Allt ljus på bokbloggarna

lampa.jpgSer via textmissbrukaren och bokhororna (missbruk, hor och litteratur – det är tidens melodi) att Babel ska babbla om bokbloggar i dag. Det vill man ju inte missa men jag är inte hemma då men det finns väl ingen som kollar på live-tv nu för tiden ändå när SVT startat sin Play-funktion, så det får bli senare i kväll.

För övrigt kom det ett bud med min nya projektorlampa i dag på förmiddagen. Okej att den ser lite mer avancerad ut än en vanlig glödlampa, men värd 3400 kronor? Tillåt mig fortfarande tvivla.

——

UPPDATERAD: Tio bortkastade minuter livet, så skulle man väl kunna summera Babelinslaget. Det handlade inte ens om bokbloggare utan om en kvinna på Amazon som tydligen skrivit väldigt många recensioner, och så pratade man lite pliktskyldigt med Martina Lowden på O- och sen var det bra med det ungefär. Några exempel på hur läsarbloggandet exploderat på nätet, som det stod på Babels hemsida att inslaget skulle handla om, stod inte att finna. Trist.

Och seriöst, finns det verkligen människor som på allvar kallar sin dator för hemdator nu för tiden? Jag ville instinktivt hålla för öronen varje gång reportern sa något i stil med nu för tiden kan vem som helst sitta framför sin hemdator och skriva om litteratur.

Ett dagsverke så gott som något

Det blev precis som jag trodde. Timme efter timme av surfande, bloggläsande, tvättvikande, tidningsläsande, bokläsande (Jonas Karlssons Det andra målet, ska intervjua honom nästa vecka), lite lite tränande och till sist under viss kroppslig protest skrivande. Klockan hann ticka fram till 14.30 innan jag startade och jag skrev 2408 tecken inklusive blanksteg under knappa två timmar och jag tror visserligen att det blev bra men jag har inte läst igenom det än, det blir förmiddagens uppgift.

Därefter var jag på releasekalas för Tobias Rydins debutroman Osynligheten och drack … tja, kanske något mer alkohol än vad en vanlig tisdag klarar för någon med kroniskt lutherskt samvete.

PO Enquist, bondepraktikan och jag

I morse satte byggjobbarna från helvetet (läs källaren under mitt hus) igång i gryningen igen med sitt borrande, bankande och gormande och eftersom jag somnade sent är jag således åter på det där härligt griniga humöret jag strösslade över världen i början av förra veckan.

Men egentligen borde jag glädjas och tacka killarna i blåställ som nu när klockan närmar sig nio gör sig redo för att gå och käka lunch. För jag läser i kommentarerna hos Malte Persson att det inte går att skapa god litteratur om man ägnar sig åt skrivande efter lunch. Tydligen har PO Enquist hävdat att alla riktiga författare går upp klockan sex och skriver till tolv och allt som skapas av en skaldande hand därefter är rent dravel och PO är ju the shit, även om jag hört honom tala positivt om Dan Brown vid ett tillfälle vilket väl knappast hör till god litterär ton.

Anyways – författare och hantverkare är alltså de två skrån som fortfarande bör följa bondepraktikans råd och rön för en lyckad tillvaro. Jag är med andra ord körd.

För själv skriver jag helst på eftermiddagarna. Även om jag har hela dagar lediga så ser det hela tiden likadant ut, jag skapar mig ursäkter för att slippa sätta mig framför datorn och dra fram det jag måste ur min hjärna. Och när jag väl sitter där med mulen min och inser att jo, nu måste jag fan skriva, så surfar jag istället, bloggar, kollar mitt banksaldo, läser besöksstatistik, surfar lite mer, kokar kaffe, skickar sms, kollar manuellt om jag fått något mejl trots att mejlprogrammet hämtar hem per automatik var femte minut, funderar om det inte är dags att dammsuga och hur har jag det egentligen med rena kläder, borde jag tvätta?

När så ursäkterna tagit slut är klockan obönhörligen efter fjorton och ångesten över min uselhet kommer krypande och litteraturen med den som ett oönskat men nödvändigt brev på posten. Så skriver jag ett par timmar, ständigt med blicken mot teckenräknaren. Räcker det? Får jag göra något annat nu? Har jag varit duktig nog? Har jag skapat tillräckligt för i dag eller tänker du tvinga mig att sitta här i 2000 tecken till din jävel?

