Etikett: augustpriset

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen ”vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den ”vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.

Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan!

Spännande med Linnea Axelssons Aednan som årets skönlitterära bok! Jag trodde faktiskt inte att Augustprisjuryn skulle välja en så pass i sammanhanget udda titel, diktsamlingar har ju blott en gång i Augustprisets 30-åriga historia rosats, och det var Tomas Tranströmers Sorgegondolen 1996. Hög tid, med andra ord.

Nu ska det bli spännande att se om Albert Bonniers förlag ger sig i kast med att göra en ljudbok av det mäktiga verket. Jag tror faktiskt att det skulle kunna bli hur bra som helst med rätt inläsare. Gör de en grej av det och försöker pusha lite för den när utgåvan kommer, skulle det också kunna bli en titel som banar väg för lyriken eller den lyriska prosan – som väl kanske Aednan mer bör kallas – i ljudbokstjänsterna. Poesi lämpar ju sig faktiskt många gånger utmärkt för uppläsning.

Nej, jag tror inte att vi snackar höga topplisteplaceringar, men jag tror det skulle kunna bli en fin framgång. Och Aednan har redan brutit ny mark genom Augustpriset, så varför inte låta den göra det ytterligare en gång och försöka visa att den här typen av litteratur inte behöver underprestera digitalt, för att citera ett numera bevingat uttalande.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Aednans Linnea Axelsson i förgrunden.

Och Magnus Västerbros Svälten som jag skrev om i går fick ta emot fackbokspriset. Kul det också! En väldigt fin bok som sagt, som redan finns som ljudbok inläst av Tomas Bolme.

Augustpriset fortfarande inga ljudböcker har

När årets mottagare av Augustpriset presenteras i kväll är chansen precis som i fjol liten att publiken kan lyssna på dem som ljudböcker. Faktum är att läget är ännu värre än förra året – endast tre av totalt arton nominerade finns i denna stund utgivna som ljudböcker, en i varje kategori (i fjol var det fyra av arton).

Visserligen hör dessa tre – Karin Smirnoffs Jag for ner till bror i skönlitterära klassen, Magnus Västerbros Svälten i fackboksklassen samt Jenny Jägerfelds Comedy Queen i barn- och ungdomsklassen – till de titlar som nämnts som favoriter i år, så helt kört för ljudbokspubliken är det inte. Samtidigt finns det i alla tre kategorierna åtminstone en bok som det talats mer om som favorit – Sami Saids Människan är den vackraste staden, Jens Liljestrands Mannen i skogen samt Emma Adbåges Gropen – så det kan lika gärna bli noll ”ljudboksvinnare”.

De tre nominerade titlar som dagen för Augustgalan finns utgivna som ljudböcker.

Skillnaden från i fjol är alltså liten, men visst går det att se detta faktum utifrån att juryn i den skönlitterära klassen i år fått en del kritik gällande att de valt oväntat smala titlar (och smalt brukar ju sägas funka dåligt i ljudbokstjänsterna). Av de tre romaner som oftast nämnts som förbigångna i årets nomineringsfält – Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Jonas Gardells Till minne av villkorslös kärlek och Theodor Kallifatides Slaget om Troja – finns de två förstnämnda utgivna som ljudböcker och den tredje är under produktion och ska komma ut i januari.

En intressant detalj i sammanhanget är att en av de saker som nämnts som en nackdel när det kommer till vinstchanserna för Karin Smirnoffs nominerade debutroman Jag for ner till bror är att den är en aning experimentellt skriven, texten saknar helt kommatecken och alla personnamn skrivs ihop med genomgående gemener. Visserligen är det något man vid läsningen snabbt kommer förbi och inte längre tänker på – jag läser romanen själv just nu som e-bok – men det lustiga är att i ljudboksversionen märks inte de här språkliga egenheterna alls, när Lo Kauppi läser skapar hon små naturliga andningspauser som fungerar som en kommatering och likaså studsar man inte alls på de udda utskrivna personnamnen när man som lyssnare bara hör och inte ser dem (när vi säger en persons namn med för- och efternamn pausar vi normalt inte mellan namnen, det låter helt enkelt i princip likadant att säga eskilbrännström som Eskil Brännström, för att ta ett exempel från boken).

