En fråga om tid

Åh, dessa tidsproblem. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om berättelsen i filmmanuset ska utspela sig år 2002 som i boken, eller i nutid. En petitess kan tyckas, men det ställer till en del praktiska problem med den lilla tidsförskjutningen. Nu försöker jag skriva runt det istället, och det går så där, känns det som. Oh well, det är väl bara att ändra i efterhand om det blir tokigt. Jag har i dag i alla fall gjort det första besöket i det förflutna, och hängt med Dannyboy och Josef utanför Prinsan i Sandviken. Najs.

——

Jag har för övrigt blivit med Facebook. Så om det finns någon hugad där ute som vill bli min kompis, är det bara att requesta.

Nu är det dags för en eftermiddagspromenad.

Ösa ösa ösa

Jag öser ur mig manussidor. Om det blir bra har jag ingen aning om, prio ett just nu känns att få ur mig det, få boksidorna att bli manussidor. Kvalitet får jag försöka skapa när jag tar det andra varvet, när jag får möjlighet att redigera ner och om texten. Jag har alltid gillat den biten mest, textredigeringsbiten. Någon sa att jag således borde jobba som redaktör istället. Problemet är att jag är så egofixerad att jag bara tycker om att jobba med min egen text.

Nåväl, i dag ska jag skriva den första tillbakablicken. Ah, minnets ljuva vindlingar.

En nästan helt ny karriär

Så har man hoppat in som genrebildsmodell igen. Featurechef-David ringde och undrade om jag kunde tänka mig att vara modell, du tyckte ju så mycket om det senast, det skulle tas några bilder till en artikel om tv-tittande via datorn. I’m your man sa jag och har nu spenderat en halvtimme i soffan där jag i olika ställningar tittat på “Allsång på Skansen” via SVT:s Play-funktion och blivit plåtad av en Scanpixfotograf. Bildkvaliteten var dock under all kritik och Realplayer ville buffra stup i kvarten, så jag hoppas att texten den ska ackompanjera inte är allt för positivt inställd.

När fotografen skulle gå kom han på att han fått i uppdrag att ta några nedladdningsbilder också. Och vem är jag att neka, så nu syns min hand surfandes på Pirate Bay också, på väg att göra något ytterst olagligt.

handen.jpg

——

Och jo, manuset blir längre och längre. Jag har precis passerat kolsyra i näsan-passagen, som jag har som citat i sidhuvudet här ovan.

En tårögd morgonpromenad

Eftersom jag är en nyttig människa utan dess like bestämde jag mig för en rask morgonpromenad direkt efter uppstigningen i arla morgonstund (alltså 08.30). På med joggingdojorna, fram med ipoden och ut det bar. Det blev den vanliga rundan, längs strandkanten vid Klara sjö, upp mot Karlberg och vidare runt Pampas och så tillbaka. Men ändå var det inte som vanligt, när man är trött och utan mat i magen ligger känslorna närmare och jag lyssnade på Michael Nyqvists sommarprat och fan om jag nästan inte rördes till tårar av hans berättande. Karln var ju lysande, helt klart den bästa sommarpratare jag vilat öronen med i år.

Nu måste jag äta frukost. Och skriva. Satan i gatan vad jag ska skriva och hej vad det går.

Bita ihop och verklighetsflykt

En ny vecka, nya manussidor att skapa, ingen sol i sikte. Det är bara att bita ihop och köra.

——

Turistade i egen stad igen i går. Badade på Lilla Essingen i skarven mellan den vanliga världen och Hammarby Sjöstadsreservatet som skapats på ena sidan av ön, och avslutade när solen var på väg ner med en bilfärd ut till Saltsjöbaden, där man verkligen kan prata om reservat. Herre Jesus vilka villor. Så där ska jag också bo en dag, sanna mina ord. Ska bara skriva några bestsellers först.

