När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för “spela upp” och en fyrkant för “stopp”, sedan kan de “läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa “på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Nygamla hyllmeter

Vi hamnade hemma hos en pensionerad lärare här i byn i dag, som inför en flytt till lägenhet beslutat sig för att skänka bort i princip alla sina böcker till dem som vill komma förbi och botanisera bland hyllorna och välja ut.

Vi var inte nödbedda, och fick med oss fyra kassar därifrån, däribland en i princip komplett Vilhelm Moberg-utgivning, Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, en del Sara Lidman och tre romaner av Per Gunnar Evander, som jag alltid har haft lite dåligt samvete för att jag har läst så lite av, trots vårt gemensamma ursprung i trakterna kring Sandviken. Karln har ju skrivit över 30 romaner, men med dessa tre (genombrottsromanen Det sista äventyret från 1973 var en av dessa) kommer jag i alla fall att mer än fördubbla min Evanderläsning, tror jag har läst två av hans böcker tidigare.

Johanna skrev lite mer om vårt besök på Bokhora.

6. Mina bästa bokkompisar

Vad är egentligen en bokkompis? En figur i en bok man gillar särskilt mycket? En kompis som man ofta har samma boksmak som?

På sätt och vis måste väl Ejda sägas vara mitt senaste års bästa bokkompis. Bortsett från de senaste veckorna, då jag ju ersatts som favoritförälder av Johanna, har jag läst och läst och läst tillsammans med denna hopplösa och underbara 2,5-åring kväll efter kväll efter kväll, bok efter bok efter bok.

Vi har väl inte direkt samma smak gällande litteratur och vissa böcker har vi läst cirka 2143 gånger för många (hej Tildas kalas), men hon har en väldigt lustig egenhet gällande läsningen: Figurerna i böckerna ska alltid bytas ut mot personerna i vår familj och närmaste omgivning. I en bok där handlingen kretsar kring två personer är det väl inte en så stor sak, men om det är fyra personer, och där kanske en pojke ska bytas mot Ejda och en flicka mot Tage och en mamma mot pappa och en pappa mot mamma — hon är inte så noga med att personer ska behålla sitt kön och en lillasyster i boken kan lika gärna bli en storebror i Ejdas tolkning — ja, då blir det lite krångligt ibland, särskilt när man själv ofta är betydligt tröttare än hon är. Och hon är inte överseende med felsteg: Det är inte Tilda, det är Ejda! eller Men det är ju Katten Karlsson, inte hunden! och så vidare.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.