Augustpriset fortfarande inga ljudböcker har

När årets mottagare av Augustpriset presenteras i kväll är chansen precis som i fjol liten att publiken kan lyssna på dem som ljudböcker. Faktum är att läget är ännu värre än förra året – endast tre av totalt arton nominerade finns i denna stund utgivna som ljudböcker, en i varje kategori (i fjol var det fyra av arton).

Visserligen hör dessa tre – Karin Smirnoffs Jag for ner till bror i skönlitterära klassen, Magnus Västerbros Svälten i fackboksklassen samt Jenny Jägerfelds Comedy Queen i barn- och ungdomsklassen – till de titlar som nämnts som favoriter i år, så helt kört för ljudbokspubliken är det inte. Samtidigt finns det i alla tre kategorierna åtminstone en bok som det talats mer om som favorit – Sami Saids Människan är den vackraste staden, Jens Liljestrands Mannen i skogen samt Emma Adbåges Gropen – så det kan lika gärna bli noll ”ljudboksvinnare”.

De tre nominerade titlar som dagen för Augustgalan finns utgivna som ljudböcker.

Skillnaden från i fjol är alltså liten, men visst går det att se detta faktum utifrån att juryn i den skönlitterära klassen i år fått en del kritik gällande att de valt oväntat smala titlar (och smalt brukar ju sägas funka dåligt i ljudbokstjänsterna). Av de tre romaner som oftast nämnts som förbigångna i årets nomineringsfält – Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Jonas Gardells Till minne av villkorslös kärlek och Theodor Kallifatides Slaget om Troja – finns de två förstnämnda utgivna som ljudböcker och den tredje är under produktion och ska komma ut i januari.

En intressant detalj i sammanhanget är att en av de saker som nämnts som en nackdel när det kommer till vinstchanserna för Karin Smirnoffs nominerade debutroman Jag for ner till bror är att den är en aning experimentellt skriven, texten saknar helt kommatecken och alla personnamn skrivs ihop med genomgående gemener. Visserligen är det något man vid läsningen snabbt kommer förbi och inte längre tänker på – jag läser romanen själv just nu som e-bok – men det lustiga är att i ljudboksversionen märks inte de här språkliga egenheterna alls, när Lo Kauppi läser skapar hon små naturliga andningspauser som fungerar som en kommatering och likaså studsar man inte alls på de udda utskrivna personnamnen när man som lyssnare bara hör och inte ser dem (när vi säger en persons namn med för- och efternamn pausar vi normalt inte mellan namnen, det låter helt enkelt i princip likadant att säga eskilbrännström som Eskil Brännström, för att ta ett exempel från boken).

Det som eventuellt alltså ligger hennes skrivna text i fatet när juryn fäller avgörandet hade alltså inte alls varit något de reflekterat över om de lyssnat på boken. I det här sidospåret med text kontra ljud finns en helt annan diskussion man skulle kunna lyfta, men det får bli en annan gång.

Lo Kauppis inläsning av Jag for ner till bror är för övrigt jättefin, jag har växellyssnat lite under läsningen av boken. Likaså lyssnade jag redan innan Augustnomineringen på Magnus Västerbros Svälten i Tomas Bolmes inläsning, en oerhört fascinerande berättelse om Sveriges senaste hungerkatastrof åren 1867-1869.

August är en man två gånger av tre

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 oktober.

——

Är August en man? Med tre decennier på nacken – Augustpriset instiftades 1989 och delas i år ut för 30:e gången – känns det som en fråga som borde höra dåtiden till. Numera borde väl mottagaren av Augustpriset lika gärna kunna vara en kvinna?

Svaret på den andra frågan blir ja – men då måste vi fokusera på de senaste åren. Ser vi Augustpriset som en helhet, vilket jag tycker bör göras ett sådant här jubileumsår, blir bilden tyvärr betydligt mer ojämställd.

Borrar man ner sig i statistiken finner man relativt snabbt att det finns betydande skillnader i hur nomineringarna och vinsterna fördelar sig mellan könen i de tre kategorier som stora Augustpriset delas ut i (jag lämnar alltså Lilla Augustpriset därhän nu). Och koncentrerar man sig på den skönlitterära kategorin – den utan tvekan tyngsta medialt och publikt sett – går det tyvärr att säga att August ännu är en man.

Av de nu totalt 180 nomineringar som gjorts i den skönlitterära klassen sedan startåret 1989, står män som författare till 101 av verken, det vill säga 56 procent. Det är ingen jätteövervikt, men studeras vinsterna blir bilden tydligare – 19 av hittills 29 mottagare (årets vinnare presenteras först 26 november) är män, det vill säga 66 procent. Så även om männen inte har någon graverande övervikt på nomineringsstadiet, står det alltså till sist ändå en man längst fram på scenen två gånger av tre när statyetten delas ut.

