Ich bin ein Berliner (3)

Kyrkklockorna dånar och ännu en dag i Berlin har startat. Min lätt irriterande förmåga att inte kunna sova på nya platser har dämpat sig, och även fast kroppen känns mörbultad efter att ha gått 22 491 steg i går (tack återuppståndna stegräknaren för det dagsrekordet) och trots en sen öl- och cocktailtimme känns kroppen därför relativt utvilad i dag.

Ibland brukar jag fundera över om hur livet hade blivit om inte. Om jag till exempel inte valt att åka till Uppsala efter gymnasiet och lumpen utan styrt kosan i annan riktning. När jag såg Peters unge norske vän, en 23-årig poet och urtypen för den ständigt glade gutten, röra sig världsvant genom barerna och tillvaron i Berlin undrade jag om det lika gärna kunnat vara här livet utvecklat sig. Om arenans plats egentligen har någon betydelse och hur livet i sånt fall hade sett ut i dag. Och jag undrar verkligen. Inte för att jag skulle vara missnöjd med nuvarande situation utan för att tanken kittlar, funderingen om hur det kunde ha varit lockar mig fast när jag är ärlig är det väl kanske ändå den som stoppar mig från att gå obehindrat framåt – tanken på det tänk om som bromsar, gnager och stretar i skallen.

Oh well, sinnet är för trött för djupa kontemplationer, vi hade mycket klokare insikter om det här och meningen med tillvaron i stort när vi i fylleruset vid tretiden vandrade mot lyan i norra Prenzlauer Berg.

I dag fyller Peter för övrigt år. Hip hip hurra!