Post Format

Voice over och rädslan

När jag suttit och gått igenom Dannyboy & kärleken med ambitionen att komma igång med filmmanuset har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att tänka vad i hela friden, hur i helvete ska vi kunna lösa det där utan voice over? Vi är så fucking körda.

Men sedan backar jag bandet och tänker äh, kom igen nu, det finns en lösning!

Men så backar jag bandet igen och tänker vad fan, varför slå knut på sig själv?

Och sedan backar jag bandet en tredje gång och tänker därför att så många andra gör det.

Så tänker jag arrghhh!

För det är ju så, av någon anledning ska man, om man är filmnörd, helst hata voice overs så att knogarna vitnar så fort man hör dem.

Själv har jag aldrig förstått det där. Jag har aldrig fattat varför det anses vara fördummande att lägga en berättarröst ovanpå en bild, varför det anses fult att förstärka scener med en ordslinga. Men så är det – klarar man som filmskapare inte av att få fram sitt budskap utan rösthjälpmedel, då är man en lat kvacksalvare som aldrig borde ha fått förhandsstöd från början. Idioti om ni frågar mig.

Själv tycker jag att en av Farväl Falkenbergs stora styrkor (jo, klart den hade såna trots att jag var relativt sval i mitt tyckande) var just den vackra berättarrösten. Utan den hade inte vemodet nått någonstans, filmen hade fallit rätt platt till marken och blivit en tomt skramlande tunna.

Självklart finns det en del rätt irriterande voice overs också, där förnumstigheten och övertydligheten gör att man bara vill hålla för öronen och säga la-la-la-la-la-la-la så länge det pågår (läs inledningen och avslutningen av alla Grey’s anatomy-avsnitt). Men det är ju inte en sådan voice over jag vill ha. Jag vill ha en bra voice over, en röst som fördjupar, förtydligar, formar och fyller i där bilden inte räcker till. Och den tänker jag slåss för.

Bara så att ni vet.

5 kommentarer

  1. Det är inget fel på voice-over, så länge man inte blir purist och tror att man måste välja att inte ha det alls eller ha det genom hela filmen. Har du sett Spielbergs första film, den där om en ond lastbil som jagar en man i personbil? Om jag inte minns fel finns det voice-over på ett enda ställe i den filmen (eller om det var en annan effekt, men principen är densamma). Ingen märkte det eftersom filmen var så förbannat bra.

    Reply
  2. Självklart ska en berättarröst användas med måtta, inte heller i Farväl Falkenberg som jag nämner finns den ju med särskilt ofta, utan mer vid några väl valda tillfällen. I det här fallet tänker jag mig främst att berättarrösten ska vara med i de delar som utspelar sig i dåtiden, och inte i romanens huvudhandling.

    Tror faktiskt inte att jag har sett Duel, som väl filmen heter om jag inte minns fel.

    Reply
  3. Jag röster för voice over! Ofta, som i till exempel Farväl Falkenberg, så skapar det ju en viss känsla i filmen. Av något som känns men inte finns.
    Eller så har jag bara udda uppfattning kanske…
    Nåja, jag kommer att se filmen hursom :]

    Reply
  4. Ja, Duel kanske den hette. Se den! En av de bästa förstafilmer som finns, gjord med enkla medel. Spielberg lyckades filma en rostig truck på en väg 118 gånger utan att man tröttnade, bara det en prestation.

    Reply
  5. Vad jag har hört eller läst om Duel är att voice-overn ligger där mot Spielbergs vilja, men att filmbolaget ville ha det tydligare. Eventuellt är det borttaget i vissa versioner av filmen, jag har inte sett den sedan jag var liten, så jag minns iinte om det var med. Jag har också hört att ursprungsmanuset saknade dialog över huvud taget.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.