Riktigt så illa är det så klart inte alltid. Och det finns faktiskt morgnar då jag och byggisarna där nere hamrar på i samma takt även om de är löjligt få. Men, vilket jag väl skrivit om tidigare också, oftast tycker jag att den skapande processen är så fylld av leda och tristess att jag undrar vad i helskotta jag håller på med. Och därför drar jag mig för att börja och dagen blir ack så lång. Jag tycker inte att det blir roligt förrän jag är klar, när jag får läsa igenom min text, gå igenom den, bearbeta den, känna att det faktiskt rann ut något jag kan vara stolt över. Det kan jag göra på morgonen. Men skriva, nonono do I really really have to?

Jag antar att Enquist var en smula raljerande till sin ton när han sa det där, för att seriöst hävda att det är omöjligt att skapa något av litterärt värde när man varit vaken mer än sex timmar är så klart rent nys eftersom vi alla – and pardon my cliché – är olika. Det är möjligt att majoriteten av alla författare använder PO:s doktrin med gott resultat, men de flesta författare är väl högerhänta också och det betyder ju inte att vi vänsterhänta bör skjutas för det.

Hm, liknelsen haltar kanske en aning, men jag är ju en eftermiddagsskrivare så det mesta jag får ur mig är ändå dravel.

Koffeinöverdos tjoho!

Har bälgat i mig en termos kaffe på Café String och kroppen skakar således. Har gått igenom bokens första kapitel och skrivit om det till förstaperson och kanske är det den massiva koffeinchockens fel men just nu tycker jag att det känns smått briljant. I morgon är situationen säkert en annan men i dag är jag universums härskare och det är ingen som helst idé att säga emot.

Att jag inte skrivit en enda ny rad blundar vi inför.

Här och nu

Vardag åter. En ledig oplanerad dag som väl ska gå i skrivandets tecken så fort kroppen bestämt sig för att vakna. Helgens sömnbrist sätter dock sina spår, kroppen känns rätt tung och underlig men kanske är det bara lite frukost som saknas.

Och så var det det här med minnet. Självklart lever jag i nuet nästan hela hela tiden, vilket jag väl poängterat tidigare också. Tvärtom vad man kanske kan tro när jag slänger ut de där minnesjunkieinläggen så går jag inte och grubblar över det förflutna i tid och otid, det sker endast när en viss händelse, plats eller fras – som i fallen med Örnsköldsvik, kvittot och fotolådan – kommer i min väg och slungar tanken bakåt i en ohämmad associationskedja. Jag har aldrig skrivit dagbok, kanske är det delvis därför jag känner ett behov av att nu sätta vissa aspekter av det förflutna på pränt så att de förblir i mitt minne och inte förbleknar. Kanske kan jag … äh, jag vet inte vad det beror på, jag orkar inte analysera mera just nu. Vi har alla våra böjelser och att knarka minnen under ordnade former då och då är min.

Nej, nu ska jag läsa tidning, äta frukost och skalda. Snacka om att tänka framåt.

——

Lyssnar på P3 Populär. Nu intervjuar Hanna Fahl artisten Helena Josefsson som när hon var fjorton ville bli artist eller troll när hon blev stor. Kanske är jag bara sömnbristig fortfarande, men jag tyckte det var hysteriskt roligt.

You’re in a bad way

När jag vandrar på gatorna i Örnsköldsvik den sista dagen är det som att jag aldrig varit här förut, stadens utseende säger mig absolut ingenting, det är ett blankt papper, en stad vars historia är redo att skrivas för mig, min personliga Övik-historia. Problemet är bara att det inte är sant.

Sommaren 1994 låg jag i lumpen i Sollefteå, jag var skyttegruppchef och ryckte in tre dagar efter att jag sjungit om studentens lyckliga dagar och nej de var inte särskilt lyckliga för friheten blev två dagar lång.

Jag hatade lumpen. När grindarna slog igen bakom mig och jag drabbades av en svårbestämbar känsla av existensångest gjorde jag allt för att försöka få frisedel men 75:orna var en av de sista årgångarna, kanske den allra sista, när det fortfarande var svårt att slippa undan, när det ännu sågs som att det var något fel på dem som inte gjorde värnplikten, när det sades ligga dig till last i det framtida arbetslivet om du inte gjort din förbannade plikt. Jag försökte aldrig komma undan när jag mönstrade, jag såg de tio månaderna jag hade framför mig efter gymnasiet som ett avbrott från resten av mitt liv och jag tror nästan aldrig jag tagit ut mig så mycket i hela mitt liv som när jag satt på motionscykeln på mönstringen och trampade för glatta livet för att nå den högsta testresultatsnivån. När jag tänker tillbaka på det känns det väldigt konstigt, men jag var en annan då och det var inte förrän jag kom till Uppsala några år senare som jag la grunden till den jag är i dag.

