Såg Babel på Sture i går kväll. Efter att ha läst en del recensioner som närmade sig Boratnivå i lyrism, och efter att verkligen ha gått igång på Älskade hundar när det begav sig, så var mina förväntningar högt ställda på Alejandro González Iñárritus nya film. Särskilt med tanke på att jag alltid går igång på historier om hur världar korsas och hur slumpmässiga händelser får oanade konsekvenser och så vidare och så vidare. För att inte tala om att jag helt seriöst är förälskad i Cate Blanchett.
Men nej. Me don’t like. Not much anyway. Visst, det var en snygg historia och klart att karln har en poäng i att vår sjuka värld skulle vara så mycket enklare och harmonisk om vi bara kunde prata med varandra, men hela historien var i mina ögon så uppenbart konstruerad för att få den att gå ihop att jag mest satt och gnisslade tänder under stycken av filmen (jo jag lovar, folk var tvungna att hyssja åt mig).
Som det mest fundamentala – att Cate Blanchett filmen igenom måste ligga på ett smutsigt golv i något marockanskt bakvatten och omöjligt kan bli flyttad efter att hon blivit skjuten. Jag erkänner glatt att jag inte är någon medicinsk expert, men allvarligt talat – hon blev skjuten i axeln, och de lyckades sy ihop henne tillräckligt för att få stopp på blödningen (den yttre åtminstone), ska det då verkligen vara omöjligt att lägga henne i baksätet på en bil (eller turistbussen de åkte i), i famnen på sin store starke make Brad Pitt, och köra till sjukhuset? Hon kunde ju för sjutton sitta upp, kissa i en potta och hångla med sin make samtidigt utan att döden dö.
Och den mexikanske ynglingens agerande vid gränsstationen och därefter, när han hade sin moster samt de två barnen i bilen – hellooo?! Nej, så jäkla korkat agerar man inte, även om man är smått full och blir psykad av amerikanska bullys. Jag vägrar tro det.
Sedan kunde jag inte låta bli att notera att konklusionen blev slutet gott, allting gott (åtminstone relativt) för alla västerlänningar i filmen, medan livet grusades totalt för marockanerna och mexikanerna. Det är väl tyvärr så det ofta går till, men jag tycker det känns tråkigt att Iñárritu fortsätter att sprida den accepterade bilden av världens ordning, när han hade chansen att göra något annat. Fast okej, det var väl inte en saga han tänkt göra.
Nej, me don’t like Babel that much.