I ett års tid nu sedan pocketutgåvan kom har jag tänkt att jag förr eller senare måste hamna i en situation där jag av en slump kommer på någon med att läsa min bok. På tunnelbanan, i en buss, på en filt, var som fucking helst. Hittills har det dock inte hänt.
Men så i går eftermiddag skedde det näst bästa – det hände någon jag känner. Närmare bestämt min kompis Sandra, som via sms var vänlig att berätta Jag såg precis en tjej i vår ålder stå och läsa din bok i pocket på Sundbybergs station! Hon hade kommit halvvägs och såg koncentrerad ut. Snabbt som attan svarade jag Fan, jag har aldrig varit med om det själv. Jag hoppas du tog kort! varvid svaret Hann inte! Tåget åkte förbi! snart damp ner som smolk i glädjebägaren. Men efter några sekunders grunnande kom jag på att hennes svar ändå gladde mig, för det indikerade ju att hon hade tänkt plåta om tid funnits, att hon insåg att det var något jag hade velat, att hon förstod att mitt ego är stort som en spärrballong.
Kvinnan på perrongen såg koncentrerad ut. Tror jag det, vi snackar ju inte kiosklitteratur direkt.
Jag skulle köpa boken igår var det tänkt. Men när jag väl stod vid pockethyllan (förstås) på Akademibokhandeln fanns det ingen bok!
Jag blev sur och gick hem.
Vad fasiken, hade de den inte?! Jag hoppas du drämde näven i bordet och sa dem några sanningens ord. Det kan behövas ibland.
Promenerade du genom Gamla stan ikväll, vid 7-tiden? Jag satt inne på Tabac och såg dig – eller iallafall nån som var väldigt lik dig. Du kikade in mot Tabac och om du såg nån som råstirrade på dig så var det jag….
Ah, det gjorde jag faktiskt. Och när jag tänker efter så såg jag ett sällskap som det kändes att de tittade på mig. Trevligt att inse att det inte bara var storhetsvansinne.