Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Bokhistoriker kritiserar Bokvalet

Angående den pågående kampanjen Bokvalet med syfte att få ner den digitala bokmomsen till samma nivå som för fysiska böcker så levererar Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria vid Lunds universitet, en rejäl sågning av förslaget i dagens Sydsvenskan. Lundblad menar att det vore ett misstag att undanta ännu ett område från den ordinarie momssatsen, särskilt med tanke på att sänkningen av fysiska böckers moms från 25 till 6 procents moms år 2002 inte gav de läsfrämjande effekter som var målet:

Huvudsyftet med momssänkningen var att bokpriserna skulle sjunka och att folk, och helst de som inte brukar läsa, därmed skulle börja läsa mer. Men bokpriserna sjönk inte så mycket som de borde ha gjort. Vilka tjänade, och tjänar fortfarande mest på det? Jo, de förlag som ger ut titlar i stora upplagor. Åren efter sänkningen exploderade den svenska kriminallitteraturutgivningen och bestsellers hör definitivt till de böcker som fått störst del av det statliga stöd den sänkta momsen på böcker finanspolitiskt sett utgör. Det kan man kalla dumt. Säkert hade upplagorna gått åt som smör i solsken även om folk fått betala ett par kronor mer per pocket, pengar som hade gjort större nytta inom exempelvis bibliotek och skola.

Texten är väl värd att läsa i sin helhet.

Ja till samma moms på alla böcker. Nja till kampanjen Bokvalet.

Så har då Förläggareföreningens kampanj för att få bokmomsen på digitala böcker sänkt inletts på riktigt, efter tjuvstarten för några veckor sedan. Sajten Bokvalet är lanserad, det bjuds på en lista med författare som skrivit på uppropet och ligger en del ljudklipp uppe där kända ljudboksinläsare förklarar att det är fel att straffa digitala böcker med högre moms än tryckta.

Konstigt nog består kampanjsajten i princip inte av något mer, i stället upprepas samma kärnbudskap ett tiotal gånger när man scrollar nedåt, och ungefär lika många gånger dyker dela-knapparna upp så att man ska kunna sprida budskapet på Facebook, Twitter och Linkedin.

Och innan jag börjar med mina om och men som så klart kommer, vill jag få följande sagt: Jag sympatiserar med grundtanken för den här kampanjen, jag tycker att det är rimligt att litteratur beläggs med samma momssats oavsett vilken form den intas i.

Men. Jag tycker verkligen att det är trist att kampanjen är så extremt tom på verkligt innehåll. Visst förstår jag syftet med att hålla krångligheterna nere, men att man ska behöva scrolla igenom nästan hela sajten, och därefter klicka sig vidare till en pdf för att ens få lite information om varför momssatserna är olika, det känns väl förenklande. Ingenstans på själva huvudsajten nämns att det är EU-regler som ligger bakom det här och inte griniga svenska politiker som vägrar förstå att framtiden är digital.

Därtill känns den lilla uns av fakta som presenteras på startsidan rätt tendentiös. Bredvid en illustration av hur massiv den digitala bokmomsen är jämfört med den på fysiska böcker har en graf placerats som visar hur bokläsning bland unga har sjunkit de senaste 20 åren. Ska det tolkas som att det är den höga e-boksmomsens fel att de unga inte läser längre? Det är ju rent nys, om momsen vore skurken borde kurvan ha vänt uppåt år 2002 då sänkningen av den vanliga bokmomsen från 25 till 6 procent ägde rum. Men så skedde inte, bokläsningen fortsatte att stadigt tappa mark. Det här är så klart ett jättebekymmer inte bara för bokbranschen utan på sikt för hela det demokratiska samhällsbygget skulle jag vilja påstå, och att då försöka få frågan om digital bokmoms att åka snålskjuts på den oroande utvecklingen – nej, det känns billigt.

Vill man vara välvillig gällande intentionen de haft med att sammankoppla dessa uppgifter kan man kanske tolka det som att tanken är att sänkt digitalboksmoms kan hejda den här utvecklingen – men som sagt, inget hände vid den stora momssänkningen 2002, och den nedåtgående trenden för bokläsning har pågått åtminstone sedan första halvan av 1990-talet (och berör hela befolkningen, inte bara unga), så anledningarna till varför vi läser allt mindre har helt andra orsaker.

Att uppgiften om att det här egentligen är en EU-fråga så uppenbart tonats ner för att förenkla känns dessutom extra konstig då kampanjens syfte är att påverka svenska EU-politiker att agera mer kraftfullt i frågan nere i EU-korridorerna. Är det då inte rimligt att man upplyser de som ställer upp och sprider kampanjens budskap i sociala medier om hur det ligger till?