Jag snackar Veronica Mars i TVdags-podden

Jag har ju inte poddat sedan tiden då jag och Johanna gjorde vår litteraturvideopodd DJtv på veckobasis. Sedan blev vi föräldrar, Tage tog allt mer tid och sakteliga gav vi upp. Jag drömmer fortfarande om att ha någon sorts podd på reguljär eller irreguljär basis, men vi får väl se om det någonsin blir verklighet.

Tur då att det går att vara med i TVdags-podden ibland!

Som i dag, då jag begår premiär i denna eminenta podd tillsammans med Julia Skott och Ida Kjellin. Hela avsnittet är tillägnat Veronica Mars i allmänhet och Veronica Mars-filmen i synnerhet. Mycket roligt var det att spela in, och jag tror att det kan tänkas vara roligt att lyssna också.

Inför inspelningen rotade jag lite i arkivet i min gamla tv-blogg 43 minuter, och hittade 18 (!) inlägg från åren 2005-2006 som direkt eller indirekt handlar om Veronica Mars. Jag var verkligen en marshmallow när det begav sig.

Här går vårt avsnitt att ladda ned. Det går också utmärkt att prenumerera på podden via iTunes.

Nu även på Weird Science

huve_DanielI dag blir en gammal dröm verklighet när jag begår min debut som en del av kollektivet Weird Science, med tillhörande illustration av min nuna och allt! Min första text handlar om den oöverskådlighet och ickeexisterande logik som för en lekman präglar streamingtjänsternas utbud, och de hemska konsekvenser det fick för mig och Johanna när vi skulle återuppta vårt tittande på ”Modern family” för några veckor sedan.

Så från och med i dag, mer än sju år sedan jag lade ner min tv-blogg 43 minuter (och ett år minus en dag sedan jag outade att jag hade haft den), har jag äntligen ett naturligt forum för att tv-blogga igen. Hurra!

 

A long time ago, we used to be friends

Jag tror jag skrev ett femtontal inlägg om Veronica Mars på den tiden då jag tv-bloggade på 43 minuter. Så gårdagens nyhet att serien äntligen skulle bli film, bara skaparen Rob Thomas och skådisen Kristen Bell lyckades samla ihop två miljoner dollar inom 30 dagar på Kickstarter, var något av det bästa jag hört i film- och serieväg på länge. Blixtsnabbt sajnade jag upp mig på alternativet 35 dollar, vilket bland annat garanterar mig en digital kopia av filmen några dagar efter biopremiären i USA. Pepp!

Och det var inte bara jag som var triggerhappy gällande det här. Elva timmar tog det innan uppstartsfinansieringen var klar, vilket innebar att projektet slog alla möjliga sorters hastighetsrekord hos Kickstarter. Filmen spelas in i sommar, och premiär blir det i april nästa år. Pepp!

Nu på morgonen upptäckte jag dock via lite konversation med Pelle Sten på Twitter att jag nog lyckats ta mig in bakvägen som finansiär. Många av betalningsalternativen på Kickstarter har begränsningen Ships within the US, däribland det jag hade valt. Tydligen borde systemet ha sagt stopp för mig, men eftersom jag inte tidigare hade något konto hos Kickstarter och valde att logga in via Facebook, kom aldrig någon fråga om var i världen jag bor innan hela betalningsprocessen (som sköts genom Amazon) var klar.

Så nu gäller det bara att komma på någon bekant i USA vars adress jag kan uppge när det utlovade mejlet från Rob Thomas anländer i april där sådan info ska anges, så att jag inte gallras bort.

Som sagt: Pepp!

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 09.25.59

Några grejer så här dagen efter

Tre grejer till gällande det här med min insomnade tv-blogg 43 minuter innan jag lägger den till handlingarna.

Först och främst – det var positivt för besöksstatistiken på min blogg att skriva om det här i går:

Sedan kom jag just på en grej – jag kunde ju faktiskt inte hålla mig från att hinta om mitt bloggförflutna i ”Vi har redan sagt hej då”! Det må vara en smula subtilt, men så här står det i kapitel 21, när Filip nojar efter att ha fått ett oväntat rättframt sms från Iris där hon utan klädsamma omskrivningar meddelar att hon vill träffa honom för en ny dejt å det snaraste:

Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som i stället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden.

Tveklöst en smula vagt, jag borde ha skrivit siffrorna med just siffror för att göra det tydligare men det skulle ha brutit mot hur jag hanterade siffror i resten av boken och det ville jag inte. Men trots allt – det finns där.

Till sist – jag är än i dag väldigt stolt över själva namnet på bloggen. För den som inte är insatt i ämnet så är 43 minuter den genomsnittliga längden på ett tv-avsnitt i amerikansk tv (resterande tid av timmen består av reklam). Jag är faktiskt i detta nu på jakt efter ett lika klockrent namn till en annan grej jag går och fnular på och innan jag lyckas komma på det kan jag inte gå vidare, jag är sådan, jag måste ha namnet innan jag skrider till verket med mina projekt.

Irriterande egenhet.

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.