Ibland kan jag verkligen uppskatta att lida av sömnbrist och/eller bakfylla. Det sätter känslor på utsidan av huden och förstärker sinnesintryck på ett sätt som knappt alkohol klarar när den är det aktiva ämnet i kroppen.
I går var en sådan dag. Efter hemkomsten försökte jag sova lite men det var lika hopplöst som det brukar vara och istället sjönk jag ner i soffan med en fullproppad hårddisk för lite seriöst tv-serievegetarande som jag inte hunnit med på hela veckan men tanken flöt iväg och istället började jag tänka på ett par idéer till romanen som jag troligen aldrig skulle ha kommit på om inte tårarna legat alldeles på insidan av ögonlocken av utmattning och gjort mig mottaglig. Visserligen ger skörheten i det halvdeliriska sinnesläget att det blir svårt att kvalitativt avgöra om tankarna som poppar upp är bu eller fucking jävla bä, men jag skrev ned dem i idélistan och förhoppningsvis kan jag läsa dem utan att fnysa även om ett par dagar och i sånt fall har jag House att tacka för min nya romans stora dramatiska vändning, och det skulle inte förvåna mig ett dugg för det känns som ett typiskt sätt för mig att inspireras på.
Oftast är det när jag är på det humöret som jag faller in i tankar om minnet och dess relation till verkligheten. Men i går ville jag inte vara en förflutenhetsjunkie. Jag ville vara i nuet och det var säkert inget bestående men det kändes i alla fall fint och tankarna var ljusa och … ja för att vara lite repetetiv – fina. När jag tänker efter har det här stycket väl inget som helst att göra med det föregående men det spelar ingen roll för livet följer ju sällan uppspaltade stycken som kommer i rätt ordning.
Jag är ledig från jobbet i dag och i morgon. Jag ska skriva, läsa Etxebarria och förhoppningsvis träna. Och så fyller jag visst år också. Hurra för mig.
Grattis min vän!
Grattis på födelsedagen!
GRATTIS!
Tack tack hör ni! Jag bugar och bockar så att jag slår pannan i mitt skrivbord.
Grattis, givetvis!
Din present kommer att höra till det romanska fjäderfä-släktet…
Hur är House förresten? Är det nåt att ha?
Grattis grattis! Jag har supit bort min mobil men jag ska försöka hitta ditt nummer på nåt sätt så jag kan ringa och gratta på riktigt. Kram!
Josefine: House har varit en av mina absoluta favoritserier de senaste åren, en fantastisk kvalitetsprodukt. Så tveka inte. Ser fram emot fjäderfät (fäet?).
Be: Oh no! Borttappad mobil är ju ungefär lika roligt som borrelia. Men tack för ditt meddelande i går!