Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Att vara författare

Romanen romanen romanen. Åh den svåra tredje romanen.

Fast nej, den är inte svårare än de andra. Det är bara det att jag försöker skriva den under svårare förhållanden. Mina första två romaner tillkom under perioder då jag var ensamstående, eller nja, sista tredjedelen av Vi har redan sagt hej då skrevs efter att jag träffat Johanna, men ändå. Jag hade inget mer än ett arbete och en liten hyreslägenhet att sköta, med eoner av fritid. När jag skrev Dannyboy & kärleken arbetade jag dessutom enligt ett skiftschema som gjorde att jag vartannat veckoslut hade fyra respektive fem dagars sammanhängande ledighet, och mina arbetsdagar började i regel klockan två på eftermiddagen. Eoner av ledig, skrivbar tid.

Och ändå tog det mig även då löjligt lång tid att få ihop böckerna.

Så att jag nu tragglar på i sakta mak och låter i princip allt annat komma före är egentligen inget annat än normalt förfarande. Och den här gången har jag ju också betydligt bättre laga förfall – hustru, två barn, villa och Volvo. En familj.

Villan och Volvon räknar jag väl dock inte till familjen, ska medges.

Men ändå stör det mig mer att det går långsamt den här gången. Som att jag känner att tiden är knapp. Inte så att jag tror att livet är på väg att rinna mig mellan fingrarna, men jag skulle ändå gärna vilja etablera mig som författare innan jag blir medelålders. Inte nödvändigtvis så att det börjar bära sig ekonomiskt att författa, det har jag inga direkta förhoppningar om, men så att jag kanske inför mig själv kan börja känna mig bekväm vid att definiera mig som författare lika väl som journalist. I dag skriver jag visserligen oftast att jag är både i presentationer, men jag känner mig inte som författare. Jag har mer att bevisa för mig själv innan jag når dit.

Det skulle jag vilja kunna göra. Och för att så ska ske måste nog den där förbannade tredje romanen bli klar.

Någon dag.

Tio år sedan … i går

Damn it, jag missade det med en dag.

I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.

Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Tio år. Tanken svindlar.

Dannyboydagen till ära: Ett filmmanuslöfte!

I dag är det en alldeles, alldeles speciell dag.

Som minnesgoda läsare av den här bloggen vet, så infaller den sista lördagen i maj den officiella Dannyboydagen. ”Dannyboy & kärleken” tar sin början strax före klockan 13 lördagen den 25 maj 2002, och utspelar sig sedan under 24 oerhört intensiva och svettiga Stockholmstimmar.

Och i dag ligger solen, stjärnorna och almanackan för första gången sedan dess i exakt samma läge. Inte sedan år 2002 har den 25 maj placerat sig på en lördag. Men i dag, lördag den 25 maj år 2013, sker just detta.

Hurra för Dannyboy! Och hurra för Dannyboydagen!

dannyboy640x290

Vad innebär då detta? Tyvärr inte särskilt mycket rent praktiskt. Det hade ju varit passande om jag denna dag befunnit mig i Stockholm och kunnat ta Morgan med på den officiella Dannyboyvandringen, som vi genomförde första gången 2007 när vi rekade inför skrivandet av filmmanuset, men så är inte fallet. I stället skriver jag det här inlägget i Vittangi strax efter klockan sju på morgonen med Tage bredvid mig i soffan som ömson kollar på ”Fåret Shaun” och ömsom ställer frågor som Vad gör du pappa? Vad är ett blogginlägg? Får jag skriva? Har Ville vaknat nu? Är mommo hemma? Får jag skriva?

Men. Jag kan väl dagen till ära nämna en kuriös plan jag haft en tid, och som jag hoppas kunna göra verklighet av inom en inte alltför avlägsen framtid.

Eftersom det inte verkar bli någon filmatisering av ”Dannyboy & kärleken” – jag har inte hört något från produktionsbolaget på år och dag och dessutom gick deras option på manuset rent juridiskt ut i fjol – har jag planer på att ge ut manuset som bok via Publit i print on demand-form. Jag förväntar mig ingen större publikrusning, men skulle ändå tycka att det vore väldigt roligt av tre skäl.

1) Det är ett rätt bra filmmanus. De skådespelare, producenter och regissörer som tog del av det innan det såldes och under den tid då det förekom någon sorts förberedande förproduktion med ett par olika påtänkta regissörer, verkade också anse det. Själv tycker jag att filmmanuset rent storymässigt är bättre än romanen, att skriva det gav mig möjligheten att plocka bort en del dödkött från handlingen och tajta ihop berättelsen ytterligare, samt lägga till ett antal roliga detaljer.

2) Det finns inte särskilt många filmmanus utgivna i bokform i Sverige. När jag skrev manuset var ”Fucking Åmål” det enda utgivna jag kunde finna som inspiration (och den utgåvan verkar inte längre finnas tillgänglig heller). Och även om värdet av ett bokutgivet filmmanus så klart inte är lika stort när filmen i fråga inte existerar, så tänker jag mig att det ändå kan finnas ett visst intresse bland filmstudenter, exempelvis.

3) Det kostar mig i princip inget annat än tid att ge ut manuset. Boken trycks bara upp hos Publit när någon köper den, och all administration sköts per automatik via deras tjänst. Det enda jag behöver göra är att formge ett nytt omslag samt fixa till en fungerande pdf av mina originalfiler. Och sådana saker tycker jag är roliga att pyssla med, bara tid finnes.

Så se det som ett löfte, om än inte ett exakt tidsangivet sådant. Och till dess – grattis på Dannyboydagen!

Grattis Dannyboy, tio år i dag!

På tal om absolut inget annat: I dag är det ju Dannyboydagen! Och inte nog med det: Det är tioårsjubileum!

Eller ja, rent datummässigt inleds och utspelar sig lejonparten av ”Dannyboy & kärleken” den 25 maj 2002 vilket var tio år sedan i går, men Dannyboydagen infaller alltid på en lördag, så hipp hipp hurra i dag!

Jag hade egentligen tankar om att göra något mer storstilat av det här, men som så mycket annat får det stryka på foten när verkligheten i form av arbets- och familjeliv pockar på.

Men ett blogginlägg är det värt. Passande dessutom, att jag lagom till tioårsjubileet för första gången bor på Södermalm där romanen mestadels utspelar sig. Det måste ju betyda något.

 

Dagen D som i Dannyboy

morganjag.jpg

I går, eller i fredags om man ska följa datumet, ägde den officiella Dannyboydagen rum. Romanen, även om det exakta datumet inte skrivs ut, utspelas lördag den 25 maj 2002. Och eftersom det var femårsjubileum i år och jag och Morgan kände att vi behövde reka turen ordentligt inför filmmanusfärdigställandet, gav vi oss ut med pocketbok och dv-kamera i nävarna på den stora Dannyboyrundan.

Och vilken promenad det blev i det strålande vädret. Det har aldrig slagit mig förut eftersom jag inte gått hela sträckan, men ”Dannyboy & kärleken” är Stockholmsporr av yttersta rang när det kommer till scenerier. Rutten de två huvudpersonerna tar under sitt kaotiska dygn är så fullproppad av vackra miljöer att Stockholms stad borde bekosta filmkalaset om det fanns någon rättvisa i världen. Nu finns det väl inte det, rättvisa alltså, men shit pommes frites vad fint det är. Och vad snyggt det skulle kunna bli. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och det gör jag ju som ni vet så gärna.