Månad: februari 2007

Uuh. Jag mår lite illa. Jag hoppas att det beror på att jag levt på bananer, varmkorv, kakor och kaffe sedan frukosten vid åtta i morse och inget annat, en av Aftonbladets reportrar har tydligen insjuknat i nån sorts kräksjuka.

Lyssnar på The Cures Disintegration vilket passar bra eftersom jag är djupt försjunken i bryderier kring om jag ska ha röd eller silvrig slips till min i övrigt helsvarta utstyrsel på kvällens fest. Har lätt ångest över att jag kommer att se likadan ut i kväll som på förra invigningskalaset, men utbudet på H&M i den här staden var verkligen under all kritik så det finns inget annat att göra, och jag tvingas därmed ta tillbaka lite av morgonens Örnsköldsvikshyllning. Men om jag tar silverslips i kväll och röd på lördag till den andra svarta skjortan så byter jag i alla fall plats på dagarna och kläderna men samtidigt så är det kanske bättre med rött i kväll för då … äh.

Silver it is. Tror jag.

Saker att roa sig med när man väntar på presskonferens:

• Räkna datorer. Världen utanför må se annorlunda ut men i journalistvärlden är det stark Appledominans. Jag räknar till 21 bärbara macar i pressrummet, mot nio pc-burkar.

• Äta bananer. Korven är inte uppkokt än, trots att den var utlovad till klockan 13.

• Blogga om meningslösa saker.

Eftersom jag vet att alla älskar schlager innerst inne så publicerar jag mina rykande färska anteckningar från genomlyssningen av tredje deltävlingens låtar. Om inte annat så kan ni ju åtminstone beundra min fantastiska handstil.

Vill man ha en lite mer lättläst genomgång så liveskrev Therese i bloggen. Nu ska jag gå ner till arenagolvet och kolla repetitionerna. För övrigt så är pressrummet i Modos gym. Jag har benpressen rakt bakom mig.

För exakt två veckor sedan skrev jag det är någonting med de mellanstora städerna från ett hotellrum 801 kilometer söder om staden jag nu befinner mig i. Jag skriver fortfarande under på det jag skrev då, men samtidigt inser jag hur olika städerna ändå är.

Utanpåverket är identiskt vart man än kommer, gågatorna har samma butiker, man lär sig hitta på tio minuter i centrum och in case of emergency finns alltid ett Åhléns i stadens mitt som kan bringa ordning i kaoset, för Åhléns är Sveriges kanske mesta konstant. En del andra butiker kan diffa, men Åhléns finns överallt, jag tror till och med det är inskrivet i kommunallagen att det måste vara så.

Men bortom utanpåverket finns något annat, en inre kärna som inte går att se eller sätta fingret på med samma exakthet men som ändå är klart greppbar. Och den skiljer sig till skillnad från ytan mellan landets olika städer.

Vid en jämförelse, självklart otroligt subjektiv och helt tagen utifrån mina egna perspektiv efter ett knappt dygn på plats, känns nämligen Örnsköldsvik som en ofantligt varmare stad än Jönköping. Ända från att SAS-planets hjul slog i marken på flygplatsen ett par mil utanför stan fram till att jag släckte lampan på hotellrummet i går kväll kändes det som att Öviksborna verkligen vill ha mig här, de bryr sig om mig och talar vänligt och kassörskan på fiket runt hörnet där jag köpte kaffe på eftermiddagen log mot mig och vi pratade kort om schlageriet och dess effekt på bygden och på vägen tillbaka till hotellet mindes jag samma scen för två veckor sedan, också ett par timmar efter ankomsten men ett annat fik i en annan stad och den otrevliga kvinnan som med sur blick först vägrade låta mig ändra min beställning från en vanlig kaffe till en latte trots att hon varken börjat göra i ordning den eller slagit in den i kassan ännu, och jag log och log och försökte vara charmig men det hjälpte inte. Mot Jönköping hade jag inget vapen.

Eller så är det bara inbillning och ordstävet på min vägg har hjärntvättat mig och ju mer jag glädjer andra, desto gladare blir jag själv kommer härefter att vevas som ett ostoppbart mantra för min inre syn tills öronen trillar av.

Bilden är tagen vid 07.20 från mitt hotellfönster. Det ser inte mycket ut för världen härifrån, men staden är rätt söt åt andra håll.

Tillbaka på hotellrummet efter intervjun med Sebastian, artikeln ska ut först i morgon men jag skriver väl ihop den nu direkt, eller ja, så fort jag hittat ett ställe där jag kan stilla min omedelbara hunger åtminstone.

