oktober 2007 - Sida 3 av 4

Kors i taket, nätet är fyllt av reklam

Alltså jag förstår inte riktigt.

I en personlig notis i dagens DN – ja ni vet de där som trycks i fet stil i botten på Idé & kritik-uppslaget där man får uttrycka personliga åsikter och inte behöver vara journalistiskt torr – skriver Bo Madestrand under rubriken Frihet som i en liten Facebook (ej på nätet) att det är konstigt att tydligen vem som helst får annonsera på hans personliga hemsida. Att besökare som går in på hans Facebooksida kan få för sig att han sponsras av Skandia och Yves Rocher.

Och jag förstår som sagt inte riktigt. Facebook är knappast någons personliga hemsida. Det är ett kommersiellt drivet nätverk vars grundläggande syfte torde vara att inbringa pengar till sina ägare, pengar som rimligen måste komma in genom reklam eftersom Bo Madestrand samt över fyrtio miljoner andra människor (däribland jag) valt att sajna upp sig på deras sajt utan kostnad, dessutom genom att acceptera en massa terms and conditions där det noga står vad Facebook får och inte får göra med den enskilde användarens uppgifter.

På en fråga om hur man tar bort reklamen svarar Facebooks support att det alternativet inte erbjuds. Vad säger det om friheten på nätet? undrar skribenten, som vore det en nyhet att gratistjänster på internet måste betalas genom reklam. Men måste nättjänsterna vara gratis då? Tja, över ett decenniums massanvändande av internet har väl rätt tydligt visat att nästan ingen vill betala för dess tjänster. Ja, förutom möjligen för porr då.

Jag är i fas. Ungefär. Kanske i alla fall.

Två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Två veckor. Fjorton veckor avverkade. Jesus vad tiden går.

Hur ligger jag till då? Tja, jag vet inte riktigt. Självklart hade jag nog velat vara lite längre gången i min textskrivarprocess – jag skulle ju vilja vara klar redan nu – men samtidigt är det som att jag mer eller mindre hade förväntat mig att jag inte skulle hinna lika långt som jag planerat, vilket väl betyder att jag mer eller mindre är i fas. Ungefär. Kanske i alla fall.

Läste igenom större delen av texten i lördags. Det kändes rätt bra trots allt. Mitt udda sätt att ordna kapitlen kändes stundtals lite sökt, men det kanske ger sig när helheten framträder i klarare ljus. Åtminstone är det vad jag hoppas på.

Jag känner mig glåmig i dag. Det är med andra ord en helt vanlig måndag.

Jag ser Nyheterna i TV4

Åh, vad jag gillar Torgny Lindgren. Hans underfundiga romaner, hans lågmälda humor, hans oerhört trevliga sätt när man intervjuar honom även när presskontakten förlaget glömt bort att informera om att man ska ringa och hela hans familj, inklusive barnbarn, står i farstun på väg ut till bilen för att dra på semester när man ringer (vilket inträffade när jag intervjuade med anledning av ”Dores bibel” för ett par år sedan).

Och så nu det här, i Expressens långa lördagsintervju, som får mig att skratta rakt ut när jag läser det:

Konsumerar du någon skräpkultur?
– Det beror på vad du menar med skräpkultur. Jag ser Nyheterna i TV4.

Stor humor. ”Norrlands akvavit” ligger högst på min att läsa-lista för tillfället.
——

Nej, nu är det brunchdags. Boulebar på Surbrunnsgatan tror jag minsann.

149 929 and counting

Nej, det blir inget tidshopp. Jag tror att min berättelse får löpa linan ut inom en ganska snäv tidsrymd, ett ögonblick i tiden, med en öppen början och ett oskrivet slut. Lyckas jag bara få känslan av uppgörelse – med det egna jaget, historien och kanske även den närmaste omvärlden – att framträda på det sätt jag hoppas så bör det bli bra ändå. Det är nog ändå där fokus måste ligga.

Åh vilken vag rappakalja. Men jag känner att jag inte kan vara mer konkret, inte utan att avslöja saker jag vill låta vara osagda i det här läget.

