Var på möte i Uppsala i går kväll. Förflutenhetens landskap. Vandrade i hast mot tåget när klockan närmade sig tio, i stort samma väg som det rusas på i början av ”Dannyboy & kärleken”. Jag vet inte hur många gånger jag gått den där sträckan, sprungit den där vägen, längs kullerstensgatorna, över någon av de tre broar som är aktuella, på gågatan, kryssat genom kvarteren på väg mot tågstationen. De kan räknas i hundratal vid det här laget. Konstigt hur tiden går och ungdomen består. Inte min gudbevars, men stadens. Studentstaden där åldern på de boende är konstant och hur de står och vinkar oss som lämnat den adjö gång på gång på gång.
Inte för att särskilt många återvänder med min frekvens. Men ändå.
Jag tänker ofta på Uppsala vid den här årstiden. Under vårens sista månad och den tidiga hösten är studentorter som mest levande, när tiden går mot sitt temporära slut och tar sin avstamp i något nytt. Det är inte alls på samma sätt påtagligt här i Stockholm, och då bor jag ändå inte mer än femtio meter från Studentpalatset. Kanske går det att erfara samma känsla i luften ute på Frescati, men jag tvivlar. Åtminstone skulle jag ha svårt att känna den, jag är för evigt färgad av mina egna minnen. Åh det var länge sedan jag på allvar grottade ner mig i minnesknarkande här. Snart. Se det som ett löfte. Eller ett hot.