För hotellet som jag och min kollega Therese hamnat på är lite … sparsmakat till utbudet. Förfärande charmigt, och ordstävet som täcker hela min vägg kommer att vara det första jag ser när jag vaknar i morgon bitti och vem kan då tvivla på att jag får en bra dag men ändå, det är ett litet familjehotell ett par hundra meter från schlagerhotellet och förutom frukost erbjuder de nada så here I go ut i den norrländska vintervärlden.

Men väggen. Vad är tanken? Har alla rum ett personligt ordstäv? Jag måste gå och kolla hos Therese.

——

Jodå, hos henne står det I livets villervalla så nära vi gå, men så fjärran från varandra ändå. Lite mer poetiskt och nära mina Darlingtankar från i morse, men mitt passar nog bättre att vakna till.

För övrigt slog jag i huvudet i dörren till toaletten nyss med sån styrka att smällen hördes till Härnösand och nu har jag en rejält röd och stor bula vid min högra tinning. Tjoho.

Framme i Foppa-land i Örnsköldsvik och ska snart gå och göra min första intervju men glädjen över att vandra omkring i en riktigt vinterskrudad stad som verkar vara redo att le grumlades redan på Arlanda när jag vid tolvtiden, precis innan jag skulle slå av mobilen, fick ett sms om att Johanna Sällström dött.

Jag hade verkligen ingen personlig relation till henne, telefonintervjuade henne en gång i en kvart för ett par år sedan och minns henne som lite reserverad men ändå trevlig. Men hon var bara två månader äldre än jag är, jag har sett henne i massvis av filmer för jo jag har sett nästan alla de tretton Wallanderfilmerna hon spelade in och Under ytan och Hans och hennes och … ja, det känns hur som helst väldigt väldigt sorgligt. Och så otroligt onödigt.

Hur som helst, måste rusa nu, ska träffa Sebastian i hotellobbyn om några minuter.

Fick ett infall på väg hem i går kväll och slank i sista sekunden in på en visning av Darling. Det borde jag inte ha gjort. Det borde jag verkligen inte ha gjort.

Missförstå mig inte – jag tycker att Darling var en helt fantastisk film. Den träffade mig så hårt i magen att jag inte kunde andas och jag vacklade ut ur salongen på ostadiga ben och hade den bara slutat efter den fantastiska busscenen och jag sluppit se den totalt meningslösa slutknorren som bara sparkade på Bernard en gång till så hade jag lätt gett den fem plus om jag recenserat den för jobbet men nu gjorde den inte det och landar således på fyra komma fem Dannyboys istället. Nej, fyra komma sju.

Men så kom jag ut i kvällsmörkret och Hötorget var tomt och jag gick mot Drottninggatan och följde den norrut i det lätta snöfallet och kände mig ensammast i världen för det vemod, den tomhet och totala tillvaromeningslöshet filmen byggt upp föll över mig som hade jag haft en elefant i baksätet vid kollisionen. Jag kippade efter andan med gråten i ögonvrån och jag tänkte på själar som möts av en slump och som nuddar vid varandra för ett ögonblick eller två och sedan skiljs igen. Den känsla jag försökte få fram i Dannyboy. Den känsla jag hoppas jag i någon form kan få fram i den nya boken, vad den nu kommer att heta och vad den nu ska handla om för nej, det känns inte spikat ännu trots att historien så smått börjat rulla in i framtiden. Men jag gick där och insåg att jag promenerade i den makulerade romanens kölvatten, jag gjorde samma promenad som den kvinnliga huvudpersonen gjorde i den efter att hennes pojkvän, som hon ännu inte visste om hade haft en affär med hennes bästa vän, blivit överkörd av en buss och dött och hon grät under sin promenad och nej det är klart att jag inte gjorde det i går men vemodet över hela tillvaron var i alla fall rätt mastig. Jag tänkte på henne och jag tänkte på mig och jag tänkte på alla de andra historier som heller aldrig blir verklighet trots att de känns mer innerliga än livet själv.

Puh.

Men vemod är vackert. Darling var outsägligt vacker. Trots att min Sandvikenbakgrund gör att jag borde känna mig tio gånger mer besläktad med de lakoniska och irrande pojksjälarna i Farväl Falkenberg så sa Darling, vars Stureplanvärld jag aldrig tillhört och aldrig kommer att hamna i om jag inte genomgår en rejält skruvad extreme makeover, mig så ofantligt mycket mer om livets tillstånd.

Kanske borde jag stoppa här. Jag känner att jag inte riktigt finner ord för de känslor som fyllde mig när jag vandrade uppför backens lutning på väg mot Observatorielunden. Till sist orkade jag inte känna ensamheten längre över mina axlar och ringde Morgan och delade med mig av upplevelsen och han sa att det var det bästa han hört sedan Pet Shop Boys spelade in Go west att jag älskade filmen för det bådade gott inför Dannyboyfilmen att vi har samma vision över vad vi vill skapa, eller ja, åtminstone samma måttstock över vad som är bra svensk film och hur den bör se ut.

