Onsdagens…

…Stieg Larsson-hajp: Norstedts känner nu sig tvingade att tidigarelägga utgivningen av ”Luftslottet som sprängdes” efter att en del matvarubutiker börjat sälja boken för tidigt och Adlibris fått klagomål för att de inte gjort det. Boken, som tryckts upp i smått bisarra 290 000 exemplar i förstaupplaga, börjar säljas redan i morgon. Svensk Bokhandel skrev först, och jag rewritade glatt och passade även på att krydda med lite uppsnokade siffror (jag satte dock den lite mer TT-mässiga rubriken Stieg Larsson-utgivning tidigareläggs, men den ansågs väl inte vara klatschig nog för Expressen…). Jag har ju uttryckt lätt personlig skepsis inför fenomenet Larsson tidigare, men jag lovar att komma med ett mer underbyggt omdöme efter att jag läst del två, något jag tänkt göra så fort jag är klar med ”Skumtimmen”. I morgon hoppar vi för övrigt på Stieg Larsson-tåget på allvar och lägger ut en gigantisk artikel som min eminenta kollega Kalle skrivit och jag just korrläst.

…rättegång: Nej, jag talar inte om fotbollsrättegången i Göteborg, utan om den litteraturanknutna sådana i Lunds tingsrätt, där två författare som saknat uppsägningsklausul i sitt kontrakt vann ett mål mot förlaget Studentlitteratur.

…sorgliga upptäckt: Att min stegräknare fortsätter att krångla, trots att jag trodde att den hade repat sig när jag var i Berlin. Jag kommer inte att ha en chans på slutsegern i stegtävlingen om det fortsätter så här, mina kollegor kommer att skratta åt och stampa på min sorgliga figur. Jag kommer för evigt att ses som en liten lort.

Hip hop horay! (2)

gunnarorn.jpgDet är fasligt mycket författarfödelsedagar just nu. I söndags var det Peter som hade bemärkelsedag, och i dag är det dags för nästa kille på vift i Berlin, den gode Gunnar Ardelius, att fylla år. Hip hop horay säger jag! Jag är ju inte längre på plats aus Deutschland och kan klappa om honom och hurra personligen, så jag firar födelsedagsbarnet med en bild jag tog i söndags framför Tempelhofflygplatsen istället.

Det är alltså Gunnar som syns till höger i bild. Vad örnen heter vet jag inte, men jag tror han är nazist.

Är det okej om jag skär i hjärtat? Nu på en gång?

Solen skiner utanför mitt köksfönster och jag känner en längtan efter sommaren. Det är lite ovanligt, för jag är egentligen ingen sommarperson. Jag skulle klassa mig som relativt årtidsobunden, och har starka skönhetsminnen och förnimmelser om perfektion i tillvaron från dem alla.

Men i år är min sommarlängtan extra stark. Och som den obotliga cyniker jag är glädjer det mig inte riktigt, utan gör mig mest orolig. För om jag ser fram emot något så mycket lär det ju bara bli pannkaka av det när det väl kommer till kritan, väl? Och jag vet heller inte riktigt vad det är jag längtar till. Men jag gör det likväl.

Kanske är det så enkelt som att jag ska vara ledig tre månader med start den sjätte juli. När jag ska skalda likt en gud och leverera en roman så hjärtskärande att det gör ont. Ja, att skära i hjärtat gör väl det, antar jag. Åh vad jag längtar, känslan att det faktiskt blev så som jag hoppats. Känslan att ha lyckats. Att jag kunde matcha och förhoppningsvis även övertrumfa lille Dannyboy. Det vore så skönt. Så fantastiskt. Så förlösande. Så … äh ni fattar vad jag menar.

Så kanske är det inte sol, vind och vatten för oss alla jag söker. Jag vill bara bli klar med bokjäveln någon gång.