Anyways – jag avskydde militärtjänsten så fort jag kommit in i den och jag var en urusel gruppchef eftersom mina soldater inte hade någon respekt för mig eftersom jag klädde mig i konstiga kläder och lyssnade på popmusik – jag var så klart bög antog de och en av mina soldater sa också på fullt allvar kommer du närmare mig än tio meter i kväll så dödar jag dig när vi skulle ha julavslutningsfest och jag klätt mig civilt och hade min favvotröja, en tajt röd Adidashistoria som ansågs väldigt provocerande. Det är svårt att jobba under såna förhållanden.

Jag försökte få frisedel, simulerade att jag drabbats av en inryckningsdepression så jävla hårt att jag gick in i väggen på riktigt även om ingen så klart hade sett den där väggen då, efter två veckor var jag så sänkt att jag knappt ville äta och än mindre ställa mig i raka led. Men så kallades jag in till vår major som gav mig den råaste utskällning jag någonsin mottagit, jag var inte värd en frisedel, min jävla lilla fittdepression var ingenting och jag var alldeles för normal för att tro att jag skulle få valsa ut genom grindarna och bli en jävla pundare och ett annat befäl, vars dotter jag i en helt annan stad i ett helt annat liv fem år senare skulle komma att dejta under några underliga veckor, satt bredvid och nickade med och jag föll ihop och var övertygad om att mitt liv var över för jag hade verkligen trott att jag var på väg hem men istället skrumpnade jag som en punkterad boll och tårarna vägrade sluta falla trots majorens ord om att jag var en jävla fjolla och till sist fanns gråten inte kvar utan bara vetskapen om att så här skulle det förbli. Det var jag och Sollefteå och givakt i tio månader, det var bara att rätta in sig och acceptera för den enda vägen därifrån för mig var via fängelset om jag smet undan min plikt och långt var jag inte redo att gå.

Okej, ge inte upp, prologen är snart slut.

Den totala urlakning som följde av den känslomässiga käftsmäll jag fick den där kvällen medförde dock att livet som värnpliktig blev lättare att uthärda. Jag nådde en mental botten och insåg att det bara var att gilla läget för jag var verkligen inte på väg någonstans. Och eftersom den där majoren som jag inte minns vad han hette ändå någonstans var en verklig människa och ändå uppskattade att jag faktiskt försökte så lovade han mig en vecka senare att om jag ansökte om permission för ett visst ändamål så skulle jag få den beviljad i fem dagar:

O-ringen i Örnsköldsvik 1994.

Egentligen var man tvungen att vara elitidrottare på högsta nivå för att få ledigt för att springa orientering. Det var inte jag, men jag hade utsetts till orienteringsansvarig på mitt kompani och det tas rätt seriöst på det där med karta och kompass i det militära och det innebar att jag fick ledigt från exercisen vissa förmiddagar för att förbereda våra orienteringspass vilket var en skön omväxling och hur som helst så ansökte jag och fick fem dagar ledigt trots att jag inte var berättigad till det. En kille på en annan pluton sökte också och skulle precis som jag springa i H20A kort men han fick avslag och förlät mig aldrig riktigt mig för att jag fick åka men jag var inte redo att vara solidarisk för jag ville så långt bort jag kunde, även om det i det här fallet bara rörde sig om drygt tio mil under fem dagar.

Jag minns inte hur det gick i tävlingen. Jag gjorde mitt bästa för jag hade ändå dåligt samvete mot den andre killen så jag sprang för glatta livet för att på något sätt göra min femdagarsflykt berättigad och jag minns att det var vackert väder vilket det oftast var under solsommaren -94 och jag minns att … jag minns att …

Hm.

Poängen är egentligen att jag inte minns Örnsköldsvik. Jag har gått omkring i den här staden i fem dagar nu och det är oh joy dags att påbörja hemresan om en timme och jag har fortfarande inte känt igen staden. Jag kan inte ens minnas att jag tidigare sett den där hoppbacken som på något sätt dominerar stadsbilden.

