Jag är som sagt romanbrydd. Jag är brydd och irriterad och fundersam eftersom jag tvekar. Det tar liksom inte fart. Jag vet inte vart det ska ta vägen. Eller jo, det vet jag nog egentligen, men jag känner mig … ja hur känner jag mig … jag känner mig oförmögen att ta mig dit. Det står och stampar i farstun, jag blir inte kvitt nuets tankar, de blandar sig in i fiktionen på ett sätt som jag tror hämmar texten. Det ligger för nära. Det är lite som att man inte kan förstå samtiden om man inte förstår historien – vilket kan verka märkligt med tanke på att jag är en dokumenterad minnesjunkie av rang – eller nej för den delen, det är kanske inte alls samma sak egentligen, men hur som helst så känner jag att nuet står i vägen och skymmer sikten för det jag vill berätta som ett tjockt jävla enbuskesnår.
Så istället börjar jag bolla med tanken att det kanske trots allt är dags att ge sig på det jag i min sovjetiska femårsplan hade tänkt skulle bli roman nummer tre, boken jag ursprungligen skrev redan som artonåring, som jag snuddade vid i det här inlägget och som då hette ”Jag älskade Rebecka”, en berättelse om att återvända hem och att konfrontera sitt förflutna. Dessutom var det i ursprungsversionen en rätt så grym mordhistoria med en förhoppningsvis rätt oväntad twist på slutet, men jag är osäker på huruvida den skulle överleva in i 2000-talsversionen, åtminstone skulle den sakna de groteskerier av Stephen King-modell jag använde mig av när det begav sig.
Jag vet inte. Det är lockande. Det är en färdig historia som bara ligger där och väntar på att bli skriven. En historia om landsbygd kontra stad, om de som gav sig av och de som stannade kvar och vilka effekter det får för vänskap, kärlek och livet i stort. Och med tanke på att jag bara fristajlade totalt när jag skrev det – jag hade ju aldrig satt näsan utanför Kungsgården och Sandviken när jag diktade ihop det – så har jag ju lite mer insikt i frågan nu.
Jag vet inte. Men det lockar.
Eller så är det bara en tillfällig tvivelblues i min hjärna.