Post Format

Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.