Jag önskar att jag kunde känna samma säkerhet över hela texten som jag känner över dess första sida. Nej för den delen, hela det första kapitlet är väldigt bra. Det känner jag. Men resten då? Tja, nja, mja, det är för mycket att ta in för att jag ska kunna avgöra.

Manuset består i nuläget av 149 929 tecken. ”Dannyboy” var på lite drygt 339 000, vilket skulle innebära att jag ännu inte nått halvvägs om jag följer samma måttstock. Men jag tror att jag nyss passerade krönet. Jag tror att den här berättelsen är lite kortare, lite mer intensiv, även om tempot är lägre och meningarna längre. Jag tror det.

Men jag har nog egentligen ingen aning om någonting.

Istället för arbete

Jag borde börja jobba. Nej, jag menar inte i ett större perspektiv, även om jag får erkänna att jag saknar arbetet lite grann, att sitta på kammaren dagarna i ända har helt klart negativa effekter på mitt psykiska välbefinnande när den normala sociala strukturen i livet sakta bryts ner, men nej, jag menar att jag precis nu borde börja jobba, blev blixtinkallad i går eftermiddag på grund av sjukdom för att intervjua Shirley Clamp, och texten är utlovad till runt lunch. Så jag borde börja jobba.

Istället tittar jag på de fantastiska bilderna i tidningarna på Doris Lessing sittande på sin trappa i nordvästra London. En grånad men helt pigg, snart 90-årig krutgumma som inte hade en aning om att hon vunnit litteraturpriset utan istället spenderat dagen med att handla grönsaker. Som sitter där, omgiven av världspressens mikrofoner, och svär, säger att hon minsann hellre dricker gin än champagne och oroar sig för att hon ska få tiggarbrev nu när tio miljoner kronor rullar in på kontot. Sådan vill jag också bli en dag.

Istället shoppar jag Radioheads nya album ”In rainbows” i den enda form skivan släppts, som mp3-filer via gruppens sajt. Köparen får själv ange hur mycket de vill betala. En jag känner tyckte noll kronor var lagom och angav det, DN tycker att tio pund, det vill säga cirka hundrafyrtio kronor, är lagom, men jag tycker nog att båda är ute och cyklar och betalar fem pund, runt sjuttio kronor, för skivan eftersom jag tycker att det är där kostnaden för ett digitalt album borde ligga.

Istället … nej, nu måste jag verkligen skriva den där artikeln. Men först frukost.

Ännu en Nobelpristagare i mitt stall

Jaha, det blev Doris Lessing istället, Horace Engdahl svek både mig och Ladbrokes när vi trott på Philip Roth. Men det kan jag leva med, jag tycker det är finfint att priset tilldelas en författare som jag visserligen inte läst, men som är en välkänd kvinna och dessutom ges ut i Sverige på samma förlag som jag själv, precis som Elfriede Jelinek härom året. Och jag hade ju rätt i att det var ett anglosaxiskt år i alla fall.

Ett par korta iakttagelser:

• Det är alltid något av ett gissel om man ska kalla en kvinnlig författare för författarinna, en kvinnlig skådespelare för skådespelerinna, och så vidare, när man skriver artiklar. Jag ogillar det personligen och blev därför glad när jag hörde Horace med självklar stämma säga den engelska författaren Doris Lessing framför Sveriges mest berömda dörr.

• Lika säkert som han sa författaren, lika osäkert tyckte jag han framförde årets motivering på ryska. Stakade han sig inte ovanligt mycket?

——

Akademiledamoten Peter Englund skriver om Doris Lessing på sin blogg. Surfa dit och läs.

Fyrvägskorsning. Minst.

Jag befinner mig vid ett vägskäl. Bokjäkeln står och väger. Jag vet inte vilket håll jag ska tippa historien åt, kanske är det till och med dags för ett tidshopp, jag kan inte bestämma mig.

Jag har vid något tillfälle för länge sedan sagt, eller om det var Peter som sa det i en kommentar, ja så var det visst, att den här bloggen ofta är personlig men aldrig särskilt privat. Ungefär samma balansgång försöker jag mig på i romanen, men det är svårare, texten är så mycket längre, det som skrivs når heller inte någon mottagare i förstaläget när jag skriver, ärligheten blir större eftersom gränserna inte syns lika tydligt, svängarna blir vidare och risken för att köra i diket ack så mycket större. Var går gränsen för vad som är intressant för en läsande publik och vad som är intressant bara för mig själv? När går det personliga ältandet över gränsen och blir ett privat träsk jag sjunker ner i? Som bara berör och intresserar min egen person? Jag har ingen aning, men jag hoppas att jag håller mig på rätt sida av den tunna röda linjen.