Tisdagens…

…tvåa i betyg: Nya ”Pirates of the Caribbean”. Vi direktpublicerar inte åsiktsmaterial på våra tidningskunders sajter, så jag kan inte länka till min recension, men jag bjuder på nyckelmeningarna helt gratis här istället: Det kan inte sägas för många gånger – två timmar och fyrtioåtta minuters piratskoj gör att man lämnar salongen med transportsträckor och träsmak som bestående minnen.

…konkurs: Det kan inte vara roligt att vara Mattias Nohrborg just nu. Först allt strul med Astoria, och nu går hans skötebarn Triangelfilm åt skogen. Därmed är det oklart om Wong Kar-Wais första engelskspråkiga film ”My blueberry nights”, som öppnade Cannesfestivalen förra veckan, och David Lynchs ”Inland empire” får någon svensk biodistribution.

…inställda antologi: ”Debut 2007” verkar bli den sista debutantantologin som Wahlström & Widstrand får ur sig på ett tag, enligt Svensk Bokhandel. Det ser lite lustigt ut på SvB:s förstasida när ledarspalten till höger har rubriken ”Debutanternas höjda status”.

Döden, Jan Guillou och jag

Vissa jobbsamtal är jobbigare än andra. De är av två arter. Döden är den ena, ett tips har kommit in om att någon känd person har dött, kanske har en familjemedlem ringt och berättat, eller en vän eller annan närstående, eller någon som bara råkat höra något. Vi kan ju inte dödförklara en person bara för att någon ringer och säger att den eller den har dött, inte ens om personen påstår sig vara nära anhörig räcker det, det måste motringas, kontrolleras och få bekräftat, och jag blir lätt illamående när det sker. Oftast när man säger att man ringer från TT och förklarar sitt ärende brukar det inte vara några problem, särskilt inte bland äldre människor, för dem står TT för något tryggt, värdigt och officiellt som sitter i ryggmärgen sedan barnsbenens radionyheter i Sveriges Radio, borta sedan tolv år i TT:s regi men det brukar inte folk tänka på. De vet vad det är och de brukar inte bli arga när man ringer.

Hur som helst, samtalen är jobbiga för jag vill inte störa, inte snoka och att prata med någon i sorg är åtminstone för mig ingen barnlek. Förra veckan ringde jag en dotter till en konstnär som dött, hon lät dämpad men var ändå tillmötesgående, vi pratade ett tag och en timme senare ringde hon upp igen, eftermälet är viktigt och hon undrade om jag fått uppgifterna rätt om de priser han fått och de stora utställningar han gjort.

Döden alltså. Den ena typen av jobbiga jobbsamtal. De andra är de till Jan Guillou.

För om det är något som kan ge den mest ärrade reporter inkontinensproblem, så är det att ringa Jan Guillou. Jag har gjort det tre gånger i olika jobbärenden genom åren, och det är fan i mig lika nervöst varje gång. Karln utstrålar en sådan pompös självsäkerhet i allt han gör, han har aldrig fel och även om han har det så har han rätt ändå, på något vis. Det går inte att säga men hörru Jan, nu är du väl ändå ute och cyklar? för då äter han upp dig levande, tugga för tugga, lem för lem tills inget finns kvar. Det är så det känns. Det är så det är. Och då skulle jag ändå bara ställa den oerhört okontroversiella frågan Din bok ”Tjuvarnas marknad” ska bli film. Vad kan du berätta om det? och inget värre. Ändå dunkade hjärtat när jag slog numret till huset han har där uppåt Roslagen någonstans. Ren skräck, fruktan inför att slutligen bli avslöjad som den bluff jag är.

Säger du det? sa han på det där guillouska sättet när jag sa din bok ska bli film. Genast hade han sopat undan benen på mig, jag kunde se hans ansikte framför mig och jag började svettas. Eh, jaa, det står så här, i ett pressmeddelande vi fått, försökte jag, men insåg att skadan var skedd, han hade möblerat om dagordningen, jag hamnade på defensiven och därefter var det fritt fall, jag kom aldrig med i matchen igen, jag var uppe på läktaren och trots att jag förhoppningsvis dolde det någorlunda väl kände jag mig fem år gammal. Någon gång ska jag också bli lika självsäker som Guillou. Satan i gatan, ja det ska jag.

