Pratade med en kompis om litteraturvetenskap i går kväll. Utbildningen alltså, inte ämnet i stort. Om hur viktigt det är att man får rätt lärare, en inspiratör, någon som kan leda en framåt och locka till egna upptäckter.
Hon mindes litteraturvetenskap A i Uppsala som en mörk tid, en hemsk termin, bortkastad tid. Tvärtemot min egen upplevelse, jag ser A- och B-kursen i litteratur där som höjdpunkten i mitt studieliv. Vår seminarielärare, som var lektor och hette Staffan Bergsten men som numera gått i pension, var den mest spränglärda person jag mött, en urakademiker som hade svar på allt och verkligen älskade litteratur. Han inspirerade och vi cirka 20 som hade honom som vår lärare under det här året sög in det han lärde ut som nyinköpta kökssvampar. Om jag har särskilt mycket kvar av kunskapen vet jag inte. Men oj vad roligt jag hade det där året.
Och det är lustigt hur saker och ting hänger ihop. För förutom litteraturvetenskapen ser jag A-kursen i statskunskap som det roligaste jag läst, också på grund av de bra lärarna. Jag vet inte om det är så på andra ställen också, men i Uppsala var det – åtminstone i slutet av 90-talet – institutionens ”prestigeprofessorer” som höll i kurserna på A-nivån, som skulle locka in studenterna i ämnet. Den första fempoängaren, introduktionskursen, höll Leif Lewin i, vars senaste bok ”Democratic acountability” recenseras stort i DN i dag (dock ej på nätet ännu). Allt går i cirklar, det finns trådar överallt.
Fasiken, jag hade ju tänkt utveckla de här tankarna lite. Men nu måste jag rusa ut i solen. Oh well.
Föreläsare är det viktigaste av allt för att inspirera studenter, det är till och med så att antalet godkända efter första tentan beror också på föreläsaren/kursansvariga.
Folk försvinner av egen erfarenhet som flugor om föreläsaren ger ett skräckinjagande intryck, då tror studenter att det kommer fortsätta komma tokiga föreläsare.