Post Format

Stockholm i mitt hjärta

Gud, vad kan man egentligen skriva efter en sådan här eftermiddag? Jag satt och bråkade med en trilskande epub-fil (mer om det en annan dag) de två första tredjedelarna av arbetsdagen, och när jag äntligen fick tid att sätta mig framför Virus-dokumentet hann jag knappt ens leta upp vart jag slutade i går innan första flashen plingade till i mobilen.

Det blev inget mer arbetat efter det.

Som så många andra är jag genuint stolt över hur Stockholm verkar ha reagerat på händelsen. Det kändes konstigt att känna sig delaktig i skeendet, trots att jag var så långt bort och inte har haft staden i min vardag på så länge nu. Men just de där kvarteren, de cirka fyrahundra metrarna mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Åhlénshuset vid Mäster Samuelsgatan, jag nötte ju dem dagligen under tre eller fyra års tid, jag minns inte exakt i skrivande stund vilket år jobbet flyttade till Söder och jag började promenera Odenplan-Slussen tur och retur varje dag, men jag gick ju där, söderut på morgonen, norrut på kvällen. Drottninggatan är under rusningstid knappast ett mysigt ställe den där mest centrala sträckan, men på morgnarna innan butikerna öppnat och folk mest promenerar till sina arbeten och skåp- och lastbilar står och lastar ur varor inför dagens kommers, då tänkte jag faktiskt ofta det, att gatan ändå har en identitet och ett liv bortom faktumet att det Sveriges mest centrala shoppingstråk.

Nu lär man väl aldrig se på varutransporter där på samma sätt. Usch.

Men stockholmarna, med hashtaggen #openstockholm och Facebookkompis efter Facebookkompis som i dyningarna av att människor strandsattes när kollektiv- och regionaltrafiken stängdes bjöd ut sina hem, erbjöd skjuts och i största allmänhet räckte upp sina händer och sa om någon behöver hjälp, bara pinga till eller kom.

Det var väldigt fint att se.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.