.

Kom igen om tio dagar hörru

DN-Mattias i går seneftermiddag, efter att ha varit i Belgrad ungefär 48 timmar (meningen uttalad som en utdragen suck): Alltså fan, det är ju mer än halva tiden kvar innan man får åka hem.

——

På tal om något helt annat. Den här reklamskylten står placerad strax efter brofästet på den norra sidan av Sava, och jag passerar den två gånger om dagen under min promenad till och från arenan. Nyfikenheten kring vad det står, eller ens vad det kan tänkas handla om, har hunnit växa till närmast mytiska proportioner eftersom bilden är så allmänt hållen. Det skulle kunna röra sig om nästan vad som helst. Petra?

affisch.jpg

Lögnare, Amy, Pet Shop Boys och jag

Blev just kallad lögnare av en volontäridiot som påstod att jag minsann fick en biljett till dagens genrep redan i går kväll, trots att exakt samma kille vid halv ett i natt stod på exakt samma plats och sa till mig att komma tillbaka i dag för att få min biljett. Idiot.

Men som tur är kan man ju även från Belgrad drömma om att allt som The Sun skriver är sant och att det verkligen är så att Pet Shop Boys och Amy Winehouse ska göra nya Bondlåten ihop.

Bilder från Belgrad (3)

Jag har ju tidigare skrivit att Belgrad inte är särskilt vackert, men att staden ändå har en bedagad charm. Det är nu inte helt med sanningen överensstämmande, vissa delar av staden måste ändå sägas vara stilfulla. Som utsikten uppe från fästningen Kalemegdan, där jag var och hängde häromdagen när schlagertristessen slog till. Oj vad den slog till.

kalemegdan2.jpg

kalemegdan1.jpg

I en del av de vattengravsliknande nedsänkningarna hade de kommit på den rätt briljanta idén att bygga tennisbanor.

kalemegdan3.jpg

Jag verkar dock vara rätt ensam om att bry mig om att se staden. I går meddelade arrangörerna att de tvingats ställa in de gratis sightseeingturer som erbjuds till de runt fyratusen ackrediterade “journalisterna” på plats, eftersom intresset varit nära nog noll.

Patrick Dempsey och inte jag

Patrick Dempsey är i Stockholm. Jag älskar Patrick Dempsey. Har gjort det sedan jag som tolvåring såg honom i “Can’t buy me love” som jag fortfarande till denna dag räknar till en av mina absoluta favoritfilmer. Han är för mig en lika stor hjälte som Neil Tennant.

Och här sitter jag i Belgrad. Bland tusentals schlagernördar som tycker att det här är livet, att det här är större än livet.

Något känns väldigt fel.

Sébastien Tellier och jag

Alltså, jag gillar verkligen Charlotte Perrelli. Hon är otroligt trevlig, lätt att ha och göra med och alltid väldigt proffsig. Därtill tycker jag faktiskt att “Hero” är en rätt bra låt på riktigt, inte bara på schlagerriktigt.

Men det går ju inte att komma ifrån att den coolaste artisten här i Belgrad, det är Frankrikes Sébastien Tellier. Han lär inte ha en chans med “Divine” på lördag kväll, han är alldeles för popkreddig för det och låten är så långt från det här spektaklet man kan komma, men det är väldigt roligt att se honom här nere, han lallar runt lite på måfå och han åker golfbil på scenen i sitt nummer. I går kväll när jag var på en mottagning i det serbiska kronprinsparets palats, kunde jag inte motstå frestelsen längre, utan gick fram och förnedrade mig själv. Här är resultatet.

tellier.jpg

Senare på kvällen, på den officiella invigningsfesten, passerade Tellier alldeles bredvid mig och jag fick en nick till hälsning av fransosen. Faan, ni är ju värsta polarna nu utbrast GP:s Johan Rylander. Joråsåattvettu, Sébastien och jag, we’re like this (nu gör jag ett coolt kompistecken med fingrarna), svarade jag.

Varning! Ohämmad reklam nedan

Gick för att äta frukost på ett café här i närheten i dag, fick en god tonfisksallad där tidigare i veckan. Satte mig, en tjej kom fram för att ta min beställning, jag tänkte mig en riktig brakfrukost likt de bruncher vi brukar svulla loss i på helgerna hemma, men möttes av haktapparbeskedet nej, köket är stängt på söndagar.

