Månad: februari 2007

Är det någon som har ett bra tips på en roman som beskriver … ja vad ska jag kalla det … känslomässig tomhet blandad med bedövande sorg på ett bra sätt? Eller kanske inte direkt bedövande sorg när jag tänker efter utan mer avtrubbad sådan, vilket jag väl antar kan gestalta sig på samma sätt som känslomässig tomhet, skramlande tunnor och ekande tystnad. Nej, tystnad ekar väl inte men ett eko kan göra den omgivande tystnaden mer påtaglig.

Äh jag vet knappt vad jag fiskar efter själv, det är för tidigt på dagen och jag är för trött och helt frisk är jag inte men jag ska gå och jobba i dag i alla fall. Jag känner bara att det jag skriver har en underliggande ström av sorg i sig, en tom längtan efter något huvudpersonen och jag själv inte kan identifiera och jag känner att jag skulle behöva rota djupare i det och behöver en knuff i rätt riktning. Kanske är det inte ens en bok jag söker, kanske är det en film, en känsla, ett stycke musik, ett enda ynka ord eller en hårt skumvispad blandning av allt mellan himmel och jord.

Vad som helst som kan få mig in i den rätta fållan.

——

PS. Självklart är det tragiskt att Anna Nicole Smith dött, det är det alltid när människor går bort, och jag läste med intresse flera artiklar i ärendet sent i går kväll. Men Expressen har 20 olika puffar/länkar/ingångar om hennes död i topp på sin sajt nu på morgonen. 20! Aftonbladets 14 känns som rena nedtystningen. Bizarre. Fast såväl SvD (6) som DN (3) hakar på lite också. DS.

PS2. Jag kan inte låta bli att tycka att DN är rätt söta i sin eviga ambivalens inför dilemmat ’skriva om det folkliga eller inte?’. I puffen på ettan i sista upplagan av papperstidningen har de längst nere i vänstra hörnet rubriken Anna Nicole Smiths död stor USA-nyhet. Alltså – vi skriver inte om det här för att vi tycker att det är särskilt viktigt att hon dött gudbevars, vi berättar bara att de i USA – av någon konstig anledning – verkar tycka att det har ett nyhetsvärde. Humor. SvD är mer ärliga: Skandalstjärnan Anna Nicole Smith död. DS2.

Jag lyssnar på Laleh och irriterar mig på att hon envisas med att blanda engelska och svenska på sina album för jag har svårt att skriva när jag lyssnar på svensk musik. Texten är inte lika lätt att koppla bort, jag slappnar av under de engelska låtarna och så kommer det svenska och kryper på mig bakifrån utan att jag är beredd och får mig att skaka till där jag ligger i sängen med datorn i knäet. Nej, det skakar inte men jag sinkas.

Jag skulle ju kunna byta skiva.

Funderar på det här med berättarröst. Dannyboy är skriven i första person och nu har jag valt att skriva i tredje men jag tycker att det blir stolpigt, det flyter inte lika bra när texten inte kan ligga lika nära inpå mig. Jag tror jag ska försöka i första person igen ett tag, känna om det förändrar något. Finns ju så klart en risk att det hamnar för nära, att det blir för likt, men det är väl en risk jag får ta för jag hoppas ju ändå att historien ska bli stark nog för att man ska förstå att det här är något annat.

Vad är det förresten med det här med uppföljare? Hur ofta är det som författare skriver uppföljare på sina romaner om man inte skriver deckare? Ett fall av tjugo? Femtio? Ändå är det nästan alltid frågan jag får.

– Hur går det med boken?
– Jodå.
– Blir det en uppföljare?
– Nej. Nej det blir något helt annat, fast tja, det utspelar sig väl ungefär i samma värld.
– Vilken då?
– Den här.

Det slår nästan aldrig fel.

Jag har ont i halsen och är lätt febrig och försöker skriva men jag har tråkigt för det jag skriver är meningslöst. Det är åtminstone så det känns så jag gör en kort spellista i iTunes istället med några av mina favoritlåtar just nu och även fast det inte är jul längre tycker jag att The Knife-låten hör hemma där. Jag skriver in i min idélista att jag måste använda tanken som jag fick när jag lyssnade på Annika Norlins Säkert-låt Det kommer bara leda till något ont. Jag skickar ett sms. Jag chattar med iPet. Mail-symbolen indikerar nytt brev och jag switchar glatt över men när jag ser att det är från Delores Dash som säger Salute! Come on, come on, great discounts on the stock exchange. Hot prices only today.Make your move så falnar intresset för rea på börsen har aldrig varit min grej ens om det vore på riktigt. Så jag riktar åter intresset mot romandokumentet och skriver meningen den upplöses i intet, som allt annat och funderar ett ögonblick på om jag borde byta från tredje till första person, texten skulle kanske flyta bättre då. Ännu ett brev dimper ner i brevlådan och den här gången meddelas att Meshuggah kommer till årets Peace & Love-festival i Borlänge vilket väl visserligen får sägas vara bättre än spam men endast marginellt i min värld.

