#3

Vi har ju tänkt omlokalisera oss en smula under den stundande föräldraledigheten. Grundplanen var New York under hösten och därefter Berlin framåt våren, men nu har olika omständigheter gjort att vi har gått och snöat in oss på Berlin fullständigt, och ämnar dra dit så fort det bara går att ordna ett boende, i princip.

Så därför: Om ni har koll på någon som vill hyra ut en tvåa med start rätt så snart för en längre tid framöver, i någon av stadsdelarna Prenzlauer Berg, Mitte eller Friedrichshain, tveka inte att höra av er.

Passerad men inte förglömlig

Hepp!

Satt och surfade runt bland de större landsortstidningarnas kultursidor i jakt på notismaterial i går seneftermiddag, och vad stötte jag på om inte en finstämd artikel om “Dannyboy & kärleken” i UNT? De kör artikelserien Uppsala i litteraturen i sommar, och vem hade efter inledande Elsie Johansson och Karin Boye förärats den tredje delen? Joråsåatt, yours truly minsann.

I texten skriver Sebastian Johans, för övrigt samme person som recenserade “Vi har redan sagt hej då” i UNT tidigare i somras, om upptakten i romanen, den frackbeklädda flykten över Uppsalas kullerstenar mot tågstationen och vidare mot Stockholm. Han ser språngmarschen och resan bort som ett tecken på att Uppsala är en stad man inte stannar i, blott en hållplats på vägen. Högtalarrösten ekar, tåget kvider igång, du ser en rätt förglömlig stad passera och du tänker: hur kom jag hit, egentligen? Och vart är jag på väg? Både uppgiven och full av tillförsikt.

Uppsala blev utan tvekan en stad jag valde att inte stanna i, även om jag ständigt tenderar återvända. Förglömlig däremot, nej, staden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt sinne – Du och ditt älskade Uppsala som en gammal flickvän en gång sade till mig med humoristisk men samtidigt lätt uppgiven stämma, en fras som med tiden blivit en långkörarserie här i bloggen.

Men förglömlig. Jag gillar ordet, så klart finns det förglömliga ting när det finns oförglömliga, även om det är ett ord jag nästan aldrig tidigare sett och jag kunde så klart inte hålla mig från att googla dess vanlighet, 1320 träffar bara, att jämföra med 280000 för dess o-syskon. Lustigt nog var den näst högst placerade träffen en annan nyligen publicerad text i UNT, kanske är staden förglömlig trots allt.

Texten gladde mig. Jag tycker om att figurera i ett sammanhang, att min roman plockas upp som en del av något, sätts in i ett större helhet, att litteratur som jag skrivit exemplifierar ett tillstånd, en plats, en rörelse.

Tack för det.

——

Fast just det ja: Varning. Artikeln innehåller en spoiler gällande en av de två saker man helst inte ska veta när man inleder läsningen av “Dannyboy & kärleken”. Bara så att ni vet.

#4

Huvudfokus under alla de här månaderna kommer så klart att ligga på att vara med Tage. Det är lätt att glömma bort det när tanken rusar åstad, att det här med föräldraledighet knappast är ett rättvisande ord, att engelskans parental leave i det avseendet ligger närmare sanningen då det blott konstaterar att man lämnar arbetet till följd av föräldraskap, utan att för den sakens skull påstå att man blir ledig.

Under den här tiden kommer Tage att lära sig krypa, gå och tala. När jag återvänder till jobbet någon gång kring årsskiftet 2011-2012 kommer han att börja på dagis.

Tanken svindlar.

#5

Om fem arbetsdagar – eller 4,8 om vi ska vara riktigt petiga – inleder jag min föräldraledighet. Eller nja, om vi ska forstätta vara petiga går jag först på semester i några veckor och börjar sedan min föräldraledighet, men potato potato – jag kommer inte att gå till jobbet igen förrän klockan slagit 2012 om allt går väl här i världen.

Det är en smått surrealistisk känsla. Tanken är att jag ska plocka ut nästan all föräldraledighet, vilket innebär nästan ett komma fem år vid Tages sida.