Lätt yr vinglade jag iväg, vafalls vafalls vafalls, ingen mat på söndagar? Gick till en gata jag sett har många uteserveringar, klockan närmade sig tolv men nej, satan i gatan de människor som satt där konsumerade uteslutande dryck – kaffe, juice, en öl, eventuellt skymtade jag på min höjd ett bakverk i fjärran. Jag var utsvulten, hade bara ätit en macka och plockmat sedan i fredags kväll, jag stod på randen att dö svältdöden i Belgrad.

Så såg jag en bekant symbol och världen kändes genast enkel igen.

mcd.jpg

P3 dokumentär, promenaderna och jag

Jag minns att någon bloggade om det för inte så länge sedan, och kanske är jag sist i världen med att upptäcka dem, men herre Jesus vilken skatt P3:s dokumentärer är om man vill ha koll på svensk nutidshistoria. Välgjorda, medryckande och fullständigt fantastiskt perfekta för långpromenader – och de låter dem ta tid, närmare 90 minuter prat nonstop, man blir nästan salig i dessa snuttifierade tider. Okej att de innehåller lite musik och sammanlagt blir två timmar när de radiosänds på söndagskvällarna, men i poddversionerna har det redigerats bort.

I går klämde jag bordellhärveprogrammet under mina promenader fram och tillbaka mellan hotellet, presscentret och arenan här i Belgrad, och jag ville bara fortsätta att gå och gå för att hinna lyssna klart. Tidigare har jag tagit mig an kärnvapenprogramavsnittet och Gottrörakraschen. Egentligen avslöjas väl inget direkt nytt i dem, men historierna serveras på ett lättillgängligt, aptitligt och spännande sätt med nygjorda intervjuer och massor av finfint arkivmaterial. Jag känner mig nästan lite löjlig i min superlativflod men det här är public service i sitt esse banne mig.

Bara att dra på lurarna och ge sig ut på Belgrads gator och börja lyssna på JAS-projektet då.

Boklördag, Kallentoft, Perrelli och jag

Jag ligger i min hotellsäng i Belgrad och ser på serbisk morgon-tv där Charlotte Perrelli och Jovan Radomir medverkar men där det mest är fokus på barn som endera dansar runt i folkdräkt eller visar upp karateövningar.

Jag läser om deckarsommaren i DN, åh vad jag längtar efter Mons Kallentofts andra, “Midvinterblod” blev min mp3-boksdebut förra året under mina promenader runt Brunnsviken och den var smått underbar i sin mänsklighet och fint tecknade personporträtt och grep verkligen tag och jag erbjöds ett korr på “Sommardöden” för en månad sedan men tackade nej, jag får träningsvärk i armarna av gigantiska pappershögar vilket N&K alltid skickar och dessutom såg jag allt för mycket fram emot Torsten Wahlunds inläsning.

dansadansa.jpg

Hm, DN har valt samma upplägg som vi diskuterade ser jag – avstamp i Kallentoft och därefter vidga till deckarsommaren i stort och oj, nu fick faktiskt Jovan prata lite i morgonprogrammet men Charlotte ser fortfarande mest ut som ett kuttersmycke som den medelålders, något gubbsjukanstrukna programledaren inte riktigt vet vart han ska göra av.

För övrigt känns det helt världsfrånvänt att det faktiskt bara var två år sedan förlagen började med sommarutgivning av böcker på allvar. Tankarna om att det inte var någon idé eftersom publiken ändå inte kunde köpa böcker när de befann sig på landet känns ju rätt befängd, men verkar ha varit en sanning som härskade i branschen. Underligt.

Åh, nu dök “Young folks” upp i en reklamfilm för serbiska Vodafone men i övrigt bara maler han på och på och på den där jäkla programledaren.

Jag tror att jag har underskattat min lästakt här nere, mina medtagna böcker kommer att ta slut fast visserligen tar väl det här schlageriet fart på allvar nu i helgen så läsandemöjligheterna minskar. OJ nu får faktiskt Charlotte sjunga “Hero” och därefter ställer Jovan två frågor på svenska till henne vars svar han sedan tolkar, publiken applåderar glatt när hon säger att Belgrad är vackert och sedan schasas hon av scenen som invaderas av en gigantisk ansamling ungdomar som börjar sjunga till folkets stora jubel.

Jag längtar hem tror jag.