Jag har tråkigt och det här kommer att fortgå i minst en dag till. Fan.

Ska göra min intervju med Lucía Etxebarria om några timmar, jag har fått 75 minuter tilldelad mig vilket känns bisarrt mycket för en text på max 4 500 tecken och det står helt stilla i skallen om vad jag ska fråga. Okej att timmen är tidig och intervjun är först vid lunch och jag läste ju faktiskt ut den rätt utmärkta boken i går kväll så än är det ingen katastrof – men frånvaron av funderingar i mitt anteckningsblock är ändå en smula otäck. Så om någon har en fråga till den spanska författaren, var inte blyga, gör er hörda. Dessutom har jag ont i halsen i dag vilket drar ner min initiativförmåga väsentligt.

För övrigt älskade jag verkligen hur Beatriz och himlakropparna hoppade mellan olika tidsplan på ett sätt som kändes helt naturligt. Vid några tillfällen kände jag igen mitt eget skrivande i Etxebarrias sätt att hantera det. Eller så inbillade jag mig bara. Inte helt omöjligt. Men ändå.

Nej, med lite frukost i magen ter sig nog världen snart lite ljusare på både ett och två sätt.

Jag borde verkligen ägna den här dagen åt någon sorts research. Ge mig av till biblioteket och leta litteratur i ämnet otrohet, kättja, lust och deras inbördes relationer. Nog för att jag redan vet en hel del om ämnet, men jag skulle ändå vilja se om någon kommit på svaret på frågan varför människor är otrogna med akademisk klarhet. Vad som driver så många ut på tvåsamhetens moraliskt otillåtna stig. Om någon funnit svaret.

Likaså borde jag försöka komma på en tes. Var och fikade med en vän i går som försökte pressa mig på vad jag ville ha sagt med min nya bok. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att ha en tes, ett mål, en programförklaring, men hon tyckte att det var väldigt viktigt. Jag kan inte erinra mig att jag hade något svar på den frågan när jag skrev Dannyboy. Jag ville bara berätta en rafflande historia om kärlek och svårigheten att stanna kvar i den när man väl har den, och det är väl ungefär samma sak som jag vill göra igen, fast på ett annat sätt och ur en annan infallsvinkel och med mer svärta, smärta och … nej jag kan inte komma på ett tredje rimord som passar. Men det är tydligen bra med ett mål. Kanske har hon rätt. Om inte annat är det ju praktiskt att ha en sjyst oneliner när folk frågar vad man skriver på när man är på fest.

Ja, jag borde tänka på det i dag. Alla dessa jävla borden.

För övrigt är den Ulf Samuelsson som är den svenske hjälten i översvämningarnas Jakarta samme Ulf som Astrid Lindgren trodde sjöng kämpa mot abort. Go Ulf!

Ibland kan jag verkligen uppskatta att lida av sömnbrist och/eller bakfylla. Det sätter känslor på utsidan av huden och förstärker sinnesintryck på ett sätt som knappt alkohol klarar när den är det aktiva ämnet i kroppen.

I går var en sådan dag. Efter hemkomsten försökte jag sova lite men det var lika hopplöst som det brukar vara och istället sjönk jag ner i soffan med en fullproppad hårddisk för lite seriöst tv-serievegetarande som jag inte hunnit med på hela veckan men tanken flöt iväg och istället började jag tänka på ett par idéer till romanen som jag troligen aldrig skulle ha kommit på om inte tårarna legat alldeles på insidan av ögonlocken av utmattning och gjort mig mottaglig. Visserligen ger skörheten i det halvdeliriska sinnesläget att det blir svårt att kvalitativt avgöra om tankarna som poppar upp är bu eller fucking jävla bä, men jag skrev ned dem i idélistan och förhoppningsvis kan jag läsa dem utan att fnysa även om ett par dagar och i sånt fall har jag House att tacka för min nya romans stora dramatiska vändning, och det skulle inte förvåna mig ett dugg för det känns som ett typiskt sätt för mig att inspireras på.

Oftast är det när jag är på det humöret som jag faller in i tankar om minnet och dess relation till verkligheten. Men i går ville jag inte vara en förflutenhetsjunkie. Jag ville vara i nuet och det var säkert inget bestående men det kändes i alla fall fint och tankarna var ljusa och … ja för att vara lite repetetiv – fina. När jag tänker efter har det här stycket väl inget som helst att göra med det föregående men det spelar ingen roll för livet följer ju sällan uppspaltade stycken som kommer i rätt ordning.

Jag är ledig från jobbet i dag och i morgon. Jag ska skriva, läsa Etxebarria och förhoppningsvis träna. Och så fyller jag visst år också. Hurra för mig.