Manusförfattare på String! Kliché!

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att jag satt och skaldade på Café String på Söder. Eftersom jag är så jäkla sommarlat publicerar jag nu det inlägget igen, för samma sak gäller även i år, även om jag inte har någon mejlkonversation med min chef och jag skriver på ett filmmanus och inte en roman. Bilden är dock bara tre minuter gammal.

stringeri.jpg

Romanförfattare på String! Kliché!
Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.

Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.

”Dannyboy & kärleken” var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.

Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.

En kommentar till “Manusförfattare på String! Kliché!”

  1. Hihi string, där hängde jag hela högstadiet. Inte illa för en bergshamra-pojk. Åldern på gästerna har stigit sen dess, hårdraget verkar det nästan som om kidsen slog sig ner 95 och (med en liten paus för posttraumatisk tonårsångest och en vända till paris etc.) aldrig gick hem igen. Jämför: Den äldre generationen som gick på Pet sounds.

Kommentarer är stängda.