Men vägskälet. Vänster eller höger? Framåt eller bakåt? Eller kvar på samma ruta? Åh varför blev jag inte civilingenjör som jag tänkte från början istället?

Jag darrar på manschetten. En smula.

Jaha, DN skriver i dag om litteraturpriset i två texter och ingenstans nämns Philip Roth som jag så självsäkert utnämnde till årets mottagare i går. Men skam den som ger sig, jag tror fortfarande på Roth, det är dags för en vit, välmående och västerländsk man, de får så sällan den uppmärksamhet de förtjänar.

Dessutom gillar jag verkligen ”Konspirationen mot Amerika”, en what if-historia skildrad ur en ung judisk New Jersey-pojkes ögon, där flygarässet, isolationisten och nazistvänlige Charles Lindbergh tackar ja till att bli republikanernas presidentkandidat 1940, vinner valet över Roosevelt och ser till att USA istället för att gå in i andra världskriget lovar Tyskland och Japan vapenvila, med katastrofalt resultat för världen som vi känner den.

Men bara för att jag satt ner foten för Roth så går väl Tomas Tranströmer och vinner. För det blir en vit västerländsk äldre man, ja jag känner det i luften på min vindpinade Odenplan.

——

Uppdatering: Enligt Svensk Bokhandel tror dock den svenska förlagsvärlden på Roth. Om tjugo komma fem timmar vet vi.

——

Uppdatering två: Såja, nu har jag Ladbrokes på min sida också. Nu håller vi tummarna att det här håller hela vägen in i kaklet, så att jag slippper stå där med skägget i brevlådan strax efter klockan ett i morgon.

Gotta love them floskler.

När startar mitt världsherravälde?

Jaha, ryktet visade sig stämma. När Alex Schulman romandebuterar nästa höst blir vi förlagskamrater, och vi ska enligt ett pressmeddelande jag fick tidigare i dag även dela förläggare.

Det innebär alltså att jag inte bara delar förläggare med Sveriges mest lästa författare – Camilla Läckberg, utan även med Sveriges mest lästa bloggare (även om han är avgången från tronen). Nu undrar vän av ordning: När ska det här börja färga av sig i mina försäljnings- och besökarsiffror?

Årets litteraturpristagare utsedd. Av mig alltså.

Jag stod nere på Akademibokhandeln på Odenplan i går och valde. Funderade, skärskådade, ögnade, kände efter. I ena handen Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”, i den andra Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”. Till sist bestämde jag mig och gick till kassan med min pocket – det blir Philip Roth som får nobelpriset i litteratur i år.

För jag vet att Svenska Akademien säger sig stå över allt sådant, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om inte Horace & co sover lite oroligt om nätterna när de tänker på det välsmorda PR-maskineri som fått Bookerpriset att bli en så lysande stjärna på den litterära prisstjärnhimlen på 2000-talet, om de inte känner sig flåsade i nacken. Visst – ett nobelpris är ett nobelpris och det är världens mest kända utmärkelse hur man än vrider och vänder på det, men när det gäller litteratur har Booker, eller Man Booker Prize som det numera heter om man ska vara petig, vuxit i betydelse, trots att prissumman bara är en knapp tiondel av vad en nobelpristagare får ta med hem från banketten i Stadshuset. Och det måste ju på något sätt sätta spår.

Ja, jag pratar så klart om den anglosaxiska världen nu. Britter har ju en tendens att vara lite koloniala, och således delas Bookerpriset bara ut till en engelskspråkig författare som stammar från samväldet eller Irland. Författare från USA får således inte vara med, däremot sådana från länder som Indien, Sydafrika och Kanada. Övriga världen, kreti och pleti, får nöja sig med det nyinstiftade internationella Bookerpriset.