Hur som helst, vårt kanske två minuter långa samtal utmynnade i det här avslutande pratminuset. Och han var faktiskt rätt snäll i går. Tack för det Jan, men du gör mig fortfarande rädd.

Nej, jag är en stockholmare

Åter i Stockholm och världen är sig lik. Solen i Berlin är bytt mot grådask på Söder och något annat var väl inte väntat. Det känns sehr märklich att jag vaknade i en säng i Tyskland i morse men ändå sitter och jobbar som vanligt här hemma några timmar senare.

Nej, nog om Berlin. Mot framtiden!

——

Började för övrigt läsa ”Skumtimmen” där nere. Sehr gut so far, faktisch.

Ich bin ein Berliner (4)

Nyvaken nyrakad, nytvättad, nypackad och nästan redo att gå i Berlin. Om fem timmar och sisådär tjugo minuter förväntas jag inställa mig på jobbet i Stockholm. Oh joy.

Auf wiedersehn Deutschland, det har varit tre fantastiska dagar där jag till och med fått en del färg i ansiktet, men nu ses vi på andra sidan Östersjön.

Ich bin ein Berliner (3)

Kyrkklockorna dånar och ännu en dag i Berlin har startat. Min lätt irriterande förmåga att inte kunna sova på nya platser har dämpat sig, och även fast kroppen känns mörbultad efter att ha gått 22 491 steg i går (tack återuppståndna stegräknaren för det dagsrekordet) och trots en sen öl- och cocktailtimme känns kroppen därför relativt utvilad i dag.

Ibland brukar jag fundera över om hur livet hade blivit om inte. Om jag till exempel inte valt att åka till Uppsala efter gymnasiet och lumpen utan styrt kosan i annan riktning. När jag såg Peters unge norske vän, en 23-årig poet och urtypen för den ständigt glade gutten, röra sig världsvant genom barerna och tillvaron i Berlin undrade jag om det lika gärna kunnat vara här livet utvecklat sig. Om arenans plats egentligen har någon betydelse och hur livet i sånt fall hade sett ut i dag. Och jag undrar verkligen. Inte för att jag skulle vara missnöjd med nuvarande situation utan för att tanken kittlar, funderingen om hur det kunde ha varit lockar mig fast när jag är ärlig är det väl kanske ändå den som stoppar mig från att gå obehindrat framåt – tanken på det tänk om som bromsar, gnager och stretar i skallen.

Oh well, sinnet är för trött för djupa kontemplationer, vi hade mycket klokare insikter om det här och meningen med tillvaron i stort när vi i fylleruset vid tretiden vandrade mot lyan i norra Prenzlauer Berg.

I dag fyller Peter för övrigt år. Hip hip hurra!

Ich bin ein Berliner (2)

Morgon i Berlin och fåglarna kvittrar. Eller ja, jag antar att de gör det i alla fall, här inne i lägenheten hörs de inte riktigt trots att fönstret står öppet och trädet utanför vajar i den tidiga förmiddagens bris. Berlin är grönare än jag väntat mig, och dekadensen som Peter utlovat floder av rinner inte direkt längs Prenzlauer Bergs gator, snarare tycker jag det ser väldigt uppstädat, välvårdat och fint ut. Men det ska tydligen lura bohemer bakom hörnen, jag håller ögonen öppna och kameran redo och lovar att plåta djuren när jag ser dem. Men kommer jag att veta hur de ser ut när jag ser dem? Får be Peter peka.

Huvudet ömmar lite, Alvedontabletten jag snikade åt mig vid sjusnåret från necessären i badrummet har inte gjort sitt jobb riktigt, jag är lite sur på den för det – tabletten alltså, inte necessären. Men i dag är en annan dag och staden ska läggas under mina fötter och erövringen börjar som så mycket annat med frukost.

