This is 40

Mina senaste två större födelsedagar har skuggats av mina romaner.

När jag fyllde 30 skulle Dannyboy & kärleken komma ut ett par månader senare, och eftersom jag hade planerat att ha en releasefest för den, struntade jag helt i att ha någon sammankomst för födelsedagsfirande. I gryningen på min 30-årsdag lyfte jag mot Gran Canaria tillsammans med min pappa och mina systrar för en veckas charterliv, ett avresedatum som inte hade något att göra med att jag fyllde år utan snarare att det av en slump visat sig vara det avresedatum som passade de inblandades kalendrar bäst. Det enda jag minns specifikt från min 30-årsdag var att pappa när vi gått ut för att äta middag på kvällen berättade för serveringspersonalen att jag fyllde år och att de bar in någon sorts fyrverkerisprakande dessert samtidigt som de sjöng Happy birthday på stapplande engelska.

När jag skulle fylla 35 var läget snarlikt. Vi har redan sagt hej då hade getts ut några dagar tidigare och på bemärkelsedagen var lägenheten fortfarande välfylld av blommor från releasekalaset. Johanna, som vid den här tiden var höggravid med Tage, var i Göteborg på någon jobbgrej natten till jag fyllde och när hon ringde mig på morgonen tänkte jag att åh, hon kommer ihåg att jag fyller trots allt men efter några minuters samtal när hon babblat på om annat fick jag inse att nej, så var inte fallet. Men i ärlighetens namn verkar jag inte ha brytt mig så mycket om den själv heller, jag nämnde den exempelvis inte här i bloggen, det enda jag skrev om den 5 februari 2010 var en smärre kritikdiskussion som jag hade hamnat i med Arbetarbladets kulturredaktion.

Fem år senare har jag tyvärr ingen roman att skylla på för att inte ställa till med baluns. Det grämer mig så klart att jag inte varit tillräckligt produktiv för att följa den femårsplan jag tidigare verkat under, men jag tycker ändå att de två barnen fungerar som en någorlunda god ursäkt, även om jag så klart är medveten om att det finns gott om människor där ute som klämmer ur sig böcker även under småbarnsåren. Men med tanke på att jag knappt lyckades producera några när jag bara hade mig själv att rå över, är det väl inte så konstigt att jag drar benen efter mig när jag nu sitter med barn, villa och Volvo (jag har hittills lyckats hålla emot när det gäller pratet om vovve). Och jag har ju trots allt skrivit en halv föräldrabok under de här åren.

Det är inte som att 40 egentligen bekymrar mig. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ändå rör upp mer känslor inombords än vad tidigare jämna födelsedagar gjort. Får jag leva ett fullgånget liv så har jag rent statistiskt nu kommit halvvägs, och det är ett faktum som är svårt att greppa. Det känns ju inte annorlunda att vara 40 kontra thirty something, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Och jag har alltid haft ganska stort förtroende för siffror.

FullSizeRender

Födelsedagen ska för övrigt firas genom att jag ska frakta två barn själv ner till Stockholm medelst olika former av transportmedel, Johanna kommer ner först på lördag. Det ska bli spännande, Tage reste jag ju själv med rätt många gånger mellan Stockholm och Berlin hans två första år, men Ejda är en helt annan femma.

Wish me luck.

När två blev tre

Jag har ju skrivit en del om vår kommande föräldrabok, men aldrig riktigt beskrivit exakt vad det är vi ska göra. Men nu har Sommarens böcker-katalogen kommit från Svensk Bokhandel, och där finns vi med bland titlarna från Natur & Kultur. Det blev med nöd och näppe en sommarbok – “När två blev tre” börjar säljas den 27 augusti och har fått recensionsdatum först en bit in i september (vad jag tycker om otyget med skilda försäljnings- och recensionsdatum kan man ju förresten förkovra sig i här respektive här) – så kanske kan man hoppas på en liten blänkare för vårt bidrag till föräldraboksfloran även i den stora höstkatalogen.

Vad är det då som gör vår bok om att bli föräldrar för första gången unik?

Dels är det den första svenska boken om föräldraskap där mamman och pappan tillåts ta lika stor plats – vi har skrivit 31 kapitel vardera – men det viktigaste är att den är en i mitt tycke ovanligt ärlig, självutlämnande och reflekterande skildring av vad som sker inom en när man blir förälder för första gången. Boken inleds rent konkret en tisdagseftermiddag i mars 2010 när Johanna ringer mig och säger hördu, nu är det så här att vattnet har gått och den slutar en måndagsmorgon i oktober 2011 när jag vinkar av Tage för hans första dagisdag. Samtidigt är det även en berättelse om det förflutna och hur vi har blivit de personer vi är och hur det kommer att prägla vår son i framtiden.

Jag skulle vilja drista mig till att säga att jag tycker att det är en bra bok, inte bara en bra föräldrabok.

Nåväl. Så här ser annonsen i Svensk Bokhandel samt Natur & Kulturs egen katalog ut. Jag är inte helt övertygad om att den slutliga baksidestexten kommer att se ut så där, jag skulle vilja formulera det annorlunda samt lyfta fram några andra grejer, men men, det blir en senare fråga.