Hur som helst. Jag inbillar mig att det här spelar roll. Och de senaste två årens mottagare må ha varit relativt breda i och med Orhan Pamuk och Harold Pinter, men det räcker inte. Jag tror på en bred engelskspråkig prosaist, en som ger förstasidesrubrik plus bild inte bara i engelskspråkiga prestigetidningar som New York Times och The Guardian, utan även folkligare alster som USA Today eller regionala LA Times.

Och därför är det, fjorton år efter att Toni Morrison som senaste amerikan fick priset, Philip Roths tur i år.

Ett tårfyllt och ödmjukt tack

Undrens tid är inte förbi. Förra veckan gick jag till hårt angrepp mot den här bloggens läsare, kallade er giriga svinpälsar eller något liknande eftersom mina desperata rop efter finansiell hjälp under min tjänstledighet klingat ohörda över internets nejder.

Så kom det i dag en avi från Handelsbanken. Två insättningar, en från en Alexander och en från en Jennifer har inkommit till bankgironumret jag satte ut i slutet av maj. Jag är numera 150 kronor längre bort från fattigdomens avgrund. Det ena bidraget ska enligt bidragsgivarens angivelse på talongen gå till kaffe, medan det andra verkar mer fritt till sin form, eftersom det endast har ordet tiggarbrev i meddelanderutan.

Jag tackar och bockar ödmjukast med tårfyllda ögon. Vem sa att mänskligheten i grund och botten var ond? Ja just ja, det var visst jag själv, men en dag som denna är jag beredd att omvärdera det mesta mellan himmel och jord.

Nu återstår bara en fråga – hur i hela friden bokförs allmosor rent skattetekniskt?

——

Och just ja – tro nu inte att det här innebär att slussarna är stängda. Keep the money flowin’, boys and girls.

Helt oombett: Min bostadsfilosofi

Gick på lägenhetsvisning i går. Nej, jag är inte på väg att flytta, men vi promenerade förbi en grotesk skylt som Notar slängt upp, storlek två gånger tre meter, på Sankt Eriksgatan och kunde inte motstå frestelsen att gå in. Väl inne i det som marknadsfördes som en två komma femma undrade mäklaren om det gått bra att hitta, skyltningen utomhus borde väl synas, sa han lite försynt, men undrade om man förstått att ög, över gården, i det här fallet inte betydde att man skulle gå över gården utan att lägenheten hade utsikt över gården. Jag, som gått på cirka fyra eller fem lägenhetsvisningar totalt i mitt liv, sa att det ju var självklart, vilket verkade lugna honom. Därefter gick jag och Josefine runt och agerade köpesuget par, där kan du sätta upp din hemmabioprojektor sa hon och där kan du laga våra middagar sa jag.

Det är olika vad ett boende betyder för människor. Själv är jag av den uppfattningen att det går att bo i vilken lägenhet som helst så länge den har ett par fönster samt inte är möglig, om den ligger på ett bra ställe. Boendet blir vad man gör det till helt enkelt. När jag köpte en bostadsrätt för sex och ett halvt år sedan orkade jag gå och titta på tre objekt under sammanlagt två helger, därefter köpte jag en lägenhet. När jag väl skrivit på kontraktet och fått nycklarna var det första jag gjorde att åka dit och titta – därtill var jag nödd och tvungen eftersom jag på visningen mest gick runt och kollade vad den som bodde där hade i sina bok- och cd-hyllor, och jag hade således inget minne av hur lägenheten såg ut. Och den hyresrätt jag nu bott i de senaste fyra åren tackade jag ja till totalt osedd. När jag och min vän Jonas anlände med flyttbilen en sen torsdagskväll hade jag aldrig satt en fot i lägenheten, jag hade heller inte sett den på bild men jag hade visserligen fått den beskriven över telefonen av den tidigare hyresgästen. Och det blev ju helt okej, jag trivs finfint.

Men visst, jag skulle ju inte ha köpt en lägenhet för flera miljoner utan att titta på den först. Tror jag i alla fall.

Fast ändå, jag undrar om inte hela den här bostadskarusellen Stockholm upplevt det senaste decenniet skulle lugna ner sig om folk slappnade av en smula. Vad fasiken, vi ska ju bara bo där. Vad är grejen liksom?