Jag lär hinna bli hyggligt trött på honom ibland. Men oj vad jag längtar.

Vi går igenom en fas

I stort sett samtliga nyblivna föräldrar läser “Växa och upptäcka världen“. Det verkar vara det enda som är konstant bland förstagångsföräldrar, man köper den där pocketboken och bläddrar febrilt så fort en förändring inträffar i bebisens kynne. Den holländska boken beskriver faser – ett barn ska gå igenom ett antal under sitt första år – och ska man tro boken så går de närmast att ställa klockan efter. Om du hör en nybliven förälder säga det är lite körigt hemma just nu, vår bebis går igenom en fas, så vet ni – hemma hos den familjen bläddras det om kvällarna, och barnets nycker och udda beteende försöker matchas in på det som ska ske i bebisens utveckling just den veckan.

Och nu är det så här, att Tage går igenom en fas. Ja, det låter löjligt, men det är inte ett dugg löjeväckande vid niotiden om kvällarna när han ska gå till sängs, kan jag meddela. Vår son, som på dagtid oftast är en solstråle och – vågar jag nästan hävda med objektiv bestämdhet – ett ovanligt lättskött barn, förvandlas sedan i måndags kväll till en sorgebärare av gränslösa mått när det är läggdags. Den blytunga förfäran som inträder i hans sinne när han förstår att det är dags att sova vet inga gränser, han gråter, skriker, fäktar med armar och ben och är otröstlig på ett sätt jag tidigare bara sett hos honom första gången de tog blodprov från en ådra på hans huvud på sjukhuset när han var nyfödd, då hans gulsotsvärde skulle kontrolleras varje gryning. Han är sedan en knapp vecka livrädd för att somna. Och när han till sist slocknat av ren utmattning och vi kunnat lämna sovrummet och satt oss i vardagsrummet, har han hittills alltid vaknat igen efter en tjugo minuter, nu än mer förfärad, eftersom vi inte är vid hans sida. Och så börjar det om, den här gången oftast med en ännu längre nattningsprocess, eftersom han redan vid start är hysterisk av ensamhetsskräck.

Egentligen är det visserligen en lögn när jag skriver vi här ovan. Eftersom Johanna är den som spenderar all tid med honom om dagarna när jag är på jobbet, och de dessutom var i Vittangi en vecka utan mig nyligen, så är det bara när hon sjunger och håller honom i sin famn som han slutligen lugnar sig. Att jag nyktert förstår att det är vad som ligger bakom, samt är medveten om det faktum att det nog kommer att ändras när det är jag som övertar huvudansvaret inom kort när jag går på föräldraledighet, spelar dock föga roll i hjärtat när jag står där med en skräckslagen son som inte vågar somna i min famn.

Nåväl. Om boken och trådarna på Familjeliv talar sanning så är det här något som inträffar hos de flesta barn runt fyra månaders ålder. Och eftersom Tage fyller fyra månader på måndag, så väljer vi att tro på det.

En fas.

Det är ju sommar, dummer (4).

Vi vaknade och upprördes över regeringens till synes oerhört cyniska hantering av Littorinsoppan. Vi gick ut och åt frukost och upprördes över att Sommarstockholm slagit till igen – Sirap var så klart stängt till någon gång i augusti så några american pancakes blev det inte. Vi gick hem och invigde Tages badpool på bakgården istället. Det upprörde oss inte ett endaste dugg.

Facebook, snart i en bio nära er.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är sjukt peppad på David Finchers och Aaron Sorkins “The social network“.

Och taglinen You don’t get to 500 million friends without making a few enemies är ju faktiskt rätt genial.

Och hör ni alla rss-läsare: Vill ni kolla de inbäddade klippen måste ni tyvärr klicka in er till inlägget. Fråga mig inte varför, fråga Sony Pictures.