Okej det där med Pet Shop Boys hittade jag på.

Jag var fortfarande skärrad när jag kom hem. Jag öppnade det orangea kuvertet som låg innanför dörren och som jag i ärlighetens namn tycker ser rätt rött ut och såg att min inkomstpension hade växt med drygt 60000 kronor under det senaste året och premiepensionen med 14000 och jag har i ärlighetens namn inte den blekaste aning om vad det kan tänkas betyda eftersom jag valt att inte välja och bara sätter in beskedet i min viktiga papper-pärm varje år och tänker att jag nu, eller i alla fall alldeles snart, inom en inte alltför avlägsen framtid, ska börja pensionsspara vid sidan om också. Därefter kokade jag nudlar och tröstade min sargade själ med den bästa bomull jag kunde komma på och det var två 24-avsnitt för om någon fortfarande kan bringa ordning i den här tomma världen så är det väl Jack Bauer. Vilket när jag nu läser det låter som en ytterligt deppig kväll men som trots det var precis vad jag i den stunden behövde.

Anyways – se Darling. Men gör det inte ensam för då faller tillvaron över er och det kan göra ack så ont och vara alldeles alldeles fucking jävla underbart.

Nu måste jag packa. Taxi, Arlanda, Örnsköldsvik och schlageräventyr del två väntar. Åh, tillvarons ytterligheter I love you so.

——

Just ja, glömde nästan. Det senaste halvårets mest mytomspunna artikel – Vanity Fairs megadrapa om Pirate Bay – är nu publicerad. Emma var skarpögd.

Ända sedan den väldigt sjysta baren, som jag aldrig kan komma ihåg vad den hette men som låg längst ner på min gata närmast Odenplan där det nu ligger en koreansk restaurang, stängde så har jag hoppats att det ska öppna en riktigt trevlig bar som kan vara lite av ett stamhak i mitt absoluta närområde.

Jo, jag vet att det finns ett par invändningar till det här – jag kanske inte är någon barråtta av rang ens i förstaläget, och visst, det är helt sant att Tranan bara ligger på andra sidan Odenplan och att jag gillar det stället rätt mycket. Men ändå, den här baren, som det verkligen grämer mig att jag har glömt vad den hette, låg på min gata, och var otroligt mysig och trevlig och bra. Men de fick chockhöjda hyror och tvingades stänga och istället flyttade Arirang Vega in. Det är en jättebra restaurang, men det är inte en sjyst bar. Och det var alltså det jag ville ha.

Hur som helst – jag hade börjat hoppas. I somras/höstas bommade det anrika Jones antikvariat igen nere på Norrtullsgatan, som också låg i mitt kvarter fast åt andra hållet, och de facto närmare än den där baren som jag alltså inte kan komma ihåg vad den hette. Kort efter stängningen täcktes skyltfönstrena för och det började renoveras för fullt där inne. Varje gång jag gått ut genom porten åt Norrtullsgatan till och svängt ner mot city har jag försökt kika in genom de förtejpade rutorna för att få se en glimt av framtiden. Jag har hoppats och hoppats och hoppats, Jones antikvariat hade ju rätt roliga lokaler och jag såg framför mig en tuff bar med olika etage och prång. Det skulle bli så bra och jag skulle få en bar som var precis som i … ja som de där haken de alltid går till i amerikanska serier. Jag har vaggat mig till sömns med hopp i bröstet, jag har trott på att den ljusnande framtiden skulle vara min.

I går kväll när jag kom hem sken ljuset därinifrån. Ombyggnationen var klar. Jag beskådade den nya tiden. Den hette Skandiamäklarna.

Efter att nästan ha exploderat av grinighet när vi tvingades förödmjuka oss genom att stå som sex totala fån på Sirap i tjugo minuter med mössan i handen innan vi fick ett bord och jag svor högt och heligt att jag aldrig igen tänker acceptera något liknande på våra brunchsöndagar, så blev det ju en rätt fin söndag till sist när jag väl fått tre koppar kaffe, äggröra och pannkakor i mig. Därefter promenad med Morgan, Jocke och Josefine (som tyvärr inte fastnade på bild) i solen från Vasastan över till Kungsholmen ner till Rålis, på isen längs Norr Mälarstrand fram till Stadshuset och sedan i sakta mak norrut igen till hemmets trygga vrå.

Nu lyssnar jag på norska Bertine Zetlitz som jag ska recensera på tisdag och funderar på om jag ska laga mat, skriva eller läsa. Antar att jag borde ge mig på alla tre sysslorna för att vara en riktigt duktig människa. Ja.

