Post Format

Jag och mitt älskade Uppsala

Lite oväntat blev “Vi har redan sagt hej då” recenserad i Upsala Nya Tidning i går. Roligt, inte bara för att recensionen var helt okej, utan också för att mina varma känslor för Uppsala knappast är okända, och jag har ju själv faktiskt arbetat på UNT en gång i tiden.

Recensionen så. Sebastian Johans lägger stor vikt vid faktumet att jag på ett ställe i boken använder mig av en scen i “Can’t buy me love” för att föra handlingen framåt, och det är han nog först om, skulle jag tro. På honom verkar det ha fungerat, han skriver att han läser boken med betydligt större skärpa efteråt eftersom det är en av de filmer som i hans ungdom fångat honom i exakt rätt ögonblick. Fint, eftersom detsamma gäller mig. Överlag är tongångarna i recensionen rätt så positiva, han bromsar visserligen berömmet genom att lägga till ord som “hyfsat fängslande” och “inte alltför långt ifrån förebilder som…” så att jag inte ska få för mig något, men men, sånt får man ta.

En grej som jag inte sett i någon tidigare recension är Sebastian Johans reaktion på att jag har valt att skriva ut kapitelnumren i kronologisk tidsordning, trots att kapitlen inte kommer i “rätt” ordning i boken. I praktiken betyder det exempelvis att boken inleds med kapitel 6, fortsätter med 8, och först en bra bit in i handlingen fyller upp luckorna däremellan. Johans tycker att utskrivandet av kapitelnumren skapar en övertydlighet och att jag inte vågar lita på mitt skrivande når fram på egen hand. Det här är intressant, för min egen tankebana har snarast varit omvänd, jag tänkte att den enkla vägen hade varit att stryka kapitelnumreringen, att det hade gjort läsningen enklare. Den farhåga jag hade gällande “huller om buller”-ordningen var att den skulle irritera och skapa en sorts teknisk känsla över hela sjoket. Syftet var heller inte att erbjuda en ledsagare som berättade var i kronologin läsaren befann sig, poängen var att visa att det är fullt möjligt att läsa romanen i en annan ordning än den som kapitlen presenteras i.

Hur som helst, jag är glad att UNT nu har recenserat. Jag antar även att det var den sista tidningsrecensionen, det har ju ändå snart gått fem månader sedan romanen gavs ut.

En kommentar

  1. Pingback: Daniel Åberg » Passerad men inte förglömlig

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.