Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

2022 års nominerade till Augustpriset.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.