Ich bin ein Berliner (1)

Peter står och hoppar och kräver att vi ska ut på äventyr, och vem är jag att neka det. Men jag är framme i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg, det är solsken och varmt, redan på planet sprang jag på en gammal Uppsalakompis och det ser ut att kunna bli en alldeles utmärkt helg. Nu ska vi tydligen till Kastanien Allee för dagens tredje öl.

Bis später.

Terroristmisstänkt

Alltså, är det någon som förstår det här med Schengen?

Sitter på Arlanda, väntar på att få gå ombord på planet mot Berlin. Under min korta promenad från Arlanda Express till gate 65, där jag nu befinner mig, har jag hittills behövt visa mitt pass två gånger, dels när jag checkade in mitt bagage och dels vid säkerhetskontrollen. Var det inte meningen att man skulle slippa passet vid resor inom EU?

För övrigt blev den kaviartub jag köpt med till Tyskland till en av Gunnars vänner just terroristklassad. Jag hade dumt nog placerat den i handbagaget, eftersom jag var lite osugen på kaviarläckage bland mina underkläder. Den här vätskan måste jag beslagta, sa säkerhetskontrollanten och slängde den potentiella bomben i en vanlig papperskorg.

Så nu sitter jag här med en nyinköpt kaviartub, inköpt i en butik sisådär sju meter från nyss nämnda soptunna, men inhandlad innanför säkerhetskontrollen, vilket tydligen är helt i sin ordning. Tack för det, 11 september.

Vi ses i Berlin.

Jag kan tydligen snart komma att bli laglig

När det är dags att avbilda något som snart ska bli lagligt – who you gonna call? – jo Daniel!

För vem får sedan i går kväll – och fortfarande nu på morgonen – på Aftonbladets etta illustrera den nedladdande svensken till en artikel med Pirate Bay-koppling, om inte undertecknad? Det var inget jag bad om, men vad fasiken, som den linslus jag är kan jag inte göra annat än tacka och ta emot.

snartlaglig.jpg

Den där bilden brukar poppa upp ibland i olika sammanhang. Den togs till ett test av minidiscspelare som TT Spektras featureavdelning hade gjort, där jag agerade modell. I enlighet med vårt avtal med Scanpix, eller Pressens Bild som de hette då, hamnade den (tillsammans med några andra men det är nästan alltid den här som används) snart i deras arkiv och blev allmängods för den svenska pressen. Självklart står det ingenstans att det är jag på bilden, den agerar genrebild med bildtexten en man med hörlurar lyssnar på musik i en MD-spelare. Den har fått symbolisera allt möjligt genom åren, men främst nedladdning tror jag. Konstigast var nog när den i Arbetarbladet, tidningen jag vuxit upp med och en gång vunnit en novelltävling i, fick symbolisera en TT-notis om en MTV-gala. Det underliga var att jag hade skrivit den anonyma notisen, och när Arbetarbladet fick för sig att bildsätta den, letade de i Pressens Bilds arkiv och hittade en anonym bild på mig som de kopplade ihop den med. Medievärlden är liten ibland.

Vem roboten till höger i bild är vet jag dock inte, i trädgården bakom Pressens Hus på Kungsholmen där bilden togs för snart fyra år sedan var han inte med. Vad tänker Aftonbladet att den ska symbolisera? Nedladdning? Internet? Pirate Bay? Frågan lär förbli obesvarad, men snart kan även Herr Robot bli laglig, den saken är klar.

Många journalister skyr att ställa upp på såna här grejer som pesten, man har som sagt ingen kontroll över var de dyker upp. En av mina kollegor medverkade en gång som modell för en artikel om farorna med att köra bil när man är trött, han sitter helt enkelt och sover framför ratten på bilden. Den dyker ibland upp för att bildsätta artiklar om promillegränser och alkolås i bilar – han ser nämligen stupfull ut på bilden, en fyllo som somnat bakom ratten. Vi skrattar rått varenda gång.