Om Pet Shop Boys-fanatism

I Dannyboy & kärleken antyds att huvudpersonen lider av vad som brukar kallas Pet Shop Boys-fanatism.

Det är ett tillstånd som först upptäcktes hösten 1987. Ursprunget brukar härledas till att den brittiska popduon Pet Shop Boys, bestående av Neil Tennant och Chris Lowe, släppte sitt andra album, Actually.

psbfanatism1.jpgPå engelska kallas tillståndet ”The Pet Shop Boys Fanatism Disease”. I svensk folkmun brukar tillståndet kallas PSB-sjukan. Faktum är att det svenska namnet är mer korrekt än det engelska, då originalet bygger på en missuppfattning att duon heter The Pet Shop Boys på engelska. De har själva alltid kallat sig för Pet Shop Boys och inget annat.

Pet Shop Boys-fanatism är inte livshotande i sig. Istället är det en sjukdom som verkar hämmande på det allmänna omdömet och leder till ett i vissa fall okritiskt hyllande av den brittiska duon. Sjukdomen visar sig rent praktiskt genom att de drabbade ofta har ett överflöd av Pet Shop Boys-produkter, produkter som inte bara behöver inbegripa gruppens musik, utan också kan bestå av böcker, muggar, mössor, tröjor, dvd-filmer, videoband, affischer och i sällsynta fall också väskor. Inköpen av dessa produkter inverkar ofta negativt på den drabbades ekonomi, vilket i förlängningen har lett till flera personliga konkurser.

Sjukdomen leder till att de insjuknade ibland stöts ut från det vanliga samhället på grund av sin särart. I Storbritannien rapporterades det i början av 1990-talet att ett antal utstötta gått samman och bildat autonoma Pet Shop Boys-grupper. Det finns inga konstaterade fall av detta fenomen i Sverige.

Med tiden har fallen av Pet Shop Boys-fanatism blivit färre. Det finns ingen känd bot, men i takt med att nya musikgrupper tillkommit inom populärkulturen, har risken för att drabbas av sjukdomen minskat. Dock – i och med att Pet Shop alltjämt efter 20 år fortfarande är en verksam duo, är det felaktigt att tro att sjukdomen är övervunnen. Prognosen är fortsatt pessimistisk, en utrotning inom det närmaste decenniet verkar osannolik.

I fallet med Dannyboy (vi väljer att kalla honom det för enkelhetens skull trots att det i romanen Dannyboy & kärleken aldrig med bestämdhet fastslås att det är huvudpersonens namn), har det framkommit vid samtal med psykolog på Studenthälsan i Uppsala att han troligen drabbades av tillståndet i oktober 1988. För att visa på hur ett fall av PSB-fanatism kan se ut i praktiken följer här en utskrift från ett psykologsamtal i maj 1997 med Dannyboy.

Psykolog (hädanefter kallad P): Kan du uppge ditt namn?

Dannyboy (hädanefter kallad D): Jag vill helst inte göra det.

P: Varför inte? Jag har ju ditt namn i min journal.

D: Ja men då finns det väl ingen anledning för mig att säga det. Du vet ju redan vad jag heter. Det här är väl inget jävla förhör?

P: Jag ville bara ha det på bandet. Men okej, vi lämnar det. Vet du varför du är här?

D: Ärligt talat, inte direkt. Jag tycker det är en smula fånigt att jag ska behöva gå till en psykolog bara för att jag gillar Pet Shop Boys.

P: Nu är det väl ändå inte så att du bara ”gillar” den här duon?

D: Äh, mitt intresse för Pet Shop Boys är ganska lindrigt i jämförelse med en del andra som jag kommit i kontakt med på internet. Jag har ungefär 100 skivor med dem i olika format. En kille jag läste om hade nästan 700.

P: Talar du verkligen sanning nu? Jag finner det ganska osannolikt att så många skivor skulle existera.

psbfanatism3.jpgD: Du, det finns sjukt mycket PSB-skivor i form av olika pressningar, dj-tolvor, specialutgåvor i olika länder och annat konstigt. Det finns helt klart över 1000 vinyl- och cd-skivor sammanlagt.

P: Okej. Vi lämnar det tycker jag. Kan du berätta för mig hur ditt intresse för den här duon började?

D: Varför då?

P: För att jag tycker att det är intressant.

D: Du tycker ju att jag är sjuk.

P: Nej, jag tycker inte att du är sjuk. Du är ovanlig.

D: Läkarna säger att jag har en sjukdom.

P: Jag är också läkare.

D: De vanliga läkarna.

P: Hur började det?

D: Jaja (suckar). Okej. Det började väl med att jag började lyssna ganska mycket på Tracks runt sommaren -87. Jag minns att jag tyckte att det var lite coolt att Pet Shop Boys först låg etta med It’s a sin, och tvåa med What have I done to deserve this?, och sen hade låtarna bytt plats veckan efter. Det är fortfarande helt unikt i Tracks historia. Det tyckte jag var tufft kommer jag ihåg.

P: Och då fick du upp ögonen för dem?

D: Ja. Eller ja, jag spelade ju in från Tracks på band och lyssnade och så där. Men det var inte förrän året efter som jag fastnade för dem på riktigt tror jag.

P: Berätta.

D: Ja, jag hade åkt in till Åhléns i Sandviken med pappa och mina systrar. När vi var där så såg jag att det hade kommit en ny Pet Shop Boys-skiva. Introspective. Jag hade ju ingen skiva med dem tidigare. Men den här ville jag ha, trots att jag tyckte att den var väldigt ful.