Sliter mitt hår – det är därför det är så kort – och försöker komma på något att skriva om. Men precis som scenen jag skriver i romanen känner jag att tillvaron exakt just nu behöver en injektion, något oväntat bör hända och som av en händelse pockar då Gunnar på chattuppmärksamhet från Vietnam, han sitter på en veranda och dricker latte och äter paella och vill veta om livet i Stockholm och jag spiller ut det över tangenterna så gott jag kan och så startar jag Skype och hamnar i en andra chatt och kopplas in i en pågående diskussion där det första meddelandet är men vilketmen jag är hund… funkar bra med häst och det har tydligen något med Clint Eastwood att göra men jag får erkänna att jag kommer fel in i det samtalet redan från början.

Jag vet inte vad som felas mig. Jag känner mig lätt grinig och dissar brunchförslag och tänker på att han i boken nog ska oroa sig över varför hans mobil är så tyst när han sitter på golvet på den där festen jag för tillfället placerat honom på. Ja, det är en bra tanke för hans hjärna är inte där, den är någon annanstans och jag har visserligen inte riktigt bestämt var hans tanke istället är, men han är inte nöjd med sin tillvaro och vill ha något annat, större och bättre men det är ju som med allt annat – det är väldigt lätt att ursäkta sig med att säga sig söka efter något mer grandiost när man inte vet vad det är och kanske aldrig kommer att veta det heller. Vojne vojne.

Så chattbråkar vi lite om lärarinnan från Munkedal för jo det är klart att jag tittade på Melodifestivalen i går kväll, jag åker ju ut igen på onsdag, Örnsköldsvik here I come och jag verkar tillhöra chattminoriteten i vårt trepartsamtal när jag säger att jag verkligen föll för Marie Lindbergs anspråkslösa framträdande och fick en tår i ögat, trots att jag tror jag skrivit här tidigare att det aldrig händer mig, för jag tycker att det är vackert när sagor blir sanna även om hon så klart aldrig aldrig kommer att vinna den stora finalen. Men människor behöver få känna att man fortfarande kan komma från ingenstans och ta sig fram – jag behöver få känna det – och en del gnisslar tänder men jag faller stenhårt för i grund och botten är jag en djupt sentimental människa. Och hon har aldrig ens varit i Globen tidigare. Åh så sött.

Nej, dags att sluta vara anti och gå upp och duscha och ta mig iväg till den där brunchen i alla fall. Det talas om Sirap och det är ju dödfött, det är troligen barnvagnskö ändå ner till Odengatan vid det här laget men kanske kanske åker vi ner till Clarion istället.

——

Och på tal om osannolika framgångssagor: DN påstår i dag i en faktarubrik (bara i papperstidningen) att presidentkandidaten Barack Obama är doktor i juridik och senator sedan 1974. Inte illa med tanke på att karln fyllde tretton det året. Only in America boys and girls.

Jag skrev för en kort tid sedan att jag tyckte om att vara bakfull för jag gillade hur tanken tar andra vägar och leker fram nya associationer.

För att vara ärlig – vilken jävla bullshit.

Kanske är det bara för att jag fortfarande har förkylningen i kroppen och den förstärker symptomen eller så har jag bara en dålig förmiddag för jag drack ärligt talat inte särskilt mycket i går och kroppen är ett underligt organ som jag väl aldrig kommer att lära känna riktigt men nej – jag är inte spirituell i dag. Därom råder ingen tvekan.

Och jag köpte inte ens Gabriellas nya roman och fick den alltså än mindre signerad på releasekalaset. Och det var ju ändå huvudmålet med kvällen. Illa.

Anyhow – en trevlig kväll på Edenborgs och oj vad svårt det var att upprätthålla två chattar och ett telefonsamtal samtidigt som man försöker skriva något vettigt i ett inlägg.

Paus.

Okej, tio minuter har förflutit och var var jag jo det var en trevlig kväll men det är lätt att få mindervärdeskomplex i såna där sammanhang men jag hade röd slips som matchade nyckelsnöret och var i övrigt helsvart och tyckte att jag stod ut åtminstone på det sättet och det gäller att ta vara på de chanser man får. Nu måste jag röra på mig för dagen är redan alltför sen för att jag ska känna mig riktigt bekväm men jag återkommer nog senare.

Och tulpanen jag fick i födelsedagspresent har börjat blomma så det finns uppenbarligen hopp om livet.

——

TILLÄGG: Jag har ju tjatat hela veckan om den där intervjun jag gjorde med Lucía Etxebarría i onsdags, så jag kan väl lika gärna länka till webbversionen av det färdiga resultatet, som vi la ut i går. Här finns den, något kortad jämfört med papperstidningsversionen.