Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.