Jag minns att jag hade min dåvarande flickvän med mig och att vi bodde i ett litet tält på O-ringens gigantiska campingområde och jag minns att … jag minns att hm jag hade inte tänkt skriva det här men vad spelar det egentligen för roll, det har nästan gått tretton år och det lär ju inte ens förvåna mina föräldrar att jag har haft sex i mitt liv så okej – jag blev av med min oskuld i den här staden och det är egentligen det enda jag minns av Örnsköldsvik. Och ja, jag var nitton och ett halvt och det är väl rätt sent men jag var aldrig någon tjejmagnet på gymnasiet och det hade aldrig blivit riktigt riktigt läge tidigare jo kanske vid ett par misslyckade tillfällen men det får bli en helt annan historia. Det här med sexet har för övrigt inte med det här inlägget att göra, sex har överhuvudtaget sällan med saken att göra när jag skriver. Jag har inte ens kommit fram till den punkt det här inlägget handlar om än.

För vad det här inlägget handlar om är det som hände sedan.

När femdagarsorienteringen var slut och jag och min flickvän, som jag skulle komma att vara tillsammans med i ytterligare ett år innan hon för evigt förlorade mig till Uppsala och de lockelser som den staden förde med sig och som jag hade absolut noll motståndskraft inför, skiljdes åt genom att jag tog en buss västerut mot Sollefteå och hon åkte söderut mot Sandviken. Det var fredagseftermiddag och ångesten växte i mitt bröst för vi hade helgtjänst och jag minns att jag åkte genom de vackra ångermanländska skogarna jag aldrig lärde mig att älska trots att det verkligen är vackert här men de bär med sig så mycket av längtan till en annan tid och en annan plats och ett annat liv vilket som helst, och jag minns att vi hade fysträning på fredagskvällen och att vi spelade fotboll och nu kommer vi fram till Saint Etienne.

För jag älskade vid den här tiden Saint Etienne nästan lika mycket som jag genom hela mitt liv, eller ja sedan tolv års ålder i alla fall, älskat Pet Shop Boys. Jag var kär i Sarah Cracknell, jag tyckte det London de besjöng hade ett sådant skimmer att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen när jag lyssnade på deras skivor.

Och kvällen efter skulle Saint Etienne uppträda på Storsjöyran i Östersund och jag visste att jag var tvungen att åka dit för jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gjorde det men det var ändå sexton mil skog mellan Sollefteå och Östersund och vi hade helgtjänst till klockan sex på lördagskvällen och uppställning halv åtta på söndag morgon. Det var ett dödfött projekt men jag var ung och desperat och jag ville redan då ha något annat något vackrare något finare och den där känslan jag ofta får i mitt bröst att det är roligare någon annanstans och att jag måste hitta den platsen har aldrig varit så stark som den fredagskvällen på fotbollsplanen i ett julikvällsvarmt Sollefteå.

En kille på en annan pluton hade bil. Han hade dock aldrig hört talas om Saint Etienne och hade inget intresse av att köra över halva inlandet en lördagskväll för att gå på nån jävla fjollig festival med något jävla bögigt band. Men om jag betalar ditt inträde då? Nej. Men om jag betalar all bensin och ditt inträde då? Nej. Men om jag betalar bensinen, inträdet för dig och din polare och dessutom ser till så att vi kan köpa sprit i morgon som din polare kan dricka när vi är där då, ja alkohol som jag betalar så klart? Okej då.

Så vid 18-tiden på lördagskvällen for vi genom de ångermanländska och jämtländska trollskogarna med riktning Östersund i en rätt risig Golf och den underliga kompisen satt i det högra framsätet och fyllnade till på öl jag fått köpa av en kille i min pluton som kom från Sollefteå och som hade haft starköl hemma. Själv satt jag i baksätet och tänkte på Sarah Cracknell och var helt nojig av lycka och vågade knappt ens dricka vatten.

Det här med minnet är en underlig pryl. För när jag återsåg Östersund och Storsjöyran för ett några år sedan, när Pet Shop Boys spelade på stora torget på lördagskvällen och avslutade festivalen likt Saint Etienne hade gjort precis ett decennium tidigare, så mindes jag staden och området som hade jag aldrig lämnat det. Östersunds gator satt inetsade i mitt minne trots att jag bara spenderade en nykter men ack så berusande natt där tio år tidigare. Örnsköldsvik är däremot blankt, trots de varma känslor jag uttryckt till staden under de senaste dagarna och trots det som hände här då.