Tittar man på enskilda år är bilden också entydig. Fyra gånger i prisets historia har det varit kvinnlig dominans bland de nominerade inom skönlitteraturen, fördelningen då har varit fyra kvinnor och två män. Manlig dominans i listan har det varit tretton år, elva av dessa i favören fyra/två och två i favören fem/ett.

Kvinnor har heller aldrig stått som mottagare mer än två år i rad, samtidigt som män vunnit tre år i rad tre gånger, och fem i rad en gång (åren 1998-2002).

Fokuserar man på de senaste åren finns anledning till glädje – från 2010 och framåt har vinsterna hittills gått fyra gånger i varje riktning. Att det i årets skönlitterära nomineringslista återfinns fyra män och två kvinnor är alltså inte symptomatiskt för nuläget, faktum är att 2018 är det första året sedan just 2010 som det är manlig övervikt, oftast på sistone har utfallet varit tre-tre.

Men även om framtiden för oss som gillar att litteraturen är jämställd verkar ljus, tycker jag ändå att de här siffrorna är värda att lyfta – inte minst för att arrangören Svenska Förläggareföreningen gärna undviker det. Går man in på Augustprisets sajt och klickar på sidan för prisets historia, möts man direkt av två tårtdiagram som visar hur oerhört jämnt könsfördelat priset är som helhet – 50/50 bland nomineringarna, och 52/48 i männens favör bland vinnarna.

Bara faktumet att dessa diagram är det första besökaren möter, visar att frågan är en het potatis. Men bakom den välputsade fasaden finns en historisk verklighet där två klasser – skönlitteraturen samt fackböckerna – har manlig dominans, men där den tredje – barn och ungdomskategorin – har så stark kvinnlig dominans att den höjer totalen till någorlunda jämvikt. Att den kategorin är skev är inte heller oproblematiskt men det bottnar i ett delvis annat problem – färre manliga författare skriver helt enkelt för barn och unga jämfört med kvinnor, ett bekymmer värt att belysa i en kommande krönika.

Så är dock inte situationen inom skön- och facklitteraturen. Även om August i detta nu verkar vara hyfsat könsneutral, bör vi hålla detta i minnet, så vi slipper upprepa de gamla misstagen.

Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

Hurra Augustpriset – ni vinner! Eller kämpar i alla fall väl.

För fyra år sedan skrev jag ett uppmärksammat inlägg kallat Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender, där jag uttryckte oro för att Förläggareföreningen höll på att slarva bort Augustpriset, att det mediala intresset gick nedåt och att det fanns så oändligt mycket mer de skulle kunna göra för att lyfta intresset redan under nomineringsfasen, så att det inte bara blir en skjuts för (den skönlitterära) vinnaren utan även för de övriga 17 nominerade samt även den svenska bokbranschen i stort.

Nu vill jag inte ta åt mig någon direkt ära i ärendet (men någon typ av påverkan tror jag ändå att det hade, särskilt efter att Svensk Bokhandels Tove Leffler med utgångspunkt i mitt inlägg tog kritiken vidare) men det är hur som helst mycket glädjande att nu se samt läsa att arrangörerna faktiskt har tagit sig i kragen och jobbat hårt med att göra Augustpriset till mer än en sluten branschgala en måndagskväll i slutet av november, och i stället försöker lyfta det till något som gynnar såväl den svenska litteraturen i stort som bokhandeln.

I nya numret av Svensk Bokhandel pekas på att man nu börjar tala om en nomineringseffekt – så klart inte alls lika tydlig som den enorma försäljningsökning de slutliga mottagarna av priset får uppleva – men ändå att det går iväg ett antal tusen exemplar extra även av de titlar som ”bara” nomineras. Och det är inga grejer som kräver en examen i rymdteknik för att få till heller – evenemang som exponerar de nominerade på olika sätt, och enkelt marknadsföringsmaterial som Augustpriset erbjuder bokhandeln att använda sig av för att skylta med titlarna. Svårare än så behöver det kanske inte vara.

”De har jobbat hårt för att det inte ska bli ’the winner takes it all’. Förut hände ingenting när en bok nominerades, nu har vi fått trycka till alla våra nominerade böcker”, säger Norstedts publicistiska chef Susanna Romanus i Svensk Bokhandels artikel, och Bonnierförlagens försäljningsdirektör Göran Wiberg är inne på samma linje: ”Nu ger nomineringar en rejäl försäljningsskjuts. Både Karin Johannisson och Karin Bojs hade sålt bra innan, 5000–6000 exemplar. Nu är de uppe i 8000–10000”.

