Julen är nog det mest repetitiva jag har i mitt liv. Jag kan inte erinra mig att en enda jul sedan jag flyttade hemifrån för elva år sedan sett annorlunda ut. De följer ett så exakt mönster att det inte finns någon som helst anledning att färdas in i minnets vrår för att erinra dem, man kan göra dem med förbundna ögon med öronproppar istoppade istället, varför man nu skulle vilja göra det. Klapparna må variera, men rörelsemönstret är detsamma – tåg till Gävle och därefter en rörelse västerut genom Gästrikland via Sandviken mot Kungsgården, och sedan samma väg tillbaka. Julaftons dag hos mamma i Sandviken, julaftons kväll hos pappa i Kungsgården, åter till mamma framåt juldagens seneftermiddag och efterföljande hemvändarutgång i Sandviken varefter annandagen spenderas i bakfyllans tecken för hemfärd mot Stockholm endera samma kväll eller förmiddagen därpå. I elva år, utan större variation. Det är tryggt, jag gillar det och vill inte ha det på något annat sätt för förändring skulle vara av ondo.
Just i år verkar dock kvällens utgång osäker eftersom min trognaste vän i avseendet för någon vecka sedan skrev vi hade ju så jävla tråkigt på Princess förra året och jag sa ja men vi behöver väl inte gå dit, vi kan väl bara gå till Lillpuben och dricka öl, det var ju jättetrevligt där för två år sedan och får svaret nä jag vet inte jag är skeptisk får jag tyvärr erkänna varefter paniken börjar bubbla i mig för förändring är ju av ondo och jag vet inte hur jag kommer att tänka känna agera om jag inte får min årliga trygghetsfix och en efter en har de fallit ifrån och visst vi var så jävla fel på Princess förra året men det finns ju trevliga hemvändare, de måste finnas för de kan ju inte bara ha slutat existera, det måste väl ändå fortfarande finnas några som inte fallit ner i familjelivets svarta vuxenhål? Det är väl inte bara jag kvar?
Visserligen jobbar jag i morgon, åker ner till Stockholm redan vid elvatiden och skulle må väldigt bra av att inte dricka på gästrikevis i kväll, särskilt nu när James Brown gått och dött och vi måste skriva om honom och jaga kommentarer. Men det har inte med saken att göra. Jag kommer att få panik. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga äh jag bryr mig inte. Inte när man bara är hemma två gånger om året och aldrig aldrig aldrig skulle komma på tanken att gå ut här vid ett annat tillfälle. Så jag måste. Vi måste. Hör du det J? Jag kommer aldrig aldrig aldrig att förlåta dig om du bangar.