Roman nummer tre

Jag tänker på bok nummer tre ibland. Vad den ska handla om, hur den ska skrivas, när den ska ges ut, om jag ska köra vidare på mitt eget rejs eller vända mig till ett “riktigt” förlag. Jag har inga bra svar på någon av frågorna.

Eller jo, vad den ska handla om vet jag, även om inte detaljerna är färdiga, heller inte riktigt hur den ska sluta, och hur pass bärande den idé jag har ska vara för handlingen i stort. Jag har ett första kapitel klart i huvudet, ett kapitel som likt i mina tidigare två romaner ska sparka igång historien genast, i nuläget är treans inledning till och med rätt så lik förstakapitlet i roman nummer två, eller kapitel sex rättare sagt, tvåan börjar ju inte med kapitel ett. Kanske måste jag tänka om lite, det får inte bli för snarlikt, eller, historierna är inte alls snarlika men upplägget i kapitlet är det. På det större planet skulle jag säga att romanerna på varandra längs en linje, från “Dannyboy & kärleken” till “Vi har redan sagt hej då” till

Ja vad nu trean ska heta. Jag har en titel i huvudet men jag måste låta den mogna först, se om den håller. Klarar den tidens gång är jag dock googlesäkrad, de fem ord den består av ger blott en träff på Google, och den är jag själv upphov till.

Dessutom är det väl lite väl att börja avslöja titeln på trean innan ens ljudboken är klar för tvåan.

Men åter till linjen. Den tredje romanen är en avslutning, del tre i min mognadsprocess, en cirkelrörelse som ska nå sin början och ett slut som ska skrivas. Det kommer att bli en något längre roman, de första två är nästan kusligt lika i längd men den här tippar jag blir runt 70, kanske 100 sidor längre. Jag har inte bestämt mig för om även den ska skrivas i första person och presens. Handlingen kommer inte att äga rum i Stockholm. Jag skulle säga att det är en “större” roman, vad nu det egentligen innebär.

Tidsplan? Säg 2013 om livet går sin normala gång, knappast tidigare om jag känner mig själv rätt.

Det räcker så just nu.

Nära men ändå långt borta

Om knappt två veckor drar Johanna, Tage och jag österut för en veckas semester på Åland. Vi inleder i ögruppens östraste utpost – Brändö, och avslutar med ett par dagar på fastlands-Åland (huvudön? Åland-Åland?) innan vi åter styr kosan mot Sverige för några dagar i mina fädernes fotspår i Gästrikland.

Tips på vad man gör på Brändö i dagarna fem när man lyckas missa deras lilla men coola popfestival Island in the sun med en dag mottages tacksamt.

Morgonstund har redigering i mun

Jobbar i helgen, men tänkte försöka hinna med lite ljudredigering plus sommarliv först. Alltså inmundigas lördagens frukost på Non Solo framför Audacity.

Mötte för den delen Lars Leijonborg när jag promenerade hit. Iklädd cityshorts, flipflops och en matkasse traskade han ut från Konsum som en vanlig man. Såg inte direkt ut att vara på väg till Almedalen.

Dags att gå vidare

Var och lämnade över nycklarna för lägenheten på Vegagatan till den nya hyresgästen på lunchen. Vi sågs i lägenheten, fyllde i en nyckelkvittens och pratade lite om lägenhetens fördelar och nackdelar. Innan jag gick drack jag för sista gången en slurk vatten direkt ur kökskranen. Det var en konstig känsla.

Jag trivdes verkligen på de 36 kvadraten under de närmare sju år jag bodde där. Det var en i det närmaste perfekt planerad etta med väl tilltagen sovalkov, kök som rymde både köks- samt arbetsbord och ett vardagsrum som var alldeles lagom stort med fönster som täckte nästan hela väggen. Lägenheten låg visserligen i ett av Vasastans utan tvekan fulaste hus, men som Iris säger i “Vi har redan sagt hej då” – det är ju faktiskt de som bor tvärs över gatan som lider av fula hus, inte de som bor i dem, de ser ju aldrig fasaden.

Ah, du bitterljuva nostalgi. Som jag älskar att vältra mig i dig.