Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.
——
Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?
Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.
Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.
Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.
För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Original–ljudserier.)
Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.
Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?
Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.
Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.