Ljumhet i gräset

Det är söndag och solen skiner på en sån där dag när jag funderar över det här med blyghet. Varför jag ibland gör det, känner mig blyg när det egentligen inte finns någon anledning. När jag borde vara fylld av tillförsikt. När jag borde inse att jag faktiskt är något. Men istället sluter man sig inåt, drar sig tillbaka, tar den enkla vägen bakåt. Irriterande. Oförklarligt. Ett faktum. Fan.

Hur som helst, öl i gräset på En ljummen i gräset i går kväll. Trevligt, oerhört gemytligt och på något sätt så … och ursäkta mig nu – oerhört osvenskt. För tänk er ett festivalliknande arrangemang där man tillåts ta med sig egen alkohol in på området, där man kan välja mellan att dricka medhavd öl eller att gå och köpa öl eller vin från ståndet några meter bort, utan krusiduller, utan några som helst vakter, utan något som helst tjafs. Det kändes så konstigt att jag först inte ens trodde på det. Men jo, det var sant och så oerhört fint och mysigt och löjligt snällindiepoppigt att man nästan ville gråta.

——

Hittade de här underverken på Emmaus på Götgatan i går. Fler böcker borde se ut så här även nu för tiden. Och Maria Lang var en mästare på deckartitlar, punkt slut.

ahlin.jpg

Lördagsnotiser

• Jag fick ingen kulturdel till min DN i dag. Argh!!!

• Jag ska gå och äta brunch med min kompis Sandra snart. Yay!!!

• Solen skiner och man borde ju kanske utnyttja det på något sätt senare i dag. En ljummen i gräset kanske? Hm hm.

• Jag är faktiskt rätt nöjd med veckans manusskrivande. Om det även håller hög kvalitet blir en senare fråga, men jag skriver i alla fall, hej vad det går.

Manusförfattare på String! Kliché!

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att jag satt och skaldade på Café String på Söder. Eftersom jag är så jäkla sommarlat publicerar jag nu det inlägget igen, för samma sak gäller även i år, även om jag inte har någon mejlkonversation med min chef och jag skriver på ett filmmanus och inte en roman. Bilden är dock bara tre minuter gammal.

stringeri.jpg

Romanförfattare på String! Kliché!
Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.

Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.

“Dannyboy & kärleken” var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.

Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.

Chillin’

Jag är lite uttråkad i dag. Veckan har liksom gått som på ett spikrakt snöre, varje dag har mer eller mindre sett likadan ut av skrivande, promenerande och stugsittande. Självvalt i och för sig, men ändå, jag känner mig en smula myrbesatt.

chilichili.jpg

Dessutom är jag lite nervös. Efter månader av uppskjutande har jag nämligen äntligen planterat om mina chiliplantor till större krukor. Cyklade upp till Prisextra vid Norra Station i går, förvånades över att jag alltid blir lika häpen när jag inser att det finns mataffärer vars mjölkavdelning är större än hela mitt lokala Vivo (jag vägrar skriva Vi), och köpte åtta liter blomjord och två terracotakrukor. Nu står de där i mitt kök, som ni kan se, och jag är nervös. Nervös för att jag kanske har gjort något fel. Tänk om jag bara förvärrat saken, tänk om de skrumpnar ihop och dör. Det skulle just vara ett snyggt första vindlande steg på faderskapsutvecklingen.

En handknuten tygtofs

För några veckor sedan fick jag ett mejl från min kompis Lisa. Hon hade varit ute på “hål-i-väggen research” och hade under den här mystiska rundan hittat en pryl som hon köpt till mig. Jag som är typ det nyfiknaste som promenerar i ett par skor frågade med vändande post vadå vadå vadå berätta! och fick svaret Presenten är no big deal, bara nåt som fick mig att tänka på dig.

Sedan dess har jag funderat. Och funderat. Och funderat. För vi har nämligen inte hunnit ses än. Och så i dag var reportaget om hål-i-väggen-ställena med i DN På stan. Och jag är helt perplex. Vad är det egentligen hon har köpt åt mig? En dammsugarpåse? Ett presentkort på lyxkrogen Mistral? En hbt-bok? En serietidning? En handknuten tygtofs?

Så många frågor, så få svar.