Twittertorka och Array

Talande: Jag tänkte nej, nu får jag allt ta och plocka bort widgeten för min twitterfeed i högerspalten, jag twittrar ju aldrig nu för tiden, det blir bara pinsamt. Och så kollade jag, och hoppsan, jag hade visst redan tagit bort den, troligen för rätt länge sedan, jag minns det inte ens.

Nej, jag säger inte att jag kommer att sluta använda Twitter, i dag går jag kanske in och scannar av de tvåhundra senaste tweetsen i mitt flöde en gång per dag, för att få en bild av vad som intresserar/vållar upprördhet i detta nu. Men jag finner mig nästan aldrig ha något eget att säga. Kanske har det med tvåbarnslivet att göra, tiden har blivit mindre, something’s gotta give, och för mig är det Twitter.

Men bloggen och mitt rss-flöde, det överger jag aldrig. Lita på det.

Och på tal om rss-flödet – jag ser mycket fram emot den nya svenska tekniksajten Array, som reser sig ur askan från Allt om mac (som skaparna själva brände ner till grunden i dag på eget initiativ). Den nya sajten blir inte Applecentrerad utan bredare till anslaget. Törs man hoppas på en svensk The Verge?

Och så säger de att Facebook och Twitter är meningslöst

En vanlig lördag – veckans sämsta internetdag – snittar den här bloggen runt 100 besökare om jag har skrivit ett normalt inlägg och inte puffar för det. I går, när jag puffade på såväl Facebook som Twitter (samt hade skrivit något som kunde tänkas intressera människor) rusade siffran upp till 400.

Det är i sammanhanget även intressant att notera hur beteendet gällande kommentarer har ändrats. Först ser de att jag har delat ut inlägget på Facebook, klickar sig till inlägget, klickar sig sedan till 2007-inlägget jag länkade till, läser det, men går sedan tillbaka till Facebook och kommenterar vid min delning där. Kommentarsfunktionen i bloggen ekar fullständigt tom.

Stackarn.

#140conf

Vi är på konferens i dag och i morgon, Johanna och jag, #140conf, om allt går väl här i världen kommer en rapport från min iPad hos Internetworld på fredag.

Eftersom jag inte vill spoila något, jag får ju betalt för bövelen, nöjer jag mig att konstatera att det var väldigt trevligt att ta tunnelbanan upp till 86:e gatan utan barn i morse och känna sig som en vuxen, arbetande människa för en dag. Att dessutom kunna göra det med en pappersmugg Starbuckskaffe i handen och känna sig som en New York-klyscha gjorde inte saken sämre.

Just ja. Jo, jag har enbart tagit med mig min iPad till New York, en vecka utan min Macbook Air, ett experiment för att se hur långt den räcker. Juryn överlägger fortfarande, men nej, någon fullgod datorersättare är iPaden inte ännu, långt ifrån. Det mesta går visserligen att göra – dock inte allt – men det tar extra tid och gör mig mest bara irriterad. Men en fullödig utvärdering kommer, möjligen i videoform. Håll ut!