Månad: november 2006

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att jag nog bör skriva om bokjäkeln. Kanske inte från pärm till pärm, jag är en mästare på att klippa och klistra och att få saker att passa ihop som inte verkar göra det till en början – inbillar jag mig i alla fall – men rätt mycket åtminstone. Det är ett mastigt jobb, och det lär säkerligen leda till en hel del tandagnissel och självömkande längs vägen, men det är ju halva poängen med den här bloggen, att jag ska få klaga på tillvaron hur mycket och i vilken ton jag vill.

Dessutom poppar det upp tankar som knarksvampar hela tiden när jag funderar på otrohetstemat. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Kanske bäst att inte göra det överhuvudtaget.

Men när börja? Det är galapremiär på filmfestivalen i kväll, och man tar ju gärna chansen att gå på röda mattan när tillfälle ges. Och i morgon har förlaget höstfest. Och på fredag måste jag hämta andan. Och på lördag är det någon sorts litteraturfest på Street. Och på söndag jobbar jag. Ah, jag kan nog hitta ursäkter för att slippa börja skriva hur länge som helst om jag ligger i.

Det är irriterande hur saker har en tendens att ta mycket längre tid än man tror att de ska göra.

Först hade jag tänkt att min nya roman skulle vara färdig till i somras. Så efter sommaren. Så till nyår. Och nu … tja, who knows.

Grejen är att förlaget vill att jag skriver om historien ur ett nytt perspektiv. De tycker att jag fokuserat på fel sak i min intrig, samt tagit mig vatten över huvudet när jag försökt berätta min historia ur tre (fyra till och med ibland) personers synvinkel. Persongalleriet och berättelsen är fine, men istället för som nu, när det enligt mitt sätt att se främst är en historia om två kvinnor som ”gör slut” efter att ha tuggat på varandras känslor och pojkvänner under en längre tid, så vill de att jag försöker berätta historien ur mannens perspektiv – han som är tillsammans med den ena och är otrogen med den andra. De vill att jag försöker svara på frågan som många, trots att de anser sig vara moraliska, rättrådiga människor, ställs inför någon gång i sitt liv – hur i helvete kommer det sig att jag får känslor för den här människan när jag har det bra i det förhållande jag har? För det har jag väl? Att det sedan i min historia är flickvännens bästa vän det rör sig om gör väl inte saken enklare direkt. Men det händer i verkligheten ibland. Och det har så klart skrivits i ämnet tidigare. Men kanske är infallsvinkeln bättre än den jag har nu. Kanske skulle jag främst ha enklare att skriva den, lyckas göra berättelsen rättvisa. Kanske skulle jag ha enklare att lyfta historien till den nivå jag vill att den ska ligga på. Kanske skulle jag … ja kanske. Eller kanske inte.

Jag har inte bestämt mig än. Jag är lockad av tanken, jag började genast fila på en ny berättarstruktur, en ny början som på sant Dannyboymanér förhoppningsvis drar in läsaren i historien från sida ett, men samtidigt känns det jobbigt att gå ner helt i otrohetsträsket. För att inte tala om faktumet att jag i sånt fall måste skriva om stora delar av historien, och man ska inte underskatta min ovilja att på nytt vräka ur mig drygt 200 sidor text när jag för ett ögonblick trodde att jag bara hade sisådär 40-50 sidor kvar. Men lathet är ju samtidigt ingen orsak att inte tänka om. Huvudmålet är ju att det jag skriver ska bli bra. Inte att det ska bli klart nu.

Hur som helst – tidsrevidering. Det här lär inte bli klart före nästa sommar ens om jag pang bom skulle förvandlas till ett dygdemönster och skrev lydigt varje morgon och kväll. Ja, om jag inte skulle få grönt ljus på mitt tiggarbrev till författarfonden då. Då jäklar.

I dag fick jag ett brev med posten. Eller rättare sagt en avi med posten om att jag hade fått ett brev. Brevet visade sig vara resultatet av mitt författarutbyte med Marcus Birro, han skickade mig böckerna Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. Själv skickade jag honom en Dannyboypocket i början av veckan, trist att bara kunna skicka en bok när jag själv fick två, men i ärlighetens namn har jag ju helt enkelt ingen mer att skicka.

I vilket fall som helst, jag ska genast ta mig an Flyktsoda. Han skriver i sin hälsning att det är en synnerligen mörk historia som förhoppningsvis ändå kan ge viss tröst, så jag hoppas på det. Återkommer med synpunkter.

Och ja just ja – fick även Röster i Gästrikland på posten i dag. Det fyrasidiga utdraget från min bok såg fint ut, och de hade tagit hänsyn till de korranmärkningar jag hade på utskriften de skickade mig i augusti. Känns fint att vara antologiserad.

För några månader sedan skrev jag om att ett utdrag ur min roman skulle vara med i den kommande En Bok För Alla-antologin Röster i Gästrikland. Nu är den inte kommande längre, utan tryckt och klar. I kväll är det något som liknar ett releasekalas på Sandvikens folkbibliotek, och i morgon på stadsbiblioteket i Gävle. Blir säkerligen trevligt.

Själv har jag inte sett boken än. När jag skrev kontrakt på att de skulle få ha med ett utdrag så har jag för mig att det stod att jag skulle få en bok hemskickad, men än har jag inte sett något i brevlådan. Men den kommer väl.

Och ja just ja – jag har blivit en studiefråga också! Tillhörande boken finns ett kompendium uppdelat i tio sammankomster, i studiecirkelsyfte antar jag. jag tillhör den nionde sammankomsten, och texten om Dannyboyutdraget lyder som följer:

Daniel Åberg debuterade så sent som 2005. Diskutera språket i hans text och jämför med texter på 1900-talet eller tidigare. Hur viktigt är språket för att gestalta ett sammanhang? Kan man ha ”fel” språk eller olika språk för olika sammanhang? Daniel Åberg romandebut har jämförts med Ulf Lundells debut ”Jack”. Samtala kring begreppet generationsromaner.

Ja, börja samtala nu! Själv ska jag, trots den rysligt tidiga timmen, åka till Skanstull och dänga till iPet i badminton.

Uppdatering: Dängningen avklarad, och hälsenorna höll.

Ibland är det roligt att vara författare. Eller att åtminstone våga ha förhoppningen att man en dag ska kunna titulera sig författare utan att samtidigt känna sig som en bedragare när man presenterar sig och känna sig nödgad att lägga till ja men kanske mest journalist, jag har ju bara skrivit en bok, liksom för att ursäkta sig själv lite, så att de inte ska tro att man är något.

Åh, Sandviken sitter så djupt i ryggmärgen ibland.

Men ibland känns det roligt. Ibland känns det faktiskt som att man är något, att man faktiskt är lite bra och att det kanske kan bli något av det här satans författarskapet till slut om man bara ligger i lite. Som när man ser unga bloggare skriva saker som har ägnat senaste 3 ½ timmen åt att läsa denna underbara, fantastiska, gudomliga bok som jag totalt är förälskad i nu, eller som i går kväll, när jag såg att skribenten och Stockholms forne (?) efterfestskung Gustav Gelin gått igång på min bok också. Det är sådant som gör det värt det. Att få känslan av att man faktiskt är bra och att människor faktiskt gillat det man gjort. Och förhoppningsvis ska fortsätta göra det.

Oh well, tillbaka till vardagen: Frukost, tidningsläsning, lyssning på P1 Morgon och Melody Clubs nya skiva (recensionen lär landa på en svag trea) och promenad till jobbet. Onsdag helt enkelt.