P: Hur då ful?

D: ja, den är ju väldigt basic i sitt utseende. Den består bara av ett antal lodräta ränder i olika färger. Den ser litegrann ut som en testbild. Väldigt sparsmakad. Nu tycker jag ju att den är skitsnygg, men då tyckte jag den såg lite ful ut.

P: Och så köpte du den?

D: Ja, eller ja, pappa fick ju köpa den. Jag fick tjata rätt länge kommer jag ihåg, han tyckte nog också att skivan såg lite konstig ut. ”Ska det vara nåt att ha det där?” ungefär. Men jag fick den i alla fall efter att ha tjatat ett bra tag. Fast sen när vi satt i bilen på vägen hem så såg jag ju på baksidan av konvolutet att det stod ”This is a digital recording”. Jag blev helt jäkla iskall, jag var ju inte så jättebra på engelska då och fick för mig att det betydde att det var en akustisk skiva, att … nej jag menar så klart instrumental, en instrumental skiva, att det inte var nån som sjöng på den. Och det kändes ju helt värdelöst. Så jag satt och skämdes jättemycket i bilen när vi åkte hem, för jag ville ju inte att pappa skulle få rätt. Att den inte skulle vara nåt att ha.

P: Hur gick det då?

D: Ja, jag hade ju ingen egen stereo, så jag var ju tvungen att lyssna på den i vardagsrummet. Och det var ju helt hemskt först, för det var ju ingen som sjöng verkade det som.

P: Hur menar du?

psbfanatism2.jpgD: Ja jag kommer till det. Alltså, Introspective har bara sex låtar, det är egentligen mer en remixskiva än ett riktigt album. Låtarna är åtta-nio minuter långa var. Och i första låten Left to my own devices så tar det nästan tre och en halv minut innan Neil Tennant börjar sjunga. Så jag satt ju där och var helt övertygad om att den var instrumental, och sånt ville man ju inte ha då, det var ju värsta konstiga musiken. Men så började han sjunga till sist. Och det var nästan så att jag började gråta av glädje när han gjorde det.

P: Och hur är dina tankar kring det här i dag då?

D: Ja hur menar du?

P: Ja, det här med rädslan för att din pappa skulle få rätt om skivan.

D: Jaha, du vill ha det till att mina känslor för Pet Shop Boys egentligen är nåt sorts skruvat Oidipuskomplex?

P: Det vore väl visserligen en konstig benämning på det, men …

D: Nej. Det är klart att det säkert påverkade mig först, det är klart att jag inte ville att han skulle få rätt om att det var en ”konstig” skiva eller så där, man vill ju gärna veta bäst själv, men nej, så är det inte.

P: Är du riktigt säker på det?

D: Ja. Jag är ju inte dum i huvudet.

P: Men vore det inte …

D: Vart vill du egentligen komma med det här?

P: (Tystnad) Okej. Jag har förstått av de ”vanliga” läkarna att din flickvän tycker att ditt beteende blivit en … ja, smula irrationellt på sistone. Att ditt intresse för Pet Shop Boys har fått för stora proportioner. Jag vill bara komma fram till vari det här bottn…

D: Men det sa hon ju bara för att hon var lite sur på mig! Kom igen för fan.

P: Hon hade tydligen sagt att du köpt en… få se här… en Pet Shop Boys-väska på postorder för nästan 500 kronor, en kortärmad tröja för 400, ett turneprogram för 200 och skivor för 1400 kronor från England. Pengar som skulle ha gått till en tågluffresa egentligen.

litenbild5.jpgD: Ja men vi ska ju åka nästa år! Jag ska fixa de där pengarna. Herregud, vi har pratat ut om det där. Är det därför jag är här nu? För att jag beställde några skivor och en väska? Den här väskan? (håller upp axelremsväska).

P: Du behöver inte bli…

D: Vadå? Upprörd? Det är väl för fan klart att jag blir arg. Det här är ju helt jävla sjukt. Tänker du spärra in mig också eller?

P: Nej det varken kan eller vill jag göra, men jag vill att du ska börja tänka på hur du…

D: Jag gör fan vad jag vill med mina pengar. Nu börjar du låta som min pappa.

P: Ja, om vi ska ta och återvända till det här med din pappa…

D: Nä nu får det fan vara nog. Nu drar jag. (patienten reser sig upp)

P: Jag tycker att du ska sätta dig ned igen. Det löser ingenting om du brus…

D: Du, det löser en hel jävla del faktiskt. Du kan dra åt helvete. Ni kan dra åt helvete allihop. Jag gillar Pet Shop Boys för att det är den bästa popgruppen som någonsin existerat. Andra får tycka vad fan de vill, men det är min åsikt! Och det tänker jag fortsätta tycka. Svårare än så är det inte. (patienten lämnar rummet)

Sessionen avbryts klockan 10:23.

Någon vidare kontakt har inte patienten Dannyboy haft med sjukvården. Han blev kallad till nya psykologträffar vid två tillfällen, men infann sig aldrig.

Värt att notera är att patienten senare på internet publicerade en uppsats, skriven på engelska, som behandlar Neil Tennants texter för Pet Shop Boys. Patienten påstår sig ha lagt fram uppsatsen på b-nivån på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Några uppgifter om att Dannyboy varit inskriven på den institutionen vid det påstådda tillfället finns dock inte. Uppsatsen finns att läsa här.