Det som eventuellt alltså ligger hennes skrivna text i fatet när juryn fäller avgörandet hade alltså inte alls varit något de reflekterat över om de lyssnat på boken. I det här sidospåret med text kontra ljud finns en helt annan diskussion man skulle kunna lyfta, men det får bli en annan gång.

Lo Kauppis inläsning av Jag for ner till bror är för övrigt jättefin, jag har växellyssnat lite under läsningen av boken. Likaså lyssnade jag redan innan Augustnomineringen på Magnus Västerbros Svälten i Tomas Bolmes inläsning, en oerhört fascinerande berättelse om Sveriges senaste hungerkatastrof åren 1867-1869.

August är en man två gånger av tre

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 oktober.

——

Är August en man? Med tre decennier på nacken – Augustpriset instiftades 1989 och delas i år ut för 30:e gången – känns det som en fråga som borde höra dåtiden till. Numera borde väl mottagaren av Augustpriset lika gärna kunna vara en kvinna?

Svaret på den andra frågan blir ja – men då måste vi fokusera på de senaste åren. Ser vi Augustpriset som en helhet, vilket jag tycker bör göras ett sådant här jubileumsår, blir bilden tyvärr betydligt mer ojämställd.

Borrar man ner sig i statistiken finner man relativt snabbt att det finns betydande skillnader i hur nomineringarna och vinsterna fördelar sig mellan könen i de tre kategorier som stora Augustpriset delas ut i (jag lämnar alltså Lilla Augustpriset därhän nu). Och koncentrerar man sig på den skönlitterära kategorin – den utan tvekan tyngsta medialt och publikt sett – går det tyvärr att säga att August ännu är en man.

Av de nu totalt 180 nomineringar som gjorts i den skönlitterära klassen sedan startåret 1989, står män som författare till 101 av verken, det vill säga 56 procent. Det är ingen jätteövervikt, men studeras vinsterna blir bilden tydligare – 19 av hittills 29 mottagare (årets vinnare presenteras först 26 november) är män, det vill säga 66 procent. Så även om männen inte har någon graverande övervikt på nomineringsstadiet, står det alltså till sist ändå en man längst fram på scenen två gånger av tre när statyetten delas ut.

Tittar man på enskilda år är bilden också entydig. Fyra gånger i prisets historia har det varit kvinnlig dominans bland de nominerade inom skönlitteraturen, fördelningen då har varit fyra kvinnor och två män. Manlig dominans i listan har det varit tretton år, elva av dessa i favören fyra/två och två i favören fem/ett.

Kvinnor har heller aldrig stått som mottagare mer än två år i rad, samtidigt som män vunnit tre år i rad tre gånger, och fem i rad en gång (åren 1998-2002).

Fokuserar man på de senaste åren finns anledning till glädje – från 2010 och framåt har vinsterna hittills gått fyra gånger i varje riktning. Att det i årets skönlitterära nomineringslista återfinns fyra män och två kvinnor är alltså inte symptomatiskt för nuläget, faktum är att 2018 är det första året sedan just 2010 som det är manlig övervikt, oftast på sistone har utfallet varit tre-tre.

Men även om framtiden för oss som gillar att litteraturen är jämställd verkar ljus, tycker jag ändå att de här siffrorna är värda att lyfta – inte minst för att arrangören Svenska Förläggareföreningen gärna undviker det. Går man in på Augustprisets sajt och klickar på sidan för prisets historia, möts man direkt av två tårtdiagram som visar hur oerhört jämnt könsfördelat priset är som helhet – 50/50 bland nomineringarna, och 52/48 i männens favör bland vinnarna.

Bara faktumet att dessa diagram är det första besökaren möter, visar att frågan är en het potatis. Men bakom den välputsade fasaden finns en historisk verklighet där två klasser – skönlitteraturen samt fackböckerna – har manlig dominans, men där den tredje – barn och ungdomskategorin – har så stark kvinnlig dominans att den höjer totalen till någorlunda jämvikt. Att den kategorin är skev är inte heller oproblematiskt men det bottnar i ett delvis annat problem – färre manliga författare skriver helt enkelt för barn och unga jämfört med kvinnor, ett bekymmer värt att belysa i en kommande krönika.

Så är dock inte situationen inom skön- och facklitteraturen. Även om August i detta nu verkar vara hyfsat könsneutral, bör vi hålla detta i minnet, så vi slipper upprepa de gamla misstagen.

Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

Hurra Augustpriset – ni vinner! Eller kämpar i alla fall väl.

För fyra år sedan skrev jag ett uppmärksammat inlägg kallat Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender, där jag uttryckte oro för att Förläggareföreningen höll på att slarva bort Augustpriset, att det mediala intresset gick nedåt och att det fanns så oändligt mycket mer de skulle kunna göra för att lyfta intresset redan under nomineringsfasen, så att det inte bara blir en skjuts för (den skönlitterära) vinnaren utan även för de övriga 17 nominerade samt även den svenska bokbranschen i stort.

Nu vill jag inte ta åt mig någon direkt ära i ärendet (men någon typ av påverkan tror jag ändå att det hade, särskilt efter att Svensk Bokhandels Tove Leffler med utgångspunkt i mitt inlägg tog kritiken vidare) men det är hur som helst mycket glädjande att nu se samt läsa att arrangörerna faktiskt har tagit sig i kragen och jobbat hårt med att göra Augustpriset till mer än en sluten branschgala en måndagskväll i slutet av november, och i stället försöker lyfta det till något som gynnar såväl den svenska litteraturen i stort som bokhandeln.

I nya numret av Svensk Bokhandel pekas på att man nu börjar tala om en nomineringseffekt – så klart inte alls lika tydlig som den enorma försäljningsökning de slutliga mottagarna av priset får uppleva – men ändå att det går iväg ett antal tusen exemplar extra även av de titlar som ”bara” nomineras. Och det är inga grejer som kräver en examen i rymdteknik för att få till heller – evenemang som exponerar de nominerade på olika sätt, och enkelt marknadsföringsmaterial som Augustpriset erbjuder bokhandeln att använda sig av för att skylta med titlarna. Svårare än så behöver det kanske inte vara.

”De har jobbat hårt för att det inte ska bli ’the winner takes it all’. Förut hände ingenting när en bok nominerades, nu har vi fått trycka till alla våra nominerade böcker”, säger Norstedts publicistiska chef Susanna Romanus i Svensk Bokhandels artikel, och Bonnierförlagens försäljningsdirektör Göran Wiberg är inne på samma linje: ”Nu ger nomineringar en rejäl försäljningsskjuts. Både Karin Johannisson och Karin Bojs hade sålt bra innan, 5000–6000 exemplar. Nu är de uppe i 8000–10000”.

Jag tycker i och för sig fortfarande att Augustprisets egna sajt känns väldigt statisk och sluten – det går att göra mycket mer där för att exponera de böcker samt författare som nominerats – men det går åtminstone numera att följa utdelningen live via en webbsändning på sajtens startsida, och klickar man sig vidare kan man hitta en del Youtubeklipp från de samtal som hölls med de nominerade under ledning av Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm efter att nomineringarna presenterats.

Sändningen från Augustgalan börjar 17.30 i dag. Mitt i middagskaoset här hemma, men det är väl just för sådana här tillfällen man har en köksipad fäst med självhäftande kardborreband på kylskåpsdörren?

… Lena Andersson!

Det är bara att bocka och buga och ödmjukt medge att jag hade fel i förmiddagens inlägg. Det skönlitterära Augustpriset år 2013 tilldelades Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, precis som förhandstipsen skvallrat om. Grattis! Och grattis även till hennes förlag Natur & Kultur!

Jag undrar för den delen hur nöjda de är med sig själva på Adlibris, som för cirka en kvart sedan skickade ut ett nyhetsbrev om Augustpristagarna. 2012 års Augustpristagare alltså, med Göran Rosenberg i spetsen. Gick nog lite för fort där.

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

Årets Augustnomineringar: Kärleken till kolon

Helt kort om Augustnomineringarna:

Min senast lästa bok i iPaden är Kjell Westös ”Hägring 38”, om en kväll eller två avslutar jag Lena Sundströms ”Spår” och som nästa läsning har jag sedan en tid planerat Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Tre nominerade i rad alltså.

I övrigt har jag ännu ej läst några fler av de nominerade titlarna. Den jag är mest sugen på är Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Och just ja – vad är grejen med att årets författare känner ett sådant behov av att medelst kolon förklara att deras böcker handlar om kärlek? Så här ser tre av de nominerades kompletta titlar ut:

”Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek”
”Liknelseboken: En kärleksroman”
”Expeditionen: Min kärlekshistoria”

För övrigt anses det väl vara näst intill förutbestämt att det blir Lena Andersson som plockar hem det skönlitterära priset.

Ända in i kaklet nu, Augustpriset!

Jag var inne på det redan när nomineringarna presenterades, men oj vad mycket bättre Augustprisets sajt blivit jämfört med tidigare år! Jag har ju varit en av de tydligaste kritikerna till hur Förläggareföreningen hanterat priset tidigare år, men jag är den förste att lyfta på hatten när en ändring nu inträffat.

Men texterna från den pappersbilaga de distribuerade med Svenska Dagbladet i helgen, där de nominerade titlarna presenterades och ett antal av de nominerade författarna förts samman till intressanta samtal, varför har inte de också lagts upp? De lever ju på sajten bra mycket längre än i en annonsbilaga, vår åkte ner i pappersinsamlingen redan i morse.

Augustpeppad!

Jag gillade verkligen årets Augustnomineringar! Peters allra mest, Sara Stridsbergs likaså, även Eija Hetekivi Olssons vars utmärkta bok jag recenserade i UNT, och även Martin Gelins och Katrin Kielos i fackboksklassen värmde mig.

Och se på fan. Lagom till årets presentation har faktiskt Augustpriset skaffat sig en ny hemsida, där det finns hopp om att lite av det jag drömt om när jag tidigare kritiserat arrangörerna faktiskt blir verklighet. Mycket finns kvar att göra, men det ser faktiskt ut som att Förläggareföreningen har en ambition att göra något av priset. Kors i taket!

Men jag kan inte hålla mig från att fortsätta kritisera lite – jag tycker att faktasidan förvirrar mer än den klargör. Visst är det bra att det går att plocka fram ett särskilt års vinnare enkelt, men jag vill ha överskådlighet! Nu känns det lite plottrigt. Och är verkligen ett diagram över hur antalet anmälda tävlingsbidrag utvecklats genom åren så viktig att den ska ligga överst? Jag är skeptisk.

Men hur som helst – pepp på årets August!

DJtv #69 – Har ni gala eller?

Med avstamp i förra veckans Augustgala och den debatt som följde pratar vi i den här veckans DJtv om den svenska litteraturprisscenen. Varför känns det som att Augustpriset är på nedgång? Vad kan man göra för att ändra utvecklingen? Kommer Sveriges Radios Romanpris att bli landets största litteraturpris? Varför har vi inte hört något om Tidningen Vi:s litteraturpris i år? Hur många priser finns det egentligen? Det är några av de frågor vi försöker svara på. Tune in!

Saker vi pratar om i DJtv #69:

Augustpriset
Sveriges Radios Romanpris
Tidningen Vi:s litteraturpris
Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman
Mitt kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala och uppföljningen dagen därpå
Svensk Bokhandels kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala

PS. Och du vet väl att du kan prenumerera på DJtv via iTunes? Ytterst behändigt. DS.