Jag vandrade kring de olika scenerna och The Cardigans hade precis släppt Emmerdale och Nina Persson var så ung likt jag själv och jag minns att jag blev betagen av henne och att hon hade samma frisyr som min flickvän och jag kände verkligen kärlek för henne där jag stod, ja min flickvän alltså och jag skrev senare i ett brev till henne om hur lika de var för jo jag brukade skriva långa och pretentiösa och kanske även fina brev till henne nästan varje vecka och hon blev väldigt glad över liknelsen och Rise and shine gick på repeat hela sommaren när jag var hemma.

I mitt minne har Saint Etienne-konserten sedan länge antagit mytiska proportioner även om jag inte kan erinra mig vilka låtar de spelade. Mina kompanjoner var inte intresserade för fem öre och jag såg dem inte förrän vi åter skulle åka hem men jag stod nästan längst fram och min blick släppte inte Sarah Cracknell under hela konserten och hon var ack så ljuv och ack så ljuvlig och hon hade en boa runt sin hals som hon under ett extranummer slängde ut i publikhavet och jag kastade mig bakåt för att fånga den och tog den och hade den i min näve i flera sekunder tills någon slog mig i bakhuvudet och jag föll ihop på marken och såg aldrig till den igen men jag höll den i min hand och det var tillräckligt.

Jag har inte sett Saint Etienne vid något mer tillfälle trots att jag haft chansen flera gånger. Något har tagit emot för inget kan toppa den där färden västerut som ruinerade mig och visade upp en art av desperation jag tidigare känt endast när jag försökte undfly Sollefteås klor och därefter upplevt en gång till i mitt liv men även det är en historia för ett annat tillfälle.

När vi skulle åka hem vid tretiden på morgonen startade inte bilen. Jag och den mer än lovligt berusade kompisen fick putta bilen genom vad jag minns det som halva Östersund i det svaga gryningsljuset innan vi till sist lyckades få motorn att hacka igång. Under färden tillbaka satt jag i framsätet för kompisen ville sova och föraren nickade även han till flera gånger under den vådliga resan och jag satt på helspänn och slog till honom på axeln varje gång han var på väg för att träffa John Blund. När vi parkerade bilen utanför I21 var klockan sex och reveljen gick och matsalen öppnade för frukost, på söndagen åkte vi bandvagn för första gången och solen gassade och jag kräktes av trötthet när vi stannade för lunchpaus i en skog någon mil från regementet och jag vet inte om jag någonsin varit lyckligare.

Time’s up

Jag är någorlunda återhämtad, har förberett min packning inför morgonens avfärd och har bestämt mig för att det i kväll är svart klädsel och röd slips som gäller. Jag är taggad och om inte tekniken strular så ska jag fan i mig ha en text på drygt 2000 tecken ute senast tre minuter efter att det andra Globenbidraget presenterats runt klockan 21.24 i kväll.

Dags att samla tankarna och gå till arenan. Vi ses på andra sidan.

——

UPPDATERING: Oj, den där upplösningen var ju ingen direkt beredd på. Som tur var hade jag garderat med lite olika textlösningar, som snabbt kunde klistras ihop och fixas till. Treminutersgränsen hölls, och den slutliga versionen med snack med tre av artisterna var ute 22.03. Snabbast hittills under schlagerturnén i år! Nu ska jag gå på efterfest.

Tack gud för de sex timmarna

Åh Jesus. Jag är trött, halsen ömmar, jag har huvudvärk och det är en i sanning seg lördag. Väldig tur att det är sex timmar kvar tills vi måste vara igång och jobba. Och jag som skulle skriva ett böljande inlägg om Saint Etienne, 1994 och Örnsköldsvik. Men det får anstå. Prio ett just nu – mat. Gärna i form av rent fett och vitlök.

Stalltips och Karlavagnen i P4

Tillbaka på hotellrummet, lyssnar på en spellista med Saint Etienne och jodå, minnena – oh the memories! – pockar på och i mitt sinne skapas redan konturerna till ett sånt där sturm und drang-inlägg där 1994, Örnsköldsvik och redan nämnda popgrupp ingår symbios. I morgon.

Jag har varit duktig och inte ätit en enda varmkorv i dag, och därtill tagit en promenad på seneftermiddagen och nyss tränat lite på hotellrummet.

