Fin understreckare om ljudbokens historiska koppling

Det grämer mig lite att jag hade missat litteraturforskaren Alexandra Borgs fina understreckare i Svenska Dagbladet i lördags kallad Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung, som delvis handlar om det jag skrev om i min debattext som DN publicerade i går tisdag. Flera av sakerna hon tar upp är desamma, även om hon med sin forskning som bas – och det större utrymme som understreckarna erbjuder – går betydligt djupare än jag gjorde (och ens skulle ha kunnat, hon besitter betydligt större akademisk kunskap i ämnet än jag gör).

Fast på ett sätt är jag ändå glad att jag upptäckte hennes text först i går, för hade jag sett den redan helgen som gick, hade jag också gått omkring och svurit över att min egen text genom att den ännu låg opublicerad hos DN förlorade en del av sin fräschör.

Nåja. Och en del av sakerna hon nämner är faktiskt sådant som jag var inne på när jag intervjuades till DN-reportaget om ljudböcker för några veckor sedan (ett reportage som Alexandra Borg också var intervjuad i), som det här med att det knappast är en ny företeelse att lyssna på litteratur, utan snarare så att det som i dag framhävs som den sanna litteraturupplevelsen – den tysta, koncentrerade läsningen – är ett relativt nytt påfund.

Virusrelaterat i media

Jag medverkar med ett par citat i en artikel om ljudbokens framfart som Svenska Dagbladet publicerade på nätet i dag. Tillbaka till lägerelden – lyssna är det nya läsa är rubriken, och jag pratar kort om de skillnader som finns mellan Virus och det jag skrivit tidigare, och på vilket sätt min publik förändrats och blivit större i och med det här mastodontprojektet.

Samtidigt har ju ljudboken gått och blivit fysisk bok, något Sydsvenskan uppmärksammade i en liten kommenterande text häromdagen. Maria G Francke skriver:

Det är en intressant baklängesproduktion, att först erbjuda en ljudbok och låta intresset avgöra vad som därefter trycks på papper. Då når man i slutänden dessutom läsare och inte enbart lyssnare – träffbilden är alltså bredare. Det som ursprungligen var en idé hämtad från 1800-talet har nu utvecklats till kanske inte framtidens utgivning, men i alla fall en variant som kan existera bland andra varianter.

Själv har jag skam att säga det ännu inte sett den fysiska boken i verkligheten, när min förläggare i slutet på förra veckan väl kom ihåg att hon skulle skicka några exemplar till mig hade pressavdelningen redan sänt ut allt som fanns på kontoret till media och bloggare. Och Kiruna har jag ännu inte besökt sedan hemkomsten från New York, så om den finns till försäljning där någonstans vet jag ännu inte.

Kort om Daniel Sandströms hopp från SvD till Bonniers

Ojdå! Svenska Dagbladet blir av med ännu en kulturchef – Daniel Sandström lämnar jobbet efter ett år och går till Albert Bonniers Förlag där han blir förläggare och litterär chef. Visserligen verkar han genuint ledsen för att han inte stannar och säger sig gå till ett jobb han inte ens skulle ha nobbat om han varit USA:s president – men ändå, han är den fjärde kulturchefen att säga upp sig från Svenska Dagbladet sedan 2010, oavsett bakomliggande orsaker är det inte siffror som signalerar stabilitet.

Dessutom kom beskedet så sent som förra veckan att mångåriga medarbetaren Lina Kalmteg slutar som tidningens litteraturredaktör, en post hon innehaft sedan 2011. Om inte hon redan hade gått hade jag nog tippat henne som efterträdare till Sandström.

Okej, nog med personalpolitik gällande Svenska Dagbladet, jag är inte tillräckligt insatt för att ägna mig åt fria spekulationer. Men att vara litterär chef för Albert Bonniers förlag är alltså vassare än att sitta som USA:s president? Nog för att jag kan tänka mig att det är betydligt lugnare på förlagets kontor på Sveavägen än i Ovala rummet i Vita huset, men med tanke på att det de senaste åren inte varit helt stabilt på Bonniers heller med avhopp från förlagschefer, stjärnförläggare och författare, så kanske det inte blir en fullt så harmonisk framtid som Daniel Sandström ser framför sig.

En lånemarknad är också en marknad

Svenska Dagbladet har en intressant artikel om e-bokens ställning i dag, där de listar ett antal skäl till varför e-boken fortfarande står och stampar i Sverige i frågan gällande försäljning. Alla skälen är relevanta, men jag tycker att artikeln tappar bort sig från rubrikens Därför är svenska e-böcker svårsålda när den efter ett tag börjar påstå att det inte finns någon e-boksmarknad i Sverige bara för att vi inte köper böckerna. Nej, men vi lånar ju allt fler på biblioteken? Alltså finns en ökande lånemarknad. Räknas inte det som en riktig marknad?

Alltså, jag är inte dummare än att jag förstår deras tanke, men jag tycker korten blandas ihop lite olyckligt. Inte heller är jag dummare än att jag så klart förstår att det här ses som ett problem från förlagens sida – de tjänar mer pengar på att sälja böcker än på att låna ut dem – men det innebär fortfarande inte att det inte finns någon växande svensk e-boksmarknad, utan “bara” att den växer på ett sätt som gör den mindre kommersiellt gynnsam.

Och det här att det inte verkar som att läsplatteförsäljningen kommer att ta någon egentlig fart i årets julhandel heller – jag fortsätter hävda med en dåres envishet att det inte är den dedikerade läsplattan som kommer att få e-boken att slå igenom brett i Sverige, utan att det är surfplattan som är nyckeln. Sverige är för litet för att det ska gå att utveckla en riktigt bra läsplatta med en riktigt bra integrerad butik – Adlibris och Bokus har helt enkelt inte Amazons muskler för att kunna bygga upp en tillräckligt bra infrastruktur – men det går att få ihop det bakvägen, genom att bygga bra appar och innehåll för i första hand surfplattor och i andra hand smartphones, som till skillnad från läsplattor redan finns i miljonupplagor i Sverige.

Att e-boken får ta en alternativ väg framåt jämfört med den anglosaxiska marknaden leder kanske till en långsammare tillväxt, men jag är tror att det är den enda möjliga vägen framåt för marknader på små språkområden. Den som på allvar lyckas knäcka den nöten i Sverige kommer att ha en stor fördel. Dito kändes som ett steg åt rätt håll, men efter fjolhöstens lansering känns det som att plattformen har stått still i utvecklingen. Är det inte dags för nästa språng, Bokus/Dito?

Ja, eller så kliver Amazon in även här och snor åt sig hela skiten. Men jag har en känsla av att det inte blir så enkelt för dem att göra det som en del verkar tro, Apples iTunes har exempelvis aldrig lyckats skaffa sig samma dominerande position för digital musikförsäljning i små länder som de har i USA. Och då är ändå musik mycket enklare att sälja globalt än litteratur, som i mycket större utsträckning har unika nationella marknader och förlitar sig på översättningar av internationella storsäljare.

E-bokens framtid i Sverige är ljus. Men hur ljuset ska se ut är fortfarande höljt i dunkel.

Eh. Ja, ni förstår nog hur jag menar.