Post Format

Deckaren och det galna drivet

Jag läser en hel del deckare mellan varven. Under några år gick det till och med så långt att jag kände mig nödgad att införa en varannanregel, som gick ut på att för varje ”tung” bok jag läste fick jag ”belöna” mig med en mer lättsmält deckare. Det höll nämligen på att spåra ur, jag plöjde deckarserier på löpande band, och läste inget annat som kanske kunde vidga horisonterna en smula.

Nu menar jag verkligen inte det här som att jag skäms för att jag under perioder plöjer deckare, tvärtom tycker jag att jag får ut en hel del av det läsandet, men man vill ju ändå ha viss variation, det är ju inte kul att äta sill sju dagar i veckan liksom. Jag tror också att mitt myckna deckarläsande påverkat mig i mitt skrivande – det som omnämnts på ett eller annat sätt i nästan varje av det 30-tal recensioner av Dannyboy jag sett – att texten har ”ett galet driv” (citat från Pocketbloggen) – kommer från just detta, att jag konsumerar mycket litteratur som bygger på att läsaren hela tiden ska känna suget att läsa vidare, att varje kapitel ska avslutas med känslan åh jag måste vända blad nu genast bums!, att historien aldrig får stanna upp. Faktum är att jag nästan aktivt försökt undvika det där drivet när jag skrivit på bok två, jag har försökt tvinga mig själv att inse att det inte behöver hända saker hela tiden, att ett långsammare tempo faktiskt är möjligt, kanske till och med att föredra ibland. Men det har varit svårt. Det sitter djupt rotat – rädslan för att läsaren ska stanna till, skräcken inför att någon ska lägga boken ifrån sig, tycka det är tråkigt. Hua.

elden.jpgAnyways – det jag egentligen bara ville meddela innan jag gick igång på det där med drivet var att jag såg i går att Deckarakademin (vars hemsida för övrigt verkar vara gjord cirka 1996) har delat ut sina årliga priser. Expogrundaren (och forne TT-medarbetaren) Stieg Larsson vann årets svenska pris postumt (han avled hösten 2004) för sin andra deckare Flickan som lekte med elden. Jag har inte läst den, tänkte vänta tills den kommer i pocket, men jag gillade den första i serien, Män som hatar kvinnor, även om den gott kunde ha varit uppåt 100 sidor kortare utan att den förlorat något på det.

Själv tycker jag nog att årets bästa svenska deckare är Åsa Larssons Svart stig (som inte ens nominerades). Bland de nominerade tycker jag nog att Edward Finnigans upprättelse, som jag avslutade alldeles nyligen, är den vassaste. Men jag har som sagt inte läst alla.

En kommentar

  1. Jag är mycket förtjust i båda Stieg Larssons böcker, men visst är det kanske lite långa. Flickan som lekte med elden är väldigt bra också, även om jag nog tycker om Män som hatar kvinnor mer.

    Angående Edward Finnigans upprättelse. Shit, vilken bok! tänkte jag när jag började läsa den. Och det höll i sig. Tycker verkligen om den och den är en av de bättre jag läst i år! Jag gillar att den är så pass öppen, och att man själv hela tiden måste ta ställning. Men kanske är nog slutet ändå som tilltalar mig allra mest. Jag gillar ironi.