Jag tycker i och för sig fortfarande att Augustprisets egna sajt känns väldigt statisk och sluten – det går att göra mycket mer där för att exponera de böcker samt författare som nominerats – men det går åtminstone numera att följa utdelningen live via en webbsändning på sajtens startsida, och klickar man sig vidare kan man hitta en del Youtubeklipp från de samtal som hölls med de nominerade under ledning av Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm efter att nomineringarna presenterats.

Sändningen från Augustgalan börjar 17.30 i dag. Mitt i middagskaoset här hemma, men det är väl just för sådana här tillfällen man har en köksipad fäst med självhäftande kardborreband på kylskåpsdörren?

… Lena Andersson!

Det är bara att bocka och buga och ödmjukt medge att jag hade fel i förmiddagens inlägg. Det skönlitterära Augustpriset år 2013 tilldelades Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, precis som förhandstipsen skvallrat om. Grattis! Och grattis även till hennes förlag Natur & Kultur!

Jag undrar för den delen hur nöjda de är med sig själva på Adlibris, som för cirka en kvart sedan skickade ut ett nyhetsbrev om Augustpristagarna. 2012 års Augustpristagare alltså, med Göran Rosenberg i spetsen. Gick nog lite för fort där.

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

Årets Augustnomineringar: Kärleken till kolon

Helt kort om Augustnomineringarna:

Min senast lästa bok i iPaden är Kjell Westös ”Hägring 38”, om en kväll eller två avslutar jag Lena Sundströms ”Spår” och som nästa läsning har jag sedan en tid planerat Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Tre nominerade i rad alltså.

I övrigt har jag ännu ej läst några fler av de nominerade titlarna. Den jag är mest sugen på är Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Och just ja – vad är grejen med att årets författare känner ett sådant behov av att medelst kolon förklara att deras böcker handlar om kärlek? Så här ser tre av de nominerades kompletta titlar ut:

”Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek”
”Liknelseboken: En kärleksroman”
”Expeditionen: Min kärlekshistoria”

För övrigt anses det väl vara näst intill förutbestämt att det blir Lena Andersson som plockar hem det skönlitterära priset.

Ända in i kaklet nu, Augustpriset!

Jag var inne på det redan när nomineringarna presenterades, men oj vad mycket bättre Augustprisets sajt blivit jämfört med tidigare år! Jag har ju varit en av de tydligaste kritikerna till hur Förläggareföreningen hanterat priset tidigare år, men jag är den förste att lyfta på hatten när en ändring nu inträffat.

Men texterna från den pappersbilaga de distribuerade med Svenska Dagbladet i helgen, där de nominerade titlarna presenterades och ett antal av de nominerade författarna förts samman till intressanta samtal, varför har inte de också lagts upp? De lever ju på sajten bra mycket längre än i en annonsbilaga, vår åkte ner i pappersinsamlingen redan i morse.

Augustpeppad!

Jag gillade verkligen årets Augustnomineringar! Peters allra mest, Sara Stridsbergs likaså, även Eija Hetekivi Olssons vars utmärkta bok jag recenserade i UNT, och även Martin Gelins och Katrin Kielos i fackboksklassen värmde mig.

Och se på fan. Lagom till årets presentation har faktiskt Augustpriset skaffat sig en ny hemsida, där det finns hopp om att lite av det jag drömt om när jag tidigare kritiserat arrangörerna faktiskt blir verklighet. Mycket finns kvar att göra, men det ser faktiskt ut som att Förläggareföreningen har en ambition att göra något av priset. Kors i taket!

Men jag kan inte hålla mig från att fortsätta kritisera lite – jag tycker att faktasidan förvirrar mer än den klargör. Visst är det bra att det går att plocka fram ett särskilt års vinnare enkelt, men jag vill ha överskådlighet! Nu känns det lite plottrigt. Och är verkligen ett diagram över hur antalet anmälda tävlingsbidrag utvecklats genom åren så viktig att den ska ligga överst? Jag är skeptisk.

Men hur som helst – pepp på årets August!

DJtv #69 – Har ni gala eller?

Med avstamp i förra veckans Augustgala och den debatt som följde pratar vi i den här veckans DJtv om den svenska litteraturprisscenen. Varför känns det som att Augustpriset är på nedgång? Vad kan man göra för att ändra utvecklingen? Kommer Sveriges Radios Romanpris att bli landets största litteraturpris? Varför har vi inte hört något om Tidningen Vi:s litteraturpris i år? Hur många priser finns det egentligen? Det är några av de frågor vi försöker svara på. Tune in!

Saker vi pratar om i DJtv #69:

Augustpriset
Sveriges Radios Romanpris
Tidningen Vi:s litteraturpris
Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman
Mitt kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala och uppföljningen dagen därpå
Svensk Bokhandels kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala

PS. Och du vet väl att du kan prenumerera på DJtv via iTunes? Ytterst behändigt. DS.

Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Svenska Förläggareföreningen håller på att sakteliga skjuta sitt eget Augustpris i sank.

Under några år sändes Augustgalan på tv. Då det är en rätt anspråkslös tillställning som är över på en timme drygt blev det visserligen aldrig någon kioskvältare – men det gick ändå att se om man var intresserad. I fjol har jag för mig att det skulle streamas via TV4 Play på något sätt, en sändning jag har ett vagt minne av att den gick i stöpet och aldrig blev av. I år fanns det inte ens någon officiell stream att följa genom Bambuser eller liknande, Förläggareföreningen valde att enbart delge omvärlden sina vinnare live via det twitterkonto som startades inför fjolårets prisutdelning. Från det skickades i går ut totalt sex meddelanden – ett inför galan, sedan de fyra vinnarna i samband med att de ropades ut på scenen, och så ett avslutande med en länk till motiveringarna. Därefter var det locket på igen till nästa år.

I går eftermiddag när jag gick in på Augustprisets egen sajt var det till och med svårt att se att det var just denna dag priset skulle delas ut, endast i den drygt en månad gamla nyhetstexten om att årets nomineringar var klara nämndes det i slutet att priset skulle delas ut den 21 november. Vid tiotiden på kvällen när jag åter gick in på sajten, möttes jag av en kort text där det stod att läsa att årets mottagare nu hade utsetts. Vilka det var som hade vunnit? Nej, infon om Tomas Bannerhed & Co ansågs inte viktig nog för prisets förstasida, men längst ner i texten fanns dock en länk för den som kunde tänkas vara intresserad. Däremot ansågs det viktigt att berätta på förstasidan att juryn bestått av 63 elektorer och att vinnarna fått varsin statyett utformad av konstnären Mikael Fare.

Och jag kan inte låta bli att känna att med sådana vänner behöver inte Augustpriset några fiender.

Varje år skrivs det om att vinnaren av Augustpriset i den skönlitterära klassen får en superskjuts i karriären – det hör dessutom till att citera PO Enquists uttalande från galan år 2006 då han sade att vinnarna kan räkna med miljoninkomster det kommande året. Men det brukar också ofta talas om att de övriga nominerade knappt märker något alls, förutom att de för någon månad får lite glam och ära inom litteraturvärlden.

Men ärligt talat – när man ser hur Förläggareföreningen närmast aktivt verkar anstränga sig för att gömma undan vinnare och nominerade på prisets egen sajt, är det då så konstigt att det inte tar fart? Borde det inte börja med att man åtminstone skapar en sajt där alla nominerade i samtliga klasser presenteras med bild, motivering och en liten intervju, helst redan på startsidan? Och att man puffar klart och tydligt för när priset delas ut – kanske med en nedräkningsticker? Och att man självklart erbjuder en livestreamning av evenemanget på sajten? Och kanske några intervjuer med tidigare vinnare som trevligt extramaterial, och varför inte en intervju med juryns ordförande om hur arbetet går till (de får ju kritik varje år för att de missar någon uppenbar – i fjol Henrik Berggrens Palmebiografi, i år Kerstin Ekmans nya).

I tisdagens Dagens Nyheter finns ingen puff för Augustpriset på förstasidan, och inne i tidningen finns endast en kortare nyhetstext om årets vinnare (Svenska Dagbladet har dock puffat på ettan samt har en kommenterande text som sätter årets mottagare i ett perspektiv). Att DN har brukat puffa på ettan har jag fysiskt bevis på från tidigare år, då min egen arm varit inblandad. Möjligen följer DN upp med en kommentar i kulturdelen i morgon, men ändå, det säger något när Sveriges största morgontidning anser att Afro-Dites comeback i Melodifestivalen (puff högst upp till höger på ettan) är hetare än årets Augustpris.

Jag har inga fler konkreta belägg för det här, jag har inte mätt antal pressklipp inför årets gala eller nosat upp någon annan statistik. Kanske beror delar av min avslagna känsla på att jag både i fjol samt i år följt det hela från sidlinjen på grund av föräldraledighet.

Men jag vet inte, jag tror inte att det enbart handlar om det. Det känns mer som att … ja som att … de liksom inte vill göra mer.

Och jag kan inte för mitt liv begripa varför.

——

UPPDATERING: Vid elvatiden på förmiddagen på tisdagen ser jag att Förläggareföreningen nu faktiskt har valt att till sist klippa in vinnarinformationen på förstasidan på Augustprissajten. Dock verkar det fortfarande vara viktigare att berätta hur många elektorer juryn bestått av, samt vilken konstnär som gjort statyetten, eftersom den infon alltjämt står kvar överst.