Nu är Therese här en sväng, jag har druckit en snabb mellanöl (måttfullhet är en dygd) och vi ska gå och kolla på genrepet. Mitt stalltips än så länge är att Nanne och Magnus Carlsson går till final, och Sebastian och Sonja Aldén tar Andra chansen.

I kväll någon gång mellan klockan 22.30 och 23 ska jag, om allt går som planerat, vara med i Karlavagnen i P4. Förra veckan samtalade min kollega Kalle med Marcus Birro som leder programmet, men nu tar jag över stafettpinnen. Tune in!

I kväll blir det för övrigt röd slips.

——

UPPDATERING KL 22.55: Jaha, det var den radiointervjun det. Det gick väl helt okej, jag fick prata högkonjunktur och journalistik och författeri och framtida livsdrömmar i åtta minuter ungefär. Nu ska jag dricka några öl. Vart vi ska gå är dock en annan fråga.

Läsarkontakt och censur

2391_small.jpgSom nyhetsbyråjournalist får man väldigt sällan läsarkontakt. Det är långt avstånd mellan tidningarna som texterna publiceras i och vår redaktion. Om någon läsare upprörs över något så ringer de till tidningen direkt, och när de då får förklarat för sig att de måste ringa till nyhetsbyrån i Stockholm för att få göra sin röst hörd lägger de oftast ner, det blir för omständligt. Men inte riktigt alltid. Fick ett mejl från min kollega Kalle D på morgonkvisten:

Det ringde en tant och sökte dig. Hon var mycket upprörd. Du har nämligen skrivit ”en massa trams” i XX. Hur kan man, undrade hon, skriva att Sebastian och Måns Zelmerlöw är konkurrenter? Sebastian är ju en fin kille, men Måns är ju bara en smilfink som flinar upp sig för journalister. Får man verkligen skriva så? Är det verkligen tillåtet?Ja, svarade jag. Det handlar ju om tycke och smak.

Då blev hon riktigt arg och sa att det bara var skräp det vi skrev. Skräp! Och det är inte alls tillåtet att skriva så.

Så jag sa att hon får vända sig till Pressombudsmannen om hon har några formella klagomål. Bli inte förvånad om du får en fällning på dig. Är det här verkligen förenligt med god publicistisk sed? Jag trodde du var en seriös journalist.

k

Jag har valt att censurera varifrån personen i fråga ringde, vill inte peka ut någon särskild landsände.

Men på tal om censur, Mattias Dahlström skrev i DN:s schlagerblogg i går att ”vissa journalister som ska få vara namnlösa [håller] på att ta bilder på sig själva medan de lyfter skrot” i ett inlägg. Tvivla ej, det var jag och mina två kumpaner. Ni kan se mig pumpa en 22-kilosvikt på bilden ovan.

Nu ska jag gå och intervjua Kristian Luuk.

Funderingar kring längden

Det går visserligen sakta, men jo, det går faktiskt åt rätt håll. Romanskrivandet alltså. Likt en pensionär på väg över gatan medelst rullator hasar jag framåt, tar pauser och tittar mig omkring. Det är kanske ingen vidare liknelse men well well, jag har aldrig varit särskilt mycket för sådana i mitt skrivande heller. I går kväll, efter dagens värv i Swedbank arena och före kommunens traditionella invigningsfest (indiskt tema på stadens lokala sportbar och nej, vi fick aldrig någon förklaring till den lustiga kombinationen) fick jag faktiskt ur mig några rader. Fler än femton tror jag. Dock inte mer än tjugo.

Jag funderar över längden. Hur lång är den ultimata romanen? Jaja, jag vet att det så klart är helt beroende på ämnesval, genre, stil och hej och hå, men om man ändå rent bevekelselöst skulle försöka bestämma – hur många sidor är en perfekt bok på?

Dannyboy & kärleken är på 234 i pocket och 247 inbunden (annat typsnitt och lite mindre radavstånd i pocketen). Jag tvivlar på att Vi har redan sagt hej då, för jo, jag har bestämt mig för att fortsätta använda det åtminstone som arbetsnamn, kommer att bli mer än 250. Men någonstans inom mig säger en konservativ liten gubbstrutt, ja samma som linkar fram över gatan antar jag, att en riktig roman är minst 300 sidor. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag kan inte skaka av mig känslan. Är jag dum i huvudet eller ligger det något i vad panchisen säger?