Det var ingen hellyckad dag för Svenska Förläggareföreningen i går. Först fick de besk kritik av mig gällande hanteringen av Augustpriset vilket följdes av en hoper medhåll på Twitter och Facebook. Framåt eftermiddagen levererade så Tove Leffler på Svensk Bokhandel ett lika kritiskt blogginlägg i samma ärende, ett blogginlägg som dessutom föregicks av ett inlägg från Sara Djurberg på samma redaktion där hon kritiserade Förläggareföreningens agerande när det gäller Ipredlagen.
Men hör ni Förläggareföreningen, gläds åt att Augustpriset faktiskt engagerar! Min blogg hade i går efter att jag hade skrivit mitt inlägg fem gånger så många besökare som en vanlig vardag, kolla här!
Ni sitter på ett starkt varumärke, som det skulle gå att göra så otroligt mycket mer med om ni jobbade med det. Och nej, jag tror inte att det behöver kosta en massa pengar i dyra konsulter som ska lägga upp strategier och ordna krystade jippon i ett boklager långt ute i obygden som någon kreddig PR-byrå fick för sig att göra när de försökte lyfta bokrean för några år sedan. Jag tror det räcker långt om ni bara börjar visa lite intresse för ert pris publikt genom att visa upp det bättre inför, under och efter galan, och inte som nu när det framstår som att ni tvärtom försöker göra det till en så sluten historia som möjligt (man skulle kunna säga mycket om hur osedvanligt krångligt det brukar vara att medieackreditera sig till själva utdelningen till exempel). Augustpriset borde inte bara handla om att vara en festkväll för branschen där inträdet kostar 800 kronor per person, det borde vara den självklara kulmen på det svenska bokåret, en fest för alla litteraturintresserade att ta del